Här kan ni läsa längre artiklar och betraktelser av musikern och filosofen Ladislaus Horatius. Texter om umgänge, filosofi, humor, språk och politik. Bläddra gärna runt. Se det som ett bibliotek med böcker av en unik författare.
Bloggen ”The Harmonious Blogsmith” hittas här.
Hemsidan Allnyckel finns här.
Det nya partiet Filosofiskt Initiativ.
[En äldre text, skriven i viss frustration.]
Som festolog försöker jag studera festens alla aspekter. Nja, kanske inte alla, för sådant som svensexa, firmafest eller bröllopsfest intresserar mig föga. Den första är rituell medan de två senare ofta är ”pliktfester”, dvs. man måste nästan genomföra dem, annars ser det inte bra ut. Visst, man kan ha ett enkelt borgerligt bröllop, men jag tror ändå att bröllopsfesten för många, inte minst för brudparet, innebär mer plikt än ren lust.
Lust är för mig drivkraften bakom en riktigt fest. Den bör, som namnet indikerar, vara festlig. Ack, hur många gånger är den inte raka motsatsen? Hur ofta är inte festbilens bränsle snarare plikt, tvång, och statussökande? Hur ofta är den inte ofestlig och olustig?
Nog med retoriska frågor. Jag håller just nu själv på att ställa in en fest (födelsedagsfest) för att dess förberedelser blivit alltför olustiga. Fest ska inte vara vardag eller arbete. Vi har så mycket vardag och vi knegar så mycket ändå, låt festen vara en fristad.
Men den här festen har förvandlat sig själv till arbete och kneg och därmed är lustelementet borta.
När man går på födelsedagsfest är det vanligt att man har en present med sig. Vissa ber att få slippa presenter men de flesta blir nog ändå glada av att bli ihågkomna på det sättet.
Men det finns så att säga två presenter på dylika fester. Vinflaskan, chokladen och den goda boken är present nummer två, uppskattning nummer två. Det finns också en tidigare present, och tyvärr uteblir den ofta.
Jag talar om att svara på festinbjudan.
OSA, om svar anhålles
RSVP, respondez sil vous plait (svara är ni vänlig)
ASAP, as soon as possible, så snart som möjligt
Det hjälper tyvärr inte att säga att man vill ha svar snarast, eller allra senast måndag. Jag får ändå springa runt som en butler eller en kronofogde för att samla in svar från folk som inte orkar svara av sig själva.
Detta är en den främsta anledningen till att jag ställer in. Jag är för bövelen födelsedagsbarnet, jag vill luta mig tillbaka, slappna av och ta emot folkets jubel, vännernas goda vibrationer. Istället flåsar jag runt och jagar folk för att få den, tycker jag självklara, första presenten. Alltså ett JA eller NEJ som svar på inbjudan — i god tid.
Nej, jag tycker inte att det som följer är riktigt god ton, men jag ger upp; jag blir folkbildare. Till mina egna vänner vill jag predika: Tystnad (att inte svara) är INTE inte är detsamma som att säga NEJ, JAG KAN INTE KOMMA. Detta tydliga NEJ (eller förstås JA) skulle kunna vara min första present, men i vår kultur, så van vid informell slapphet, uteblir den.
Det är naturligtvis tråkigt att ställa in en fest, men luften har gått ur mig. När saken mest känns som plikt och kneg har man all rätt att hoppa av.
Festens livluft, jag säger det igen, är det festliga. När atmosfären blir för ofestlig kan man gott ställa in.
Jag minns ett anslag på Nybropaviljongen för rätt många år sedan. Jag gick dit för att lyssna på en konsert men fick vända. ”Inställt på grund av vansinne” stod det på skylten. Inställt på grund av stumhet, kan jag säga.
Många ser saken annorlunda och gnetar på till det bittra slutet. Att ställa in är för dem att förlora ansiktet. Men det är inte för ansiktet jag gör fest utan för hjärtat; det är dess glädje som står i centrum. Dessutom är det inte bara mina vänner jag ordnar fest för utan nästan lika mycket för mig själv.
Mitt råd till er festkompositörer: Kräv kul. Acceptera inte att just ni ska ha det tråkigt. Var inte självutplånande som Mr Cellophane. Glädje och njutning bör vara festens motto, inte tristess och utmattning.
Vi ses på nästa party!
[En betraktelse från Filosofiskt Initiativ. Titeln är en parafras på Olof Palmes kända tes: Politik är att vilja.]
Har frågan om den fria viljan någon plats i politiken? Självklart. Frågan om fri vilja ligger i botten på alla frågeställningar. Men vi tittar ofta åt ett annat håll; isbergets topp studeras men rötterna under ytan är inte intressanta.
Från tidig morgon till sen kväll, från ögonblick till ögonblick, gör vi val. Vad ska vi göra och inte göra?
Ska jag säga det eller tiga? Jag säger det, men HUR ska jag säga det? Högt, viskande, ursäktande, stolt, med många eller få ord? Om jag tiger, ska jag då glömma saken – kan jag det? – eller ska jag fortsätta älta och älta?
Inte minst när vi är sårade är valen viktiga.
Ska jag förlåta honom eller ej? Ska jag bli ännu argare eller (jag är ju på god väg) inse att han faktiskt har en poäng och lugna mig, sansa mig? Ska jag våga spela rent i grälet…? Hm… Nej, jag väljer att bli ännu argare!
Ibland handlar valet bokstavligen om liv och död.
Ska jag räcka ut handen till den som drunknar? Ska jag låta patienten dö? Ska jag skjuta skottet?
Dessa är möjligen de svåraste livsfrågorna. Men som sagt, vi står ständigt vid vägskäl, även om vi inte märker det. Och många små val leder till stora konsekvenser. Som någon uttryckte saken: ”Vägen till helvetet är en milt sluttande nerförsbacke.” Inget brant stup alltså, bara en räcka av små, små val i en viss riktning.
Vägen till himlen är kanske också milt sluttande (fast uppförsbacke), också bestående av många små val. Om detta talar ordspråket: ”Det tar en sekund att bli hjälte men en god människa får man vara hela livet.”
Alla ser naturligtvis inte saken så här. Vi är blinda för våra val, ofta frivilligt blinda (vilket också är ett val). Och ibland förnekar vi våra valmöjligheter med näbbar och klor (vilket är en bra bild, för det ligger något djuriskt och undermänskligt i att blunda för just det som skiljer oss från djuren; möjligheten att välja, att inte styras av instinkt blott utan också insikt).
