Nyår i sol och skugga

Förr, när jag var en liten grabb, var nyår något underbart. Tröskeln mellan det nya och det gamla året var ingen vanlig passage utan en sagolik stund då mänskligheten ömsade skinn och blev aningens fräschare än hon var innan.

Önskningen ”gott nytt år” var en trollformel och man kände sig besläktad med resten av mänskligheten, åtminstone den som man kunde se och höra (mycket nog).

Men det blev svårt att behålla detta barnasinne. Dels blev jag en annan, men även världen förlorade något av sin oskuld. Ordet ”nyår” fick en fadd smak och en klang som mest påminde om… buller.

Låt mig ge två exempel på det dystopiska moln som, åtminstone i mitt liv, sänkte sig över denna helg. Först ”en betraktelse i tiden”, ett kåseri publicerat i Computer Sweden om jag minns rätt.


EN SEXPACK ”BIG BANG”

December är barnens månad. Julgodis, bjällerklang, mystiska paket under granen, som sprider en underbar doft i hela huset. December är dofternas månad. Varm glögg, lussekakor, fräsande tomtebloss, julskinkans djuriska doft, nystrukna finkläder, nysnö som knarrar under fötterna.

Men framför allt är december eftertankens och meditations månad. I alla fall för mig. Och dofterna hjälper mig i meditatonen. Krutröken påminner om att jul, och de flesta högtider numera, främst handlar om explosioner.

Bjällerklang, pyttsan. Den har ingen chans mot bombers och raketers BULLERKLANG.

December är den månad då hela landet lider och njuter av förtidig raketavgång. Redan i november väcks jag av nattliga explosioner, en försmak av vad som komma skall.

Är själva tiden ur led? Kanske har vi deformerat den med våra slagord. Med slogans som ”framtiden är här” har vi stökat till tidsrummet som de värsta tonåringar. Nuet är en hemlös uteliggare, den har ingen egen säng. ”Nu” är den tidpunkt då vi ska tänka på framtiden. Missa inte helgens alla spännande långfilmer!

Så vad gör det att det är flera veckor kvar till nyår? Tutta eld på raketerna, framtiden är här! Timing får musiker och skådisar syssla med. Vi andra lever numera med en generöst gränsöverskridande tidsuppfattning. Glad påsk, förresten. Och trevlig midsommar.

Nå, tillbaka till våra bomber. Explosionen liknar orgasmen. Den manliga, förstås – och tur är väl det. Tänk om raketerna briserade i tio eller trettio minuter, vilken mardröm. Grannarna får gärna göra ömma ljud, det är bara trevligt, men raketknallen bör vara snabbt övergående.

Ni betvivlar att krigets och kärlekens ljud är besläktade? Ändra en bokstav i ”raketknall” så ska ni få se.

Jag tror alla längtar efter raketorgasmer, av sexuellt eller annat slag. Fenomenala höjdpunkter, högtider som inte bara är högtidliga till namnet, överraskningar som får oss att tappa andan.

Förvisso behöver vardagen ansiktslyftas, dess murar periodiskt raseras. Men det är primitivt att bara göra detta med buller. Det luktar Jerikos murar lång väg. Mer raffinerat vore att riva med maskerader istället för krevader.

Ni hör att jag inte älskar buller i otid. Men även här finns dolda kopplingar. Både raketerna och det klassiska svenska weekendvrålet (ÖÖÖHHHH!!) är en slags förtäckt samhällskritik. Jag ser både bullrets vänner och supa skallen av sig-aspiranterna som kollegor. Vi verkar eniga om att livets melodi vore vackrare om det inte ständigt spelades i Kontrollens och Kommersens tonarter. Kunskap och kompetens behöver kompletteras med kaos.

Nog filosoferat. Nu ska jag gå och köpa en sexpack Big Bang och ta mig en rejäl sup. Glad påsk på er!


Ni hör att barnasinnet fått sig en buckla där.

Men jag nöjde mig inte med att kåsera. På 90-talet demonstrerade jag också. Enligt katolskt recept (contritio cordis) bytte jag ”fira” mot ”sörja”. I Kungsträdgården läste jag, för en försvinnande liten menighet, följande nyårstal. Detta pågick i några år. I konkurrens med raketer hördes jag mindre och mindre…


Stearinljus

Nyårssörjande

Människor, detta är en sorglig stund. Låt oss inte dränka den i champagne eller döva den med fyrverkerier. Låt oss lägga en sorgesordin över detta ögonblick. När alla skrattar och glammar bör åtminstone någon gråta.

Vi passerar ännu en milstolpe. Mot vad? Kalendern säger 1997. Själv skriver jag 1984. Min tideräkning går bakåt. Jag tror inte på framsteg längre.

”Gott nytt år!” — denna fras är hoppets, det tanklösa hoppets, seger över erfarenheten och eftertanken. Hur skulle det nya året kunnat bli gott, när det inte är nytt, blott en sorglig fortsättning på det gamla året som inte heller det var särskilt gott?

Visst kan man hoppas, gapa mot skyarna och vänta på att en stekt kyckling ska trilla ner i munnen. Chansen är förvisso liten. Istället för att skriva brev till Jultomten borde vi köpa våra egna julklappar. Vi borde göra rätt för oss, istället för att fåraktigt vänta på bättre tider.

Ni räknar framåt, jag bakåt. Detta är en formalitet — det viktiga är färdriktningen.

