Jag kommer inte ifrån det här ämnet, att förstå vänskap är en orgelpunkt för mig. I förlängningen handlar nog saken om att förstå kärlek. (Och det är möjligen allas orgelpunkt.)
Facebookvänskapen har jag redan skrivit om. Den vill jag katalogisera under ”lättviktig och rätt tanklös vänskap”. Därmed klen – för tanklösa vänner är inga höjdarvänner. De glömmer vad de lovat, vad som sagts, att man alls existerar.
Facebookvänskap är binär, har bara två lägen. Antingen är vi Facebookvänner, eller inte.
Utanför FB rymmer vänskap regnbågens alla färger, och så några till. Utanför FB förändras vänskap hela tiden; den växer, krymper, läggs på is, startas på nytt, kör i diket, brinner upp, växer till intensiv kärlek, blir fickljum, fadd, möglig. Den rör på sig. (Och det var väl det som gjorde att Fingal Olsson inte var död?)
Frågan har många sidor, just nu tänker jag på likheter, olikheter och vilket som är viktigast.
Det är naturligtvis skönt och bekvämt att vännen A tycker precis som vi i alla frågor. Vi är kanske tvillingsjälar? Alternativt kan en sådan vänskap smaka som gammal mellanmjölk; det slår inga gnistor, det blir ingen eld och inget ljus. Eller så är det just den bekvämlighetsnivån vi söker. (Kanske kan mycket gamla själar nå en sådan fullständig enklang utan att gäspa käken ur led.)
Det kan vara spännande och vitalt att vännen B tycker olika på vissa punkter, och att vi kan gräla om dessa punkter. Att gräla är en konst. Att balansera likheter och olikheter och utvinna nya nyanser på vänskapens färgpalett kan i bästa fall vara alkemi. Man utmanas, ifrågasätts, ges chans att lämna gamla ovanor bakom sig, kort sagt, man växer.
Med vännen C har jag också olikheter. Men det visar sig att vissa föreställningar, teser och principer är så viktiga för C att ett frejdigt (Freja, fruktbarhetsgudinna) samtal inte är möjligt. ”Fint att vara vänner, visst, men jag kan inte rucka på mina religiösa, politiska eller filosofiska lojaliteter. Partiet kommer i första hand, du vet.”
C är smått fanatisk och att jag ens talar om vissa politiska och/eller religiösa frågor får vänskapen att kallna. Här är skillnaderna i tankesätt inte spännande utmaningar utan snarare vägspärrar, en krockvägg mot vilken man slår huvudet blodigt. Ingen vet utgången av den dragkamp mellan sympatier och cementerade olikheter som nu inleds. Är C en ”true believer” enligt Hoffer, en memebot, kommer olikheterna att vinna kampen.
Och då måste jag fråga mig: betraktar jag fortfarande C som en vän även om hon väljer att låta lojaliteten med ”partiet” och principerna gå före vår vänskap och slutar kommunicera med mig eftersom jag tänker helt annorlunda?
En svår fråga. Jag kan besluta mig för att, som jänkarna säger, ”agree to disagree”. Kruxet (moment 22) är bara att för att göra detta så måste parterna vara överens om detta – och det är just det vi inte är.
Ni hör att saken är komplicerad. På intet sätt kan problemet reduceras till svartvita nollor och ettor.
Låt oss prova en annan väg. Människor har olika temperament. Vissa säger aldrig vad de tänker av rädsla för att stöta sig med någon, andra säger ALLTID vad de tänker. Mellan dessa minoritetsytterligheter (den senare gruppen är den mest rara på dessa breddgrader) har vi en stor majoritet som ibland är diplomatisk, ibland rakt ärlig. Denna grupp har det på sätt och vis jobbigast för den behöver ta så många beslut. ”Hur ska jag göra nu då? Ska jag vara snäll och tycka lika, eller avvika? Och hur långt vågar jag avvika, en liten bit eller köra in på en helt annan väg?”
Med andra ord, hur ärlig kan jag vara? Hur stor roll ska den kanske diplomatiska, kanske bara fega kameleontkomponenten spela i mitt liv?
Denna fråga kan vara ett livsprojekt att lösa, ofta är den inte ens löst på dödsbädden. Vi velar och vacklar och står aldrig helt raka. (Gammelföräldrarna Big Brother och Big Mother tycker om sådana böjda människor.) Detta hör ihop med investeringar; ju mer vi verkligen funderar över saken, desto lättare kan vi komma till ett svar eller en harmonisk hållning.
Extremisterna som aldrig säger vad de tänker, ibland kallade ”blyga” eller ”hämmade”, väljer en väg. Den andra extrema vägen, att alltid säga det man tänker, kan vara en fråga om temperament eller filosofi. För vissa är detta helt självklart, det ligger inget arbete (i detta liv) bakom ärligheten, direktheten och ”klumpigheten”.
Andra har kommit till rättframheten på filosofisk väg, exempel på detta är Brad Blantons ”radical honesty”. Nietzsche skrev så här (i engelsk översättning): If you want the bond to hold, bite on it, hard and bold. Detta kan appliceras på vår fråga om vänskap. Om du vill att vänskapens band ska hålla (inte blott bestå), testa den genom att bita i bandet. Så testade man mynt i gamla filmer.
Vi talar om vänskapens hållfasthetslära.
(forts. följer)
The Harmonious Library 
Kommentera