”Det var HANS fel att jag gjorde dumheten…”
”Jag blev irriterad på honom”, [fast detta sätter mig aktivt i centrum, så vi säger hellre Han irriterade mig] och rådde därför inte för mina handlingar.”
Mannen som 1948 sköt Folke Bernadotte – utsänd av FN för att medla mellan Araber och Israeler – lär ha motiverat sin handling så här: Vi sa till Bernadotte att lämna Jerusalem och åka hem till Stockholm men han lyssnade inte på oss. Så vi hade inget val.
Inget val? Så den fria viljan existerar inte…?
Ingen höll en pistol mot skyttens huvud, såvitt jag vet. Och även om man hade gjort det var han inte tvungen att skjuta. Man kan vägra att trycka på avtryckaren, historien visar detta. Man kan välja att tiga istället för att försvara sig, det sker inte bara i Rossinis Tjuvaktiga skatan.
Vi kan göra val som är svåra, ”omöjliga”, gruvliga i sina smärtsamma konsekvenser. Sådana val visar att människan har tillgång till en fri vilja som är oberoende av instinkt och inlärda sanningar. Nästa fråga är huruvida hon väljer att använda sin fria vilja, och i hur hög grad.
I sin berömda dikt If skriver Kipling:
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too
Situationen är att ingen håller med dig, alla är upprörda och förbannade (använder eldhjärnan), men du litar ändå på din känsla och håller huvudet kallt (vattenhjärnan). (Här en längre text om eld och vatten.)
Så här låter slutet på Kiplings dikt:
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And – which is more – you’ll be a Man, my son!
Man skulle kunna säga, då blir du en Homo sapiens, en tänkande, vis människa.
Nu kallar vi ju oss redan Homo sapiens, vilket är ett inkorrekt namn på oss. Men denna övermodigt falska självdeklaration är också av godo, för den tillåter oss att betrakta vårt namn och reflektera över våra tanklösa, ovisa, oansvariga, djuriska handlingar.
Och våra ansvarslösa resonemang.
”Det var HANS fel att jag gjorde så. Du fattar väl att jag, JAG, inte hade något val?!?”
Min egen syn på fri vilja har till viss del formats av IF. Denna dikt, om assimilerad, kan fungera som ett slags krigsneutraliserare, en vägledande kompass som hjälper oss gå från upphetsad eldhjärna till lugn vattenhjärna, en guide som leder oss bort från vendettans vansinnesmaskineri.
Vidare Kipling.
Or being lied about, don’t deal in lies [Man ljuger om dig; du ljuger inte tillbaka]
Or being hated, don’t give way to hating [Man hatar dig; du hatar inte tillbaka]
Jag talar alltså om hämnden, hur den kan neutraliseras, hur dess maskineri (ofta ett perpetuum mobile) kan sättas ur spel.
Jag vill inte göra mig till försvarsadvokat för Kristendomen, Västerlandet eller den ”vita mannen”. Vi har många brott på vårt kollektiva (om än inte individuella) samvete. Icke desto mindre får jag säga ”Hatten av” när jag betänker vissa tankar som genomsyrar vår kultur.
Varför? För att dessa tankar just 1) desarmerar hämndimpulsen (han gjorde SÅ, ALLTSÅ måste jag göra SI, och helst så mycket SI att det gör ÄNNU mera ont för honom), 2) leder oss från eldhjärna till vattenhjärna (från upprörd känsla till lugn tanke) och 3) pekar på att vi HAR fri vilja och kan göra val som varken är förutsägbara, instinktiva eller bekväma. (Om bekvämlighet säger ordspråket: Draken lyfter i motvind.)
Men andra ord, att vi kan välja respons framför reflex.
Låt mig ge några exempel på sådana berömda tankar, och börja med den mest kända.
"Vänd andra kinden till" (Bibeln)
Med andra ord, ge inte igen, däm upp floden, ta dig ur hämndrondellen. Det är stort att inte hämnas, att inse att man inte kommer vidare med hämnd.
"Låt den som är utan skuld kasta första stenen" (Bibeln)
Syndare är vi allihopa. Och ifall just du råkar vara ett helgon… lär du inte kasta sten heller.
"There but for the grace of God go I"
Detta är en av de vackraste sentenser som finns. Den säger att skillnaden mellan mig härborta och syndaren / uteliggaren / A-lagaren därborta kanske bara handlar om tur, eller Guds nåd. Han kunde ha varit jag.
"Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den" (Tillskrivet Voltaire.)
Detta citat missbrukas på ett patetiskt sätt av människor som aldrig skulle dö – inte ens ta emot en örfil – för min eller min systers rätt att tycka tvärtom. Men, det är ändå vackert att de säger så, för det innebär att åtminstone TANKEN på att acceptera avvikare är närvarande. Det är en början.
Voltaires sentens är raka motsatsen till den inställning som fick Yehoshua Zettler att avfyra sitt vapen och sedan hävda att han inte hade något val, att han var tvungen att döda Folke Bernadotte. (Voltaires tes kan i hans fall skrivas om till Jag delar inte din åsikt och är beredd att döda dig för den.)
Det kan vara upplysande att vända på meningar. Titeln på Bondfilmen
"Live and let die"
kommer från det gamla ordspråket Live and let live (Lev och låt leva). Den nya, agressiva varianten kan se ut som en modernitet och uppdatering, men om vi tittar på mänsklighetens framfart genom historien är det nog snarare Live and let live som är moderniteten. Låt oss gärna bli ännu modernare. [Gud så skönt att för en gångs skull använda ordet ”modern” positivt.]
Man är frestad, nästan indoktrinerad, att se den senare delen på ordspråket (and let live), som det viktiga och väsentliga. Men låt oss inte glömma LIVE, att själva leva. Vi behöver också livsrum.
För att balansera all altruism — ”vända andra kinden till”, ”inte kasta första stenen”, ”dö för andras rätt att hävda sin åsikt” — behöver vi en tanke som stryker under vår egen plats i tillvaron.
"If you want the bond to hold, bite on it – free and bold"
Så skriver Nietzsche i Bortom ont och gott. Sentensen talar om två saker. Dels ”bond”, inte James Bond denna gång utan något som binder oss samman, vänskap eller lojalitet.
Vad Nietzsche säger är: Testa hållbarheten om du vill ha hållbar vänskap.
