Det är oartigt att inte avbryta

Vi har sen barnsben lärt oss att man inte ska avbryta folk.

Däremot fick vi inte lära oss att det finns bättre och sämre sätt att avbryta, inte heller hur olika människor är i sitt p(i)ratbeteende. Ur vissa får man dra orden med tång, andra småpratar glatt men lyssnar lika glatt (ge och ta, ping–pong). Sen har vi olika nivåer av långpratare. A tenderar att bli ”långrandig”, B föreläser, C behärskar tydligen cirkulär andning (behöver aldrig stoppa ordflödet för att andas in) och D är en veritabel Eyjafjallajokull.

Skenet kan dock bedra. Jag har åtminstone två vänner som man lätt tror är evighetspratare, som tycks förvandla alla till publik. Det är inte riktigt sant. Snarare kräver de likvärdiga eller i alla fall aktiva motpratare. Om DU inte säger något kommer de inte att tystna, öppnar du däremot munnen är de goda lyssnare.

Men detta upptäcker du aldrig om du inte tar för dig.

Sen har vi perpetuumtalarna. De är förhoppningsvis bra talare men dåliga lyssnare. Är de enbart tråkiga att lyssna på och inte ens lustiga att se går jag därifrån. Men så är inte alltid fallet. Då gäller det att 1) få en syl (eller flera) i luften och 2) uppfostra dem en aning (för vad är vänner till för?).

Om jag alltså själv vill delta i samtalet, om jag har tankar att presentera, lufta eller prova måste jag avbryta långprataren. Kanske ligger det kvar uppfostringsrester i bakhuvudet som säger att man aldrig får avbryta folk. Det är fint att barn får lära sig självdisciplin, men vissa lär sig regeln alltför väl. Den var inte tänkt att skapa lidande, i vuxen ålder måste den kompletteras med förnuftig egoism.

(Studera gärna programledare i TV. Det var Oprah Winfrey som fick upp mina ögon för hur skickligt man kan avbryta folk.)

Vi tror ofta att det svenska kösystemet fixar biffen. ”Jag avbryter inte just nu utan väntar tills väninnan behöver andas nästa gång…” Detta har inte fungerat för mig; resultatet blir i nio fall av tio att tanken jag var angelägen att framföra kommer bort i hanteringen. Numera avbryter jag direkt (och artigt) när tanken infinner sig.

Det är alltså inte ”fint” att inte avbryta, inte belevat, inte etiskt korrekt. Tvärtom kan en sådan ”väluppfostran” skada relationer på djupet. Vi bryr oss om personen vi aldrig avbryter men en svulst av irritation har kommit mellan oss; ett moln av indignation färgar av sig på allt vi gör tillsammans. Detta är inte ”fint”, det är bara ett sätt att förtrycka sig själv samt försumma tillfället att hjälpa och UT-bilda* en vän.

Vi skulle aldrig göra så mot en bil. Hade den fel på bromsen skulle vi omedelbart lämna in den för lagning.

[*UT-bilda = bilda i UT, umgängesteknologi]