Om resa i tid och rum – eller är det frakt numera?

[Kåseri från 2004. Noterar vid ny genomläsning att redaktören funnit ett innovativt färdsätt för utvandrare: en laddad krönika .-]

I dag har jag sorg. Jag sörjer resan. Nej, den är inte riktigt död än, den håller bara på att domna bort, på att bytas ut. Vilket i praktiken är rätt likt döden.

Vad menar jag med -resa- och vad ska den bytas mot? En resa är en förflyttning i rum och känsla. Ni inte bara är på annan plats när ni kommer fram, det också känns annorlunda. Det bor en gammaldags aristokrat i Västergötland som tycker om att åka till Dalarna. Men eftersom tåget (även Intercity) går lite för fort övernattar han flera gånger under färdens gång. Det kallar jag resa.

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega. Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten, undrar Ladislaus Horatius som dessutom funderar på att lämna landet i en laddad krönika.

Resa anno dazumal

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega.

Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten. Om jag, med buss, tåg eller långtradare fraktar ett kolli, kanske en ryggsäck, eller om jag transporterar några kor, är trivselaspekten sekundär. Korna får inte plågas men behöver inte heller underhållas med revy. Ryggsäcken behöver inte stortrivas.

Hur är det då med oss människor? Tja, Homo sapiens är anpassningsbar, och rätt behandlad (manipulerad) kan hon nog tänka sig att vara en ryggsäck. Rentav en kossa. Kollikonceptet (strömlinjeformad transport med minimala upplevelser) håller på att slå igenom i Sverige. SJ:s nya tidtabell som kom 16 augusti är ett steg mot nedgraderingen av resan till simpel frakt.

VEM VANN, EGENTLIGEN?

Folk kommer ibland fram till mig och säger, apropos min protest på X 2000 för tiotalet år sedan: Är du inte stolt och glad? Du har ju vunnit, fått rätt.

Har jag? Har man rätt om många säger samma sak som en själv, om man ligger rätt i tiden? Har jag rätt för att en ny bokgenre växt fram, någon slags snigelsnusk? Vad man läser är mindre viktigt än hur man reser. Jag läser hellre ett lovtal till X 2000 på ett ångtåg än tvärtom.

Man skulle lika gärna kunna säga att jag verkligen fick fel, att jag är besegrad. Snabbheten har vunnit.  X 2000, 90-talets yuppietåg, har blivit det självklara folktåget. Snarare är jag en av förlorarna.

Här är siffrorna. Före den 12-e juli hade SJ ungefär 2-3 avgångar per dag med Intercity på den sträcka jag oftast åker (Malmö – Stockholm). Det var inte mycket, men det var något.

Efter den 12-e juli drogs svångremmen (snaran) åt, och numera är det bara tre avgångar I VECKAN. Jodå, Intercity, precis som Fingal Olsson, rör på sig. Mot kyrkogården. Det stygga snabbtåget har puttat ut det gamla snälltåget ur bilden. Detta dessutom med resenärernas goda vilja. Och jag skulle vara en vinnare?

DET OMÄTBARAS DISKRETA CHARM

På vilket sätt menar jag att Intercity (förr det normala, numera det konstiga tåget) står för resa och X 2000 för frakt? Jag kan inte påstå att Intercity är något härligt tåg, men det är det enda vi gammaldags resenärer har, vi som vägrar vara ryggsäckar. Jag menar att livet består av dels kvantiteter (mätbarheter), dels kvalitéer (som ej kan registreras med mätmaskiner). Skönhet, charm, trevnad, harmoni – inget av detta kan mätas, bara upplevas.

En resa består av avstånd, hastighet, biljettpris, alltså kvantiteter, samt en viss upplevelse. Jag vill drista mig att hävda att upplevelsen på en tågresa är primärt koncentrerad till dess kulinariska aspekt. Alltså restaurangvagnen.

Vilken restaurangvagn? frågar ni. Just det! (Snart plockar väl Sture Allén bort ”restaurangvagn” från Svenska Akademiens Ordlista också.)