GÅR VÄRLDEN FRAMÅT? Är det någon som bryr sig? Naturligtvis. Men är det någon vid ratten som bryr sig, tillräckligt för att sakta ned, plocka fram kartan och utvärdera färdriktningen? Rentav vända bilen? Sitter det ens någon vid ratten, eller styrs världen av en autopilot (programmerad av gud vet vem) vars kurs vi varken har lust eller ork att ifrågasätta så länge färden är snabb och någorlunda bekväm, så länge teknofilerna envetet hävdar att ”vi gör framsteg”?

I så fall har vi ingenting att fira.

Det finns en grundlös glädje som mest påminner om buller. Man behöver en klarsynt tragedi men bjuds i stället en oanständig fars.

Har vi verkligen samvete att vara glada i denna stund, att inte gråta?

Ska vi fira att vi slagit ihjäl ännu ett år? Ska vi skåla för X antal timmar TV-tittande, löneknegande, efter bussen-springande? Ska vi skåla för nöjen som närmast liknar lustgassurrogat? (Därmed inget ont sagt om lustgas.) Ska vi glädjas åt nya sätt att avlasta våra muskler — fysiska, mentala, våra karaktärsmuskler — muskler skapade för att brukas, spännas och utmanas?

Ska vi glädjas åt den sport som kallas Spara Tid, i vilken nästan alla är vinnare — av högt blodtryck, magsår och ändad sinnesfrid? Ska vi fira att vi inte längre lever i den globala byn utan i den globala telefonkiosken (snart den globala mikrovågsugnen)? Ska vi skåla för nya processorer och nya hastighetsrekord med X 2000 (Nu ÄNNU snabbare!)? Ska vi ge en stående ovation åt Fartguden, som under trafikdödens mantel ostört ägnar sig åt sin kriminella verksamhet, arkiverad under rubriken ”meningsfullt våld”?

Ska vi fira informationsteknologin (Heil IT!) och göra om oss från människor till databanker? Ska vi fira att vi över Internet kan umgås med femtio miljoner främlingar, medan vi aldrig skulle komma på tanken att umgås med vår granne vägg i vägg? (Såvida han inte har modem.) Ska vi fira den digitala revolutionen, i vilken människovärde är detsamma som datorkunskap, och dra igång ett veritabelt korståg mot de analoga hedningar som vägrar låta sig reduceras till revolutionära ON-OFF-signaler? Ska vi fira vår färd mot den Optimala bekvämlighetens land (Koma)? Ska vi hylla Tillväxten och bli supbröder med cancercellen, som också bara vill växa och växa och växa? Ska vi också fira att säkerhetsbranschen expanderar för var dag, precis som folks rädsla för det som är både meningslöst och omöjligt att försvara sig ifrån: yttervärlden? (Är det ingen som är rädd för sig själv längre??)

Ska vi glädjas åt hundratals nya TV-kanaler som snart förseglar de lufthål som veckopress, kvällstidningar och högfartsradio ännu inte täppt igen? Ska vi fira vår interaktivitet — inte med naturen, djuren eller varandra, utan med CD-ROM-spelaren?

Ska vi applådera vår intelligentisa och våra filosofer som är diskreta nog att bespara oss sina insikter, som finkänsligt håller sig i bakgrunden för att inte störa kommersens och massmedias marknadsutropare? Ska vi också fira skolans avancerade hångel med näringslivet och en gång för alla slå fast att:
Det är stort att tänka fritt, men större att tänka lönsamt.

Ska vi utbringa ett fyrfaldigt leve för den lavaflod av leksaker som sköljer över oss — mobiltelefoner, paranojamaskinen Anita, CD-växlare, turbovideoapparater och visslande nyckelknippor — mojänger som mirakulöst förlänger vår barndom och med vilkas hjälp hela Västerlandet snart är en enda stor kindergarten, en Disneyworld full av förvuxna tonåringar?

Ska vi önska oss fred på jorden och blunda för det enda meningsfulla kriget, den mellan materialist och immaterialist? Ska vi också applådera den ständigt sig förökande grupp av legosoldater som under sin kamouflagedräkt, sin oskyldiga titel ”underhållare”, bara har ett enda mål: att döda tiden, eftertanken och tystnaden?

Är det detta vi firar, hurrar för, skålar för? Inte kan väl våra nyårslöften om att sluta röka eller gå ned i vikt vara värt så många raketer?

Vi behöver förnyelse. Inte ny rekvisita utan inre nyheter. Besinning kan skapa inre förnyelse. Likaså skam.

”Gott nytt år” är en ihålig fras så länge vi resignerat accepterar väderstrecket för våra framsteg och villigt låter oss berusas av den Neoteriska Kyrkans litanior.

Vi kan stå och gapa mot himlen tills munnen är full med flugor och skräp: det regnar ändå inga kycklingar. Ej heller blir världen på minsta sätt bättre av att vi åkallar gudarna med Gula Änkan eller bengaliska eldar. Detta är modern vidskepelse, människor. Det räcker inte att mena väl en dag om året.

Jag kommer inte att önska Er ett Gott nytt år. Vi får vara tacksamma om vi lyckas hindra det från att bli ett Gammalt Dåligt År. Jag säger bara:

Fånga året. Och god natt.

Stearinljus


Och var står jag numera i frågan, undrar ni.

Jag står inte, jag spankulerar.

Annonser
Published in: on december 31, 2009 at 12:18 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2009/12/31/nyar/trackback/