Och testa inte försiktigt utan tvärtom — genom oförsiktighet och påfrestningar! Deklarera din sanning, möjligen obehaglig, för din vän, för att utröna var ni verkligen står.
Om du vill vara radikal: expandera din vänkrets genom att förhålla dig likadant till alla.
Säg ”darling” när du menar darling (detta är den lätta delen) och ”idiot” när du menar idiot (svårare). Annars kommer din feghet långsamt att förstöra vänskapen, och inte bara den. Annars kommer den politiskt korrekta försiktigheten i ullstrumpor (PKFU) att förvirra och grumla bilden tills inte ens du vet vad du tänker, känner och menar.
Låt stå. Låt leva. Lev.
Detta om detta. Vilka politiska val kommer vi då att göra i framtiden? Och kommer vi att se dem som ofrånkomliga, något vi är tvungna att göra, eller kan vi ha något slags förvissning (om än vacklande) om att fri vilja — och fria val — är möjliga?
Saken handlar om imitation och konformism, om att göra som man vill eller som andra gör (men kanske inte heller vill).
Ett sista citat, ett mindre känt ordspråk:
"Andras fel gör ingen lag"
Alltså, mina val dikteras inte, styrs inte och rättfärdigas inte av andras fel — jag gjorde bara samma som han gjorde, han var OCKSÅ dum och grym — inte av andras val, tanklöshet och grymhet.
Jag är Homo sapiens och tar mig rätten att inte ljuga fast andra ljuger, inte hata fast andra hatar, hålla huvudet kallt när andra fullständigt tappar sina huvuden, att lita på mig själv trots att alla tvivlar på mig (dock utan att bli en självgod, självrättfärdig fanatiker).
De tankar jag citerat här kan vara grogrund och frön till något mycket ovanligt och exotiskt.
Fred.
[Kåseri från den gamla goda tiden (ca. 1999) när alla ännu inte var uppkopplade med andra utan bara med varandra, gäsp…]
— Alltså. Jag fattar inte hur du klarar dig utan mobiltelefon. För nu är du så där svår att nå igen!
Tacka fan för det. Jag pratar ju med mig själv.
Låter det konstigt? Lever vi inte i kommunikationssamhället kanske? Jag gör just nu en överläggning med mig själv om några viktiga frågor. Me, myself and I. Det är klart att jag inte har tid att svara i nalle då.
Eller så sitter jag på Café Select och konverserar en vacker flicka eller en vän jag inte sett på år och dag. Klart som korvspad att jag inte klipper av samtalet bara för att det ringer. Telefonen avbryter ju nåbarheten för min vän, eller mitt inre samtal.
Sokrates var en nåbar typ. Han chattade mycket med sin daimon, sägs det. Nog var väl den nåbarheten viktigare än att ständigt vara kompisarna till lags, att rapportera om ”läget” eller om ”vad man har för sig ikväll”?
Sokrates: Hallå? Jamen tjäna Platon. Long time no sea. Äsch, det är bara ett uttryck jag snappat upp från några barbarer. Jaha, vad har du för dig en kväll som denna? Gästabud? Blir det nån booze? Då kommer jag! Och chat, hoppas jag, du vet att jag gillar att prata och förföra ungdomen. Vad sa du? Prata högre, jag står i radioskugga… Ja, jag lovar att inte bli sen. Stående mitt i gatan? Nämen det vet du att jag inte rår för. Jag tror jag har epileptiska anfall. Bry dig inte om det, det kommer också från barbarerna. See you later, alligator!.
Dagens moderna nåbarhet är ofta simpel störbarhet. Rätten att störas när som helst — och att störa andra — skrivs väl snart in i FN:s stadgar om mänskliga rättigheter.
Och nåbarheten är alltid ”tele” — fjärran. Fjärrnåbarhet borde den heta. Att tala med Los Angeles eller Australien (eller åtminstone Kiruna) smäller naturligtvis högre än att vara närnåbar för bordskamraten. Det är klart, om det vore tvärtom skulle man inte kunna sälja alla dessa mobiltelefoner. Då skulle Sverige inte vara ett ledande mobiltelefonland. Och det vore ju en väldig katastrof!
För Ericsson.
Det är klart vi kunde prata med varandra, men det är så 1900-tal. Beigt ju.
Här finns också en skrämmande sammanblandning av behov och lust.
”Ursäkta, jag måste svara” säger nallaren (mobiltelefonmissbrukaren). Vadå ”måste”? Väntar du ett viktigt samtal? Inte det? Då menar du att du har lust att svara! Det är något annat, borde aldrig sammanblandas.
Men det är klart, i en kultur där det onödiga blivit primärt, där gränsen mellan grundläggande och skapade behov osynliggörs av såväl media, kommers som politiker, där vi dagligen inspireras att radera ut gränserna mellan arbete och fritid (vilket innebär att nallaren har självklar rätt att förvandla den offentliga restaurangen till sitt kontor, vilket i sin tur innebär att min måltid sammanfaller med hans arbetstid, full av aptitsläckande samtal) — ja, i en sådan kultur talar man till döva öron när man vill dra en skiljegräns mellan det viktiga och det triviala.
Den finaste nåbarheten hör jag aldrig talas om i kommunikationssamhället. Den som Sokrates idkade: nåbarheten för sin inre röst. Den hör hemma i kommunionssamhället. Men dit har vi inte hunnit än.
Möjligen är vi på väg ifrån den.
Ladislaus Horatius
[Kommentar 2011: Det har runnit mycket vatten i Donau sen det här skrevs. Mobiltelefonen är inte längre exklusiv utan självklar, strålningen är inte en exotisk vibration utan kryper in i alla. Café Select är i caféhimlen. Och yuppienallen som presenterades som en duktig slav när den kom har i mångas händer förvandlats till en — herreslav.]
[En betraktelse från anno dazumal, det vill säga 1900-talet.]
Det har gått inflation i jordgloben som symbol. Överallt dyker den upp, påminnande oss om våra liv som bönder i den globala byn. När jag kopplar upp mig på nätet börjar en liten glob att snurra på datorskärmen, när jag kopplar ner mig stannar den. Det är som om själva jordens rotation hängde på Internet!
Nästan globalt utbredd.
Jag tycker om runda former, företrädesvis på kvinnor. Jordens rundhet imponerar dock inte på mig. Om man frågar folk på gatan — Är jorden rund eller platt? — svarar alla som gått i folkskola: rund. Inget att diskutera, tycker ni. En farlig och förrädisk överenskommelse, anser jag.
