Ska vi bli Facebookvänner?

[Jag har min egen syn på Facebook och FB-vänner. Därför denna lilla ”manual” som, tyvärr, visat sig vara nödvändig. Människor är olika och för mig personligen är umgänge nästan en konstart, inte något man gör med vänster hand. Eller fot.]

För er som vill adda mig som Facebookvän

Något förenklat ser jag två primära funktioner hos Facebook: att A) ”adda” och att B) ”bluddra” (kommunicera tankar, insikter, åsikter).

Alltså matte respektive umgänge.

Dessa två poler står i intressant relation till varandra. Man kan ägna sig åt A + B, bara A, eller bara B. Den första är harmonisk, den andra disharmonisk, den tredje ovanlig.

<A + B>

Man addar och sen fingerpratar man. Vackert och harmoniskt så. Mitt ideal.

<A>

Man addar, men sen blir det tyst… Den nya vännen svarar varken på mail eller på meddelanden på anslagstavlan. Ifall personen var väldigt ivrig med att bli FB-vän indikerar detta att hon är inne på modell <A>. Kanske är hon samlare.

Detta är trist, sådan ickekommunikation intresserar mig inte. Här har man alltså en ny vän som aldrig pratar (fingerpratar), som inte har en halv minut över för att svara på mail. Vi kan visserligen läsa varandras statusmeddelanden och röra oss på EXVO-skalan (EXVO = exhibitionism-voyeurism), men detta går inte ihop med min Facebookmetafor.

<B>

Man kommunicerar oavsett om man blivit addad eller ej, vilket är rätt originellt. (Fast varför använder man då inte vanlig mail?) Detta gör mig glad för här är det inte samlandet utan samtalet som är huvudsaken. Kommunikationssamhälle!

Facebook kallas för ”socialt nätverk”. Med modell <A> blir det däremot asocialt nätverk.

Jag talade förut om Facebookmetaforer.

FACEBOOK SOM FEST

Man kan använda Facebook för underhållning, nätverkande, dejting eller som en stor telefonbok. Den kan kallas Netbook, Datebook, Telephonebook, etc.

Men för mig är FB en Festbok. Metaforen är festen. (Närmare bestämt en fest i något slags kollektiv. En Jerumfest ungefär.) Och precis som jag inte vill att en gäst ska stå i ett hörn på min fest med ryggen till och aldrig svara på tilltal (alla förstår att det vore asocialt) vill jag inte heller ha tigande FB-vänner som aldrig orkar svara på ett mail.

Lustprincipen styr mig här. Jag har beslutat mig för att det ska vara KUL att Facebooka – ”annars får det kvetta”. Jag förstår inte hur man kan  använda Facebook så att hela härligheten blir ett enda lidande. Finns det inte tillräckligt av den varan redan?

IRL OCH URL

Behöver man påpeka att vänskap och Facebookvänskap inte är samma sak? Kanske. I den ”akustiska verkligheten” (IRL) kan jag inte klicka på en knapp och så VIPS är vi vänner. Så enkelt fungerar det däremot på binära Facebook. Lika klickenkelt är det att avsluta vänskapen. Kyrkorgel kontra kazoo?

Vilket inte innebär att Facebookumgänge skulle sakna finesser och subtiliteter. Denna text är bevis för motsatsen.

GAMLA OCH NYA VÄNNER

Vissa gamla vänner adderar jag på en gång, fast det är trevligt att småprata först så man vet att vännen inte är en ”FB-stumming” .-) Generellt har gamla vänner ”bevisat sig själva”; vi vet var vi har varandra.

Men är jag då öppen för nya bekantskaper? Ja, utan tvekan. Jag har rätt många FB-vänner som jag inte träffat IRL.

Några synpunkter dock. Det känns märkligt att bli adderad av en för mig okänd person utan ens en liten kommentar. En minipresentation kan man väl kosta på sig? Är det hela en kul grej, kom personen åt en knapp av bara farten (några har erkänt att de adderade mig av misstag), eller fanns det en tanke med det hela?

Jag har ingen aning – men hoppas att den andra parten har det.

SUMMA SUMMARUM

Om ni till äventyrs vill ha mig som Facebookvän, betänk att för mig är umgänge något av en konst. Detta är inte tänkt att avskräcka, bara stämma till en smula eftertanke.

Ladislaus Horatius

Annonser
Published in: on januari 4, 2010 at 9:00 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/01/04/facebookvanner/trackback/