[Artikel från tidskriften OPUS]
Nej, det handlar nu inte om allsång eller om huruvida svenskar skrålar rent på fotbollsläktaren. Snarare om kreativa analogier. Det är belysande att ställa toner och färger, musikstycken och människor, sångare och samhällen bredvid varandra. Låt oss bedöma Sverige som om den vore en musiker.
Av en Lipatti, Jarret, Heifetz eller Domingo väntar vi oss lyhördhet, säker teknik, stilistisk bredd och känsla för både ton och tystnad.
Lyhördhet är grunden till allt. Du kan spela oktaver som en gud men ändå vara en dålig lyssnare. Från första blockflöjtslektionen lär vi oss att vi måste lyssna. Inte bara ibland utan hela tiden. Inte bara hyfsat utan med stor koncentration. Inte bara på andra utan på oss själva.
I Sverige uppfostras man att INTE lyssna, inte särskilt noga i alla fall. Etikens lillebror etikett handlar egentligen om musik (det är därför det heter takt och god ton). Att vara lyhörd för andra, slå an sköna snarare än klumpiga ackord, fatta att man inte har ständigt solo i livets kammarmusik – detta är etikettens kärna.
Men i Sverige sägs etikett handla om snobbism och klasstänkande. Otukt, förlåt, otakt och falsksång är egentligen lika fint som finess och takt. Nästan ännu finare.
Att gå över ett övergångsställe – förr en jam session mellan fotgängare och bilist, en hänsynsskola för barn – har nu blivit en tondöv transaktion. Fotgängare inspireras inte bara till dövhet (Ipoden överröstar redan trafiken) utan också till blindhet. Vadå se sig om? Det är bara å gå!
Musikerns skyldighet att lyssna ställs mot medborgarens rätt att vara tondöv.
Vad ska vi då säga om teknik? För landet Sverige handlar den om maskiner. För musikern om inre förmåga och intention. Om pianisten snubblar med fingrarna eller sångaren får en tupp kallas detta misstag, och blir aldrig mode. Teknik underställs självklart en musikalisk vilja.
Sverige tror mer på slumpmusik. När de språkslappa kastar tärning om när det ska vara stor bokstav eller blandar svenska ord och engelsk syntax höjs inga ögonbryn. Språknämndens toleranta kommentar: Språket måste få förändras.
En sådan ”förändringsbenägenhet” skulle placera musikern i gärdsgårdsserien. Hans valuta är fingerspitzengefühl, raffinemang och subtila nyanser.
Men Sverige vill inte ha raffinemang. Skriv som du talar. Sjung som du talar också. Alla kan. Dagens sprechgesang, rap, är betydligt folkligare än Pierrot Lunaire.
Stil för musikern handlar om känsla och bredd, inte Style Sheets. Att allt man gör låter som Beethoven är INTE beröm, inte ens under Beethovenår. Det krävs stort omfång, från Bach till Bartók, från poetisk idyll till himlastormande extas.
Varken idyll eller extas är comme il faut i den socialdemokratiska symfonin. Dirigenten Jante Svensky ser till så du håller dig på mattan och inte avviker från rådande kollektivtonart.
”Bredd” handlar i Sverige om bandbredd. Vilket handlar om hastighet. Vilket handlar om kvantitet. Musikerns omätbara kvalitetstänkande (flummigt) ställs mot samhällets mer handfasta kvantitetstänkande. När får vi ISO 900-certifierade konserter?
Slutligen – ingenting. Musikern vet att paus också är musik. Det är tystnaden som skapar dramatik i de första takterna av Beethovens ”femma”. Toner, visst, men paus kan vara ännu svårare. Off är ofta viktigare än On.
I Sverige är ”offline” synonymt med bakåtsträvande och ondska. I den reformerta ononistiska kyrkan sjunger vi psalmerna ”On and on and on ” och ”Vår Gud är oss en väldig kabel”. Gud nåde den som andas.
Om Sverige vore en musiker skulle den inte få jobb.
The Harmonious Library 