Resans bleka skugga, frakten, handlar om att snabbt och effektivt förflytta kolli eller folk från punkt A till punkt B. Vad övrigt är, spelar föga eller ingen roll. Med medhavd macka, termos, veckotidning och laptop får passageraren själv stå för upplevelsebiten.

Tydligen accepterar de flesta, om inte villigt så åtminstone utan protester, detta nerköp. Stor del av skulden ska alltså läggas på den tigande församlingen, som i detta fall inte bara är kvinnor.

Forna tiders Orientexpress var 80 % upplevelse och 20 % kvantitet. Med dagens X 2000-resa förhåller det sig snarare tvärtom. Jumbopriset går dock till Eurostar. Jag åkte den från Paris till London för några år sedan. En resa så till den grad befriad från allt vad upplevelse heter får man leta efter. Om jag kände mig som en kossa? MU!

Hur man blir det man inte är

Med vilka verktyg har då styggtåget X 2000 konkurrerat ut det gamla snälltåget? Med snabbhet, förstås. Snabbhet smäller högre än trevnad, kvantitet högre än kvalitet. I alla fall när tåget försöker konkurrera med flyget. När det rentav VILL VARA flyg.

”Flyg en meter ovan marken”, skaldade SJ för några år sedan i X 2000-reklamen. På vilket vi svarar: Var är påsen? Kräks en meter ovan marken, menar ni. Det borde vara självklart att den som vill konkurrera med flyget inte får glömma spypåsen. Landresan har klara identitetsproblem. Är det ett tåg, ett flygplan, en rymdraket…? Nej, det är amfibien SILVERKUKEN!

I vår pluralistiska värld finns det tydligen inte plats för olika resor, för både tåg och flyg. De smälter samman till ett. Tåget försöker bli fågel – med patetiska resultat. Jag kommer att tänka på underrubriken till Nietzsches sista bok Ecce homo: Hur man blir det man är. X 2000 är ett exempel på hur man blir det man INTE är. X 2000 är varken hackat eller malet, det är en anrättning med grava identitetsproblem som på flera sätt upprör magen.

Tåget kan köras snabbt eller långsamt, stanna på många eller få platser. Man kan servera mat och dryck, från skräp- till gourmetnivå. Man kan bjuda på kultur. (Vad hände med Kulturvagnen som fanns för några år sedan?) Här finns inget säkerhetsbälte. Jag kan strosa runt på tåget och skaffa nya bekanta, jag kan t.o.m. veva ner rutan och sticka ut huvudet i lufthavet! (Vi talar nu förstås Intercity.)

Ett flygplan kan däremot inte åka i promenadfart, då ramlar det ner. Det kan bara stanna på stora flygplatser, såvida inte passagerare som bor på småorter hoppar ut med fallskärm. Här finns klara begränsningar som tåget inte har. På flyget gör man det bästa av situationen. Detta är ärligt kvantitetstänkande och därmed rätt sympatiskt. Flyget är bättre för mentalmiljön.

VADÅ ”UPPLEVELSEINDUSTRI”?

Högfartståget X 2000 är en helt annan sak. Den är varken ärlig eller sympatisk. SJ skulle kunna skilja sig från flyget genom att betona sin särart. Man skulle kunna fokusera på kvalitéer som är specifika för tåget, helt sonika vara det man är. Istället leker man maskerad. Och det är ingen charmig lek det handlar om, snarare trista wannabe-fasoner.

Och det märkligaste av allt: övergången från resa till frakt sker samtidigt som man mer och mer talar om Sverige som en ”upplevelsenation”, satsar mer och mer på upplevelseindustrin. Just då bantar SJ bort den sista gnutta upplevelse som fortfarande fanns i tågresan. Det är för mig ännu ett tecken på hur SJ är ute och cyklar.

En meter ovan marken.

Utan kräkpåse.

Ladislaus Horatius

Annonser
Published in: on april 3, 2010 at 6:04 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/04/03/resa-frakt/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s