Betrakta ett slipad ädelsten. Dess yta är helt slät. Lägg den sedan under ett mikroskop. Hoppsan, vart tog det släta vägen?
Betrakta en bild av Anna Nicole Smith. Lägg sedan bilden under ett starkt förstoringsglas. Ni ser inte längre en blondin utan… just det, en massa små punkter.
Det hör till allmänbildning att veta att ädelstenen både är slät och skrovlig, omslagsbilden både en vacker kvinna och punkter. Vad vi ser beror på avståndet till föremålet samt våra sinnens och sinnesprotesers, i det här fallet mikroskopets, skärpa. Här finns plats för olika förklaringsmodeller.
Jordens form är däremot helt entydig. Förr var den bara platt. Nu är den bara rund. Toleransnivån för alternativa synsätt är låg.
För vem är jorden rund? Eller rättare sagt, vem upplever jorden som rund? Astronauten. För en bilist är den kanske guppig men inte rund. För den som bor i Alperna är den bergig. Inte ens för den som åker flygplan är den rund. Icke desto mindre är vi alla överens om jordens ”verkliga” form. Kopernikus heliocentriska världsbild vann paradigmmatchen med besked.
Ur detta perspektiv kan vi skilja mellan två sorters människor: astronauter och ickeastronauter. För ickeastronauten är den runda jorden en abstraktion, ett hjärnspöke som får honom att förlora markkontakten. Den klipper av kontakten till den ”akustiska” verklighet som Harry Martinsson så levande beskrev och besjöng.
Handen på hjärtat, vi ser inte att jorden är rund. Vi upplever inte att den är rund. Men den ÄR rund, för det VET vi.
Jaha….
Detta är det abstrakta intellektets seger över sinnligheten och den omedelbara livsupplevelsen. Det vi ser och upplever blir allt oviktigare. Det abstrakta intellektets blindseende är framtidsmodellen.
Abstraktionen ”den runda jorden” har förvisso sin plats hos astronauter och sant vetenskapliga själar. Men de flesta av oss blir bara fördummade av den, som av så mycken annan vetenskaplig vidskeplighet. (Idag är man inte längre tjock, galen och glömsk, i dag har man hormonrubbningar, neurologiska problem och Alzheimers. Det heter inte längre opasslighet utan vitaminbrist.)
Jag accepterar själv delvis jordens runda form. Den är både rund och platt. Men det är skillnad på att acceptera rundhet och att uppleva rundhet. Plattheten är för mig jordens viktigaste form. Jag försöker vara ärlig mot mina sinnen, inte bara mitt intellekt.
Dessutom är jag en geocentrisk varelse; jag bor på jorden. Moderna människor uppför sig alltmer som om de bodde på solen, som om deras hjärnor svävade över planeten som Astra-satelliter.
Månen är naturligtvis inte platt. Vem har hört talas om en platt ost...?
För att bättre förstå globaliteten föreslår jag att vi bryter loss två betydelser ur ordet. Den första handlar om att bli varse våra tår. Grunden är det vi har under fötterna: jord, grus, vegetation. Den punkt vi står på samt en liten radie — ”vår plätt” — är det som framför allt (och framför Allt) angår oss. Gentemot denna platta plätt krävs lyhördhet och samarbete.
Den andra sortens globalitet handlar mest om frakt — av oss själva, varor, meddelanden. Den handlar om motorvägar, snabbtåg och telefonlinor. (Dock inte om telepati. Sånt kan man inte tjäna pengar på.) Jorden blir här en transportsträcka för olika kollin.
Denna globalitet får oss att glömma själva globen. Visst har vi många vackra fraser om global gemenskap men vi glömmer ändå våra tår och vårt fundament. Idealistisk glömska är ändå glömska.
Den första globaliteten kallar jag tellurisk globalitet (Tellus=jorden). Den andra, teleglobalitet (tele=fjärran). Mycket skulle kunna sägas om denna dualism. Jag nöjer mig med att påpeka att teleglobaliteten håller på att konkurrera ut den telluriska varianten. Till den grad att den senare inte betraktas som globalitet alls utan som provinsialism, trångsynthet och… att vara off-line!
Ordet online, i likhet med ”global” och ”nåbarhet”, tillhör våra nya SAFT-ord (Salivframkallande Tankesurrogat). [När denna text skrevs framkallades det ymnigaste dräglandet av SAFT-ordet BREDBAND, eller bregottigottband som jag brukar säga. Håll haklapparna redo!]
On-line är man naturligtvis med något slags nät: telefonnätet, Internet eller dylikt. Att man också kan vara on-line med och nåbar för våra nära och kära, naturen, dofter, kroppsspråk, vår inre röst som försöker kommunicera med oss (med liten chans att göra sig hörd i informationsbruset) … sådant ägnar vi inte många tankar. Det stör salivproduktionen, man blir torr i mun.
Nu blir den Moderna Framtidsmänniskan irriterad på bakåtsträvaren Horatius. ”Du glömmer alla våra framsteg! Betrakta mobiltelefonen t.ex. Den kunde farfar inte ens drömma om. Eller GPS (global positioning system). Tack vare den kan jag i varje ögonblick veta exakt var på jorden jag befinner mig!”
Ursäkta, det är inte du som vet var du är. Det är maskinen, din nya protes. Om strömmen går och batteriet tar slut vet du ingenting. Stjärnorna berättar inget för dig längre, ej heller molnen eller spåren i snön. Du är hemmablind och fjärrklarsynt. Du må vara en bra sökare med Altavista (hoppsan, nu halkade jag tillbaka till förra århundradet, jag menar förstås Google) men i den akustiska verkligheten är du analfabet. (Den tid då ”sökare” betydder mystiker är definitivt förbi.)
Du är en låtsaskung med fantastiska leksaker. I din dyrkan av bekvämligheten styr du din kurs mot muskelavlastningens heliga land: Koma. Du informerar dig, alltså är du en databank. Du hänger med, spanar, blickar utåt, ständigt utåt. I din teleglobalitet känner du universum men inte dig själv.
Att vara telluriskt global kräver å andra sidan inga maskiner. Till det behövs varken datakörkort, modem eller Internetabbonemang. Det är bara att ställa sig utomhus en stjärnklar natt på ett öppet fält.
Det berättas om Halländska bönder som fordom gick upp tidigt för att jobba på åkern. Man kunde förstås inte arbeta utan kaffe, men hur visste man när det var dags för kafferast? Jo, genom att spana efter Orion på himlen.
