(Detta är ett kåseri från min tid på Uppsala Nya och den handlar just om TID.
Frågan om hur vi hanterar och betraktar tid har varit central för vår västerländska kultur ganska länge, både i "seriösa" och populärkulturella sammanhang. Time management, tidsstudier à la Taylor, böcker som "Tio tankar om tid", "Faster - the acceleration of just about everything", akademiska uppsatser, filmer som "Terminator", "Back to the future", med mera, har alla sysslat med tidens väsen.
Jag tror att en av mänsklighetens läxor i dag är att förstå tiden. Här försöker jag göra läxan på 2600 tecken.)
TIDEN ÄR EN ETTA
Tid och rum är som Helan och Halvan, ett strävsamt par som ofta ses promenera tillsammans. Vad ser de hos varandra egentligen? Rummet är gigantiskt stort medan tiden bara går och går, sliter ut skor som en skolgrabb. Ett omaka par som man nästan tror har träffats på Internet.
Vissa hävdar att all tid finns på en och samma gång. Fast nog kan stressade mammor vara tacksamma över att jul, nyår och påsk inte infaller samtidigt. Det skulle bli trångt i tidsrummet.
Just det, ni vet väl att tiden är ett rum? Alltså en etta. Många tror att tiden är en trea men jag är tveksam.
De som tror att tiden är en trea bor i två rum, och så finns det ett tredje rum som är låst. (Tänk Riddar Blåskäggs borg.)
Nurummet är som ett vanligt rum. Dåtidsrummet kan man gå in och titta på, men det går inte att flytta saker eller möblera om. Framtidsrummet är stängt, men dess innehåll sipprar så småningom in i nurummet.
Så brukar man betrakta tiden. Tre tidsfaser, tre skilda rum. Egentligen ett rätt besvärligt boende, för man vill ju röra sig lättare och möblera om oftare.
Men tänk om tiden egentligen är en etta? En modern etta med hemmabio, med inte bara en utan två filmdukar. På den ena duken visas, just det, klassikern Det förflutna. En märklig film vars handling, eller åtminstone titel och undertexter, kan revideras.
Ni har kanske hört historien om optimisten som ständigt såg om filmen i vilken en kvinna byter kläder bakom en fransk vägg. Detta eftersom han hoppades att väggen skulle trilla en vacker dag. I tidens etta kan det faktiskt ske.
Vi kan projicera Vårt Livs Största Fiasko på duken, fundera, och inse att fiaskot inte var särskilt stort, att det faktiskt var rätt underhållande. När vi byter ner oss från trea till etta ändras det förflutna från omöblerbart rum till redigerbar film. Lägenheten krymper, vi växer.
Och hur är det med framtiden? Nog är den väl ett stängt rum vars innehåll inte kan kontrolleras?
Nja, jag märker redan när jag vaknar att den nya dagen inte är ett oskrivet blad. Medan jag borstar tänderna ser jag redan filmen för min inre syn, jag misstänker redan hur dagen kommer att sluta. Optimisten väntar sig idel trevnad och framgång. Pessimisten kallar sig ”realist” och väntar sig idel svårigheter och irritation.
Så vad är då framtiden? Ett stängt rum över vilken vi inte har någon kontroll eller en film vi själva väljer att titta på? I det senare fallet är vi regissörer, i det förra statister.
Kanske handlar saken om ambition. Vi nöjer oss måhända med att vara maktlösa åskådare. Eller så vill vi avancera och göra karriär, gripa livets fjärrkontroll och själva välja om morgondagen ska bli en komedi, äventyrsfilm eller rysare.
The Harmonious Library 
Kommentera