Skärningspunkten mellan filosofi och politik

En god vän skrattar när han ser min pamflett för Filosofiskt Initiativ.

”Att överbrygga avståndet mellan filosofi och politik.” Vafalls? Det är omöjligt. Orealistiskt. Låter sig inte göras.

Men tänk så här:

Den filosofiska frågan är ”Vad är meningen med livet?”. Den politiska frågan är ”Hur ska vi inrätta våra liv i samhället? Positivt som negativt: hur få det bra, hur slippa få det dåligt?”

Vad gäller meningen med livet bör vi banta frågan en smula så den kan komma i kläderna. En mer realistisk och relevant fråga vore: ”Vad är meningen med människans liv på jorden?” (Detta är inte detsamma som meningen med livet.)

Jag tror meningen med människors liv på jorden är att kunna leva tillsammans utan att ha tråkigt. Leva med varandra, med djuren (Fauna), växterna (Flora) och planeten (Tellus). Inte minst med oss själva, vilket ofta är det svåraste.

Om jordelivet är en skola bör vi lära oss att kommunicera bättre, och slutligen bra. (”Bra kommunikation” innebär att åtminstone inte döda varandra.)

”Läxan” är att leva tillsammans i fred, att kunna samsas trots olikheter, att inte se olikheter som källa och skäl till mord, krig och våld utan som intressanta, sporrande utmaningar. ”Herregud, så annorlunda du är från mig. Jag är helt fascinerad…” Alternativt: jag är helt ointresserad – men vill ändå inte ta livet av dig. (Likgiltighet är okay.)

Detta tror jag är i breda drag meningen med livet – för människan, på jorden.

Men detta är samtidigt politikens negativa del, den som handlar om att stridigheter, konflikter och våld. På sätt och vis också den positiva delen, för ”att ha det bra” betyder att utbyta energier, lära av och undervisa varandra, älska, festa. (Ordet kommunikation rymmer alla dessa facetter.)

Där har vi skärningspunkten mellan filosofi och politik. Saken är alltså inte omöjlig. Och har man väl funnit en skärningspunkt blir det lättare att umgås, kommunicera och festa, rentav älska.