Dessa bönder var mer än globala.
De var kosmiska.
[Kåseri från Computer Sweden anno 2006 (hette ursprungligen «Ode till telefonjacket»). Alla rum är lika fina, men vissa är trots allt finare och får föröka sig som kaniner.]
Jag läser allt fler rapporter om att telefonjacket är utrotningshotat. Telefoner som sitter fast i väggen, de som förr kallades vanliga telefoner, är snart de ovanliga telefonerna. I en tid som dyrkar mobilitet duger det inte att vara väggbunden. Helst vill man inte ens stå på marken. Undrar vem som blir först med att bygga in propeller i nallen?
Jag har som ni förstår inget emot telefonjack. Telefonen får gärna sitta fast i väggen, precis som annan armatur. Jag har gärna bilen i garaget, kastrullerna i köket och kläderna i garderoben. Var sak på sin plats, sa man förr. Telefoner överallt, så heter den nya melodin.
Det är klart att jacket begränsar telefonerandet. Och det är just det som är så bra. Många säger förstås tvärtom, det är det som är så dåligt. Men om vi tittar i ett längre perspektiv, ser bortom bekvämligheten i att kunna ringa överallt, vad innebär då vår sköna, nya ”jackfrihet”?
Som jag förr påpekat är gårdagens restaurang numera en restauring. Självklart har vi nalle och kanske också laptop med oss på krogen. Efter stadiet den globala byn närmar vi oss den globala telefonkiosken, eller det globala Internetcaféet. För att förstå det tossiga i detta kan vi föreställa oss att andra slags rum blivit globala.
Hur vore t.ex. det globala badrummet? Folk skulle sitta på restaurang och stryka på deodorant och klämma ut pormaskar. Man skulle raka sig på bussen, peta sig med Tops i örat på bio och klippa tånaglarna på Systembolaget.
Man skulle förstås också pissa och skita överallt. Det gjorde man faktiskt förr. Om självaste Lord Byron finns det rykten om hur han lämnade indiskreta visitkort efter sig på dragiga slott.
Jag kissar bara i fontänen, inte på gatan.
Alla som vill ha det globala badrummet tillbaka räcker upp en hand. Inte det?
Nå, men vad sägs om det globala rökrummet? Inställningen till rökning har varierat genom tiderna men ofta har man kunnat röka mest överallt. Sedan kom särskilda rökavdelningar vars funktion, precis som toaletten, var att begränsa en specifik aktivitet till en specifik plats.
Rökrummet är nu allt annat än globalt. Snart är det bara på gatan eller balkongen man får dra ett skönt halsbloss (ahh…). Rökrummet krymper och krymper men telefonkiosken bara växer.
Hur vore det med lite balans? Aktiviteter som knappast stör någon, som till exempel bokläsning, borde få vara ”globala” och tillåtas överallt. Att tömma sin tarm, röka och prata telefon finge däremot gärna försigå i därför avsedda rum.
Att rökning är störande vet vi. De flesta skulle också störas om folk kastade sitt vatten var som helst. Att kunna ringa och bli uppringd mest överallt kallas däremot ”nåbarhet” och betraktas som något gott, en ny mänsklig rättighet. (Inte minst telekombranschen fram$täller $aken $å.)
Att nåbarhet är en eufemism för ”störbarhet”, det vill man inte lyssna på. Modernt credo: ”Jag får alltid störas och är alltid beredd att störa andra också.”
Själv är jag trött på trådlösheten och skulle gärna testa det globala badrummet ett tag. Omväxlande absurditeter förnöjer.
Herr Skiterman.
Vi lever i vetenskapens tidsålder. Vidskepelse är ute, den tillhör en gammal värld och anstår inte moderna människor.
Kritiskt tänkande däremot anstår Homo sapiens och den visar att vidskepelse har en ljus sida också. Denna sida är möjligen tyngre än den baksida som vetenskapsmännen, vår tids prästerskap, stirrar sig blinda på.
Ordet holistisk har länge varit ett honnörsord, trots (eller på grund av) dess något vaga innebörd. Att vara holistisk innebär generellt att försöka ta in en större del av verkligheten än vi annars gör, äta en större del av kakan än fackmannen kan stoppa i munnen. Det är beklagligt att specialiserade fackmän och deras logik fått en så hög status i vår värld, att deras sanning blivit så allenarådande.
Vidskepelse är i grunden holistisk. Dess premiss är att världen inte sönderfaller i separata atomer och lösa trådar, spillror utan sammanhang. Del och helhet hänger ihop. Världen hänger ihop. Livet är inte så fragmenterat som det ser ut eller framställs som, och det vi gör i det lilla påverkar det stora.
Vidskepelse säger inte minst att det finns ett större liv än människan. Jorden, vindar, växter, hav, sol och planeter lever. Som Earth, Wind & Fire sjunger: Love is written in the stone.
Vetenskapen däremot har satt upp begränsade, och begränsande, regler för vad som är liv och ickeliv. Den har till och med lyckats med konststycket att få den förryckta frågan ”Finns det liv i Universum?” att låta naturlig och logisk.
Vetenskapsmännen — många av dem aktiva i frikyrkan Scientism — har dödat Universum, sugit den den torr på blod och ande. Och vi lekmän var dumma nog att tacka för detta.
När miljöaktivisterna säger ”jorden lever” och att vi måste bry oss mera låter det vackert och idealistiskt. Men hur många tror verkligen att jorden lever? Det rådande synsättet är att jorden är död och livlös och att det enda intelligenta liv på den är vi människor. En död himlakropp kan förstås inte känna, tänka eller kommunicera. (Men snurra kan den, döingen. Bättre än en tivolikarusell!)
Om vi ser några tusen år tillbaka är bilden helt annorlunda.
Romaren går upp på morgonen, lämnar sitt hus, och plötsligt flyger en fågel över vägen. Fågeln är svart och flyger från höger till vänster. För oss vetenskapligt sinnade människor är detta lika meningslöst som om en vind skulle blåsa från höger till vänster. Men för romaren var fågeln ett tecken, en kommuniké från den större världen till honom, den mindre världen.
Men det är ju vidskeplighet, säger vi som ett sparkande knä och slipper tänka mera på saken. Bort med sådant tjafs.
Jo, men denna vidskeplighet var också ett sätt att säga: Credo, sömmarna är konstgjorda. Världen är inte en samling legobitar och mening, ett begrepp som vetenskapen inte kan hantera och snabbt delegerar till mjukare (=sämre) discipliner, är inte bara en privat, subjektiv historia utan genomströmmar hela skapelsen.
”Som ovan, så nedan” sa de gamla alkemisterna, men det tror vi inte på utan skiljer strikt mellan den lilla och stora världen.
Vår kropp komunicerar med lufthavet genom lungorna och bevattnas av blodomloppet. Hormoner påverkas av våra tankar, vilka också påverkar våra emotioner. Dessa emotioner, om de är tillräckligt starka, tar sig fysiska uttryck och gör oss sjuka eller (mera sällan) kärnfriska. (Se Anatomy of an illness av Norman Cousins.)
Kroppen hänger alltså ihop i sin påse av hud. Men livet på planeten, innehållet i påsen jordatmosfären, hänger tydligen inte ihop, och endast flummiga astrologer och lättrogna kvällstidningsläsare tror att solen, månen och planeterna påverkar oss. Enligt den världsbild vi får i oss med modersmjölken är Homo sapiens en pytteliten oas av liv i ett för övrigt dött universum.
Och ändock rör hon sig….
Det var som sagt annorlunda förr. Världen levde för den gamla romaren (vikingen, druiden), den till och med pratade med honom. (Och vi har mage att kallar vår tid för ”kommunikationssamhället”.)
Men vad betyder det då att en fågel flyger från höger till vänster? Jag vet inte, men dylika järtecken spelade en central roll i naturreligioner och även i Bibeln. Människan har alltid konsulterat, eller bara avlyssnat, orakel. (Vissa menar att rådgivningsbyrån är ständigt öppen.) I Carlos Castanedas böcker möter vi ofta samtalet mellan den ”större” världen och den ”mindre” människan.
Men nuförtiden är många av oss blivna så stora i kaxighet att vi inte behöver lyssna. Det kan inte finnas någon som pratar ”därute”, alltså har vi rätt att slå dövörat till och stoppa huvudet i den vetenskapliga sandlådan. Vi behöver inte lyssna, inte ens när det regnar tusentals döda fåglar från himlen. För de betyder ingenting.
För att bli ”vuxen” i vår kultur krävs att man lärs sig var man får söka mening, och var inte. Barn fantiserar och finner mening mest överallt, när de blir goda vetenskapliga vuxna krymper meningen och vid dödssängen har den skrumpnat till en tummetott.
Exempel på tillåten mening: Om jag tappar talförmågan och stönar åt ditt håll kommer du ändå att lyssna. Vad betyder ”mjjjjiiiiiuuuu” kommer du att tänka. Är ”sddddjjjjwwwuuurhh” en god nyhet, och ska man bli orolig inför ett ”arrrrrkkkkkkgggg”? Ljudet avlyssnas, viljan att kommunicera finns. Det gäller bara att dechiffrera budskapet.
Ju större budskap, desto mer funderar vi .”Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf” får bara inte ignoreras.
Men om det inte är människor som talar är det vidskepligt att lyssna, säger den moderna chauvinismen. Förbjuden mening.
Fritänkare ignorerar förstås förbudet. Den holistiskt vidskepliga människan försöker inte bara tolka fåglar som flyger från höger till vänster utan ger sig i kast med tyngre frågor. Till exempel denna:
”Vad betyder det när 70 kajor ligger på en gata i Falköping, 200 sothöns på en bro i Texas, 300 döda båtstjärtar i Kentucky, 450 döda starar i Lousiana, 3000 döda koltrastar i Arkansas, när det från skyn faller 8000 duvor i Italien, när 40000 krabbor flyter upp vid staden Thanet, 200 blåfiskar i Nya Zeeland, 2 miljoner slätkväkare i Maryland, 100000 havsgösfikar i Arkansasfloden och 100 ton sardiner i Brasilien?”
Har detta en mening, betyder det någonting? Här några tolkningar:
1) Ät mer (eller mindre) fisk
2) Ta cykeln i stället för bilen till jobbet
3) Köp en Trislott
4) Lyssna mer på naturen och mindre på dess självutnämnda uttolkare
Eller så kan man lyssna på experten (expert på fisk- och fågelliv, inte på samband) som säger ”det finns inget samband”. (Man kunde väl åtminstone tillfrågat en kaosteoretiker eller turbulensforskare.)
”Experten” varnar för övertro och konspirationsteorier. (När han säger övertro menar han inte på sig själv.) Nu plockar han fram sin fina verktygslåda, full med förklaringsmodeller. Massdöden orsakas av: åskmoln, kyla, parasiter, gifter, fyrverkerier, m.m.
Även om vi inte vet vad som orsakat massdöden är en sak säker. Eftersom jorden själv är en död klump pratar den inte med oss. Något meddelande från en ”större värld” finns inte förborgat här.
Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf!!
Vår död betyder ingenting, och resten av skapelsen är lika meningslös och slumpartad.
[Några korta tankar om hur vi förhåller oss till sjukdom. Jag talar i första hand om lätta övergående saker som förkylning och halsont, inte om sockersjuka eller cancer.]
”Det är något som går.”
Då stannar vi kanske hemma, undviker folksamlingar och folk som nyser, vi skakar inte hand och när vi kommer hem tvättar vi händerna noga — vi vill att det som går ska gå iväg.
Men det är inte bara förkylning och influensa som smittar, inte bara andra människor. Det finns en mycket mer intim och privat variant: smitta i vår inre familj. Den är möjligen värre, åtminstone har vi sämre beredskap för den.
Vår inre familj består av vår kropp, våra tankar och våra emotioner. Det finns ett modernt ord som belyser hela, eller åtminstone halva, problematiken: psykosomatisk. Psyke och kropp samverkar och samspelar, de är inte skilda från varandra. Om psyket mår illa kommer kroppen att dras med, det onda kommer att fortplanta sig från tanke och emotion till celler, molekyler och kroppsdelar.
Detta har vi relativt bra koll på. Smitta ”uppifrån och ner” (psyke > kropp) kan vi kalla saken.
Men det finns en omvänd rörelse, nerifrån och upp. Ponera att vi redan fått det som går från en vän eller bekant; vi har feber, är tjocka i halsen, kroppen värker, osv. Då inträffar gärna en annan slags smitta.
Att psyke smittar kropp överraskar oss inte; kroppen är ju omringad och genomsyrad av våra tankar och emotioner. (Biofeedback och placebo-effekten belyser frågan.) Den andra rörelsen är annorlunda, för tankar är inte avgränsade av kropp. Smitta nerifrån och upp (kropp > tanke/känsla) är mer onödig men också mer kontrollerbar. Den är också mer teatralisk. Låt oss kalla den NU-smitta (Ner-Upp), till skillnad från UN-smitta (psykosomatisk).
NU-smitta har något sentimentalt över sig och liknar det vi kallar lojalitet.
UN = psyket smittar kroppen
NU = kroppen smittar psyket, eller rättare: psyket lojalitetsstrejkar med kroppen
Ponera att jag har feber och värk i kroppen. Jag talar med en vän på telefon. ”Ojoj, jag är JÄTTESJUK, bara snorar och har ont. Vi får tyvärr (snörvel) ställa in bridgeklubben i dag.” Dialogen kan egentligen inte återges för själva poängen eller budskapet ligger i tonfallet. Det är tonfallet som återspeglar vårt känslotillstånd, alltså emotionella tillstånd. (Högra hjärnhalvan talar inte med ord utan med melodi.)
Att tycka synd om sig själv [kroppen] för att man [den] är sjuk är lite som att tycka synd om en tiggare som sitter på gatan och skramlar kronor och ören. Man fäller en tår och tror man är ”lojal och solidarisk”, men gör egentligen bara saken värre.
Gör nåt, eller gå förbi — sentimentalitet hjälper ingen. Din krona eller möjligen dina ord kan hjälpa tiggaren, men inte din gråt.
Man vad är då «krona» och «gråt» i detta sammanhang?
Jag säger inte att man ska låtsas att man är helt frisk och göra allt det man annars gör. (Fast idén är inte helt dum.) Var extra försiktig, ta gärna C-vitamin om så behövs, sov och vila. Ta hand om kroppen alltså, men att solidaritetslida med den är inte nödvändigt. Tankarna och emotionerna måste inte gå in i ett mörkt moln bara för att soma, kroppen, befinner sig där.
Lojalitet bör stötta och stärka, inte dra ner stöttaren i träsket också. Alltså krona, inte gråt.
Men för att kunna göra detta behöver vi dela upp oss och bli familjära med oss själva. Till exempel så här: Pappa tanke, Mamma emotion och Barnet kropp. Huvudsaken (sic) är att familjen inte blir en odifferentierad klump, att föräldrarna håller sig friska (det vill säga hoppfulla, positiva, ja, glada) även om barnet är krassligt. De kan sköta om barnet bättre då. (Hur vet man att föräldrarna tanke och känsla blivit smittade? Det brukar höras på tonfallet.)
När vi säger ordet psykosomatisk förstår vi till viss del den inre familjens smitta (UN- varianten). Genom att beakta den andra rörelseriktningen (NU, från kropp till tanke) förstår — och undviker — vi smittan ytterligare.
Stay healthy!
[Jag har döpt om den här texten som från början hette ”Tro och möjligheter”. Antagande och slutsats är bättre ord än tro, som indikerar ”faith” och ”trust”.]
Det finns ett vägskäl i livet. Den ena vägen heter Tro, den andra Beakta möjligheter.
Det är som att gå på kasino. Vissa (låt oss kalla dem troende) satsar på rött och tror att de ska vinna, hoppas att de ska vinna, önskar intensivt att de ska vinna, tycker att de borde vinna (eftersom svart har kommit upp så många gånger). Andra (de otrogna) satsar på rött och slappnar av; de gjorde sina gissningar och beräkningar innan de satsade, nu är deras engagemang noll eller nära noll. De är möjligen nyfikna, men de TROR ingenting.
De otrogna landar på fötterna hur det än går, medan de troende blir överlyckliga vid vinst, ledsna, förvirrade och rent förkossade vid förlust.
För de otrogna finns strikt talat ingen vinst eller förlust, bara utgång A eller B. A är ett mer önskvärt alternativ men B är ändå inte förlust, bara mindre önskvärt.
Vem vill jag vara i livets olika situationer? En otrogen. Genom att inte göra stora investeringar (inte minst emotionela investeringar) tappar jag inte fotfästet när saker går ”mot mig”. (Hur vet jag vad som är ”mot mig”, egentligen?)
Genom att beakta möjligheter, även mindre sannolika, är jag redo för allt. Om solen en dag går upp i väster tappar jag inte hakan. Om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen får jag inte krupp. Om en vän gör eller säger något helt oväntat tappar jag inte fattningen. Om jag vinner en miljon på lotto får jag inte hicka. Osv.
Nykter introspektion säger oss att praktiskt taget allt kan hända i livet. Det är bara när man tror som man inte märker detta, för man är så engagerad i att längta efter en sak och försöka värja sig mot en annan (och slicka sina sår och hantera sin besvikelse om den slår in). Man har bosatt sig i en svart-vit värld där somligt är troligt/önskvärt, annat icke troligt/icke önskvärt. Huvudet har låst sig i en given vinkel, blicken är inte flexibel.
Den otrogna är fri. Hon lever i en värld där ”svart” och ”rött” bara är två av regnbågens oräkneliga färger. Vissa färger är vanliga än andra, men alla är möjliga. Det är till och med möjligt att man hittar en kista av guld vid regnbågens slut.
Hur det än går behåller man sin balans och landar på fötterna. Som en cool katt.
Tror gör man i kyrkan. Mjau. Jag synar.
En iskall observatör uttryckte saken så här:
Liber Ornot
1: Begin here.
2: Or not.
3: After every sentence and thought, especially
emphatic statements, add ”or not”. (Not ”not”.)
4: The Mighty Ornot will eventually enlighten you.
4.5: Or not.
5: If you just succeed in frustating your friends,
family and yourself, you can skip step 3.
6: Simultaneously skipping step 3 and 5 is
considered very good magic.
6.5: Or not.
7: If you feel dizzy after practicing this you can
forget the whole thing. The earth, sun, Milky way
and everything else are revolving just fine without
your help.
8: Up and down, down and up, this way, that way.
9: Come up and see me sometime. I can sell you a
fine Ornot Diploma for just 1000 dollars.
10: Or not.
Som vanligt går det att säga saken med färre ord.
The Secret Sits
We dance round in a ring and suppose,
But the Secret sits in the middle and knows.
(Robert Frost)
[Kåseri från UNT, årgång 2008.]
Har nyss kommit hem från Stockholm. Det är bra att lägga olika saker bredvid varandra, man ser inte bara skillnaden och utan även särarten tydligare då.
Alltså, två städer kant mot kant: Stockholm och Malmö. Som vanilj- och chokladglass.
Man kan egentligen inte tala om ”Stockholm” så där allmänt. Detta är en stor stad och vilken del talar vi egentligen om? Här finns många provinsiella hörn, flera oaser med småstadsidyll.
Jag har varit i centrum. Stureplan, Hotell Anglais, Hamngatan, NK, Kungsträdgården. Mitt i smeten alltså, där Stockholm är som yngst.
Det är ungdom som kännetecknar huvudstaden. Ungdom på G, snarare än på glid. Här glider man inte, här går man med bestämda steg – mot ett mål som troligtvis har något med pengar att göra.
Jösses, det var länge sen jag insöp så mycket yuppieångor. Minns inte exakt vad yuppie betyder men helt klart står y för ”young”.
Stockholm är young. Banne mig om det inte rentav doftar lite blöjor inne på NK:s eleganta parfymavdelning. Under min hotellunch måste jag utbrista: Dessa fantastiska unga män med sina blanka visitkort! Raka i ryggen, dressed to kill, höga i rösten gör de sig beredda på att erövra världen, åtminstone ett hörn av den.
Kontrasten till Malmö är nästan komisk. Vadå erövra världen? I Malmö tar man det lilla lugna, där får saker bli gamla, dammiga, mossiga. Rost är helt okej. Där kan en handskriven, felstavad skylt stå i ett märkligt dekorerat skyltfönster i tio år. Ingen störs.
I Stockholm däremot måste man uppgradera snabbt, ha ständig koll på vindriktningen. I huvudstaden är tio år väldigt lång tid. I Malmö försvinner den i ett huj.
Stockholms överklass är de unga. Det är deras hastighet, smak och attityd som sätter stadens ton (A = 460). Även de gamla är moderiktiga och snygga, här slipper man stadsuniformen träningsoverall, ack så vanlig i Malmö.
De allestädesnärvarande datorerna indikerar att vi lever i det globala Internetcaféet. Vadå restaurang? Vadå rest? Här vilas inte. Här ska göras framsteg, och naturligtvis med en kärv latte inom räckhåll. Man ska inte behöva sära på nytta och nöje, även om man därmed möjligen stör andras (mitt?) nöje.
Det är något av Vilda västern över Stockholm. Folktom gata. Fyra fem unga män på rad kommer emot oss. De går bredbent, armarna ut från sidorna, beredda att när som helst dra sina revolvrar (mobiltelefoner). ”Undan, här kommer vi. Stå inte i vägen för framtiden!”
I Malmö finns nog fler revolvrar, men de är bokstavliga och bärs av verkliga banditer.
Hur känns det då att göra blixtvisit i Stockholm? Vitaliserande, nästan som en hormoninjektion. Sthlm är snyggt, luften dallrar och vibrerar, om än lite väl snabbt ibland. Såg jag rätt, hängde det ett ljusbrunt koffeinmoln över staden?
T-baneförarna har definitivt druckit för mycket kaffe. Rappa på, dörrarna stängs. Är du två sekunder sen är det kört i dubbel mening. Detta är de små marginalernas stad.
Gillar du inte det får du väl flytta till Tranås (nougatglass).
[Kåseri för UNT, anno 2007.]
Jag har nyss kommit hem från jakten. Jag packar upp mina vapen, ammunition, min fångst, mina troféer. Ni undrar var jag varit. Afrika kanske?
Nej, i mörkaste Göteborg! Men där finns väl inga tigrar eller lejon, eller ens älgar? Ni misstar er. Fyra dagar om året är staden en veritabel safari, det formligen kryllar av högvilt.
Just det, jag kommer från Bokmässan. För femtonde året i rad.
Den klassiska indiska historien passar in här. Tre män ska beskriva en elefant. Den förste står framför elefanten och betraktar dess betar. Den andre står på sidan och ser en avlång vägg. Den tredje står baktill och begrundar svansen och spillningen.
Bokmässan är på liknande sätt olika saker för olika människor. Mitt eget recept för att ha kul på mässan lyder så här: 1) Ha inte monter 2) Tänk inte ens på att gå på seminarier 3) Köp inga böcker 4) Stanna alla dagarna.
Jag hade monter för några år sedan och det var en studie i slaveri. Jag sålde en liten bok och några egna T-shirts, men tyvärr saknade jag torghandlarens talanger.
Tänk er en långsamt rinnande flod, en lavaliknande folkvandring. När besökaren går förbi just din monter har du mellan en och tre sekunder på dig för att få honom att begripa vem du är, vad du säljer samt övertyga honom om att han vill ha din vara. Jag kan göra det på fem minuter, men tre sekunder?
Seminarier kan vara roliga men jag insåg för flera år sedan att mässan gör sig bäst improviserad, inte komponerad. För varje seminarium jag går på missar jag ändå tio andra, och Filofaxplanering har vi nog av resten av året. Nej, bildning och förkovring får vänta. Öppna nu vinet.
Böcker köper jag inte av den enkla anledningen att de är tunga. Det här är väl inget work-outpass heller?
Så var bor jag under mässan? På soffor tillhörande Göteborska kannibaler. Förra året hade jag ingen soffa så jag stannade bara över dagen. Bussen kom på morgonen och åkte klockan sex på kvällen, just när minglet satte igång och utställarna öppnade bjudvinet. Väldigt kul – inte.
En dag är ingen dag, det är numera min mässparoll.
Nå, men vad är det för troféer jag hemfört, om jag varken köpte böcker eller gick på seminarier?
Visitkort.
Jag förstår att ni nu när en hemsk misstanke i ert bröst. Var jag möjligen på Mässan för att… NÄTVERKA??
Inga fula ord, tack. Jag var där för att ragga och inget annat. Förlag till nya böcker, fränder till kommande fester, fruar till kommande harem.
Bok och bibliotek är väl en fin ursäkt men för många författare handlar saken mer om baluns och barbesök. När Mässan slår igen portarna börjar det verkliga jobbet: mingel på Park Lane.
Det är ett hårt nöje men någon måste hålla ställningarna till tre på natten. Rabelais, som skrev om supande, frossande, pruttande jättar, skulle hållit med mig.
Vad säger ni? Schhh, inte så högt…! Jag har fortfarande boksmälla.
The Harmonious Library 