Den öppna dörren

[En fri reflektion över frågan ”Vad krävs det för att bli filosof?”]

Following my fortune now the Holy Grail is found
And the Holy Bread of Heaven it is given all around
Farewell sorrow, praise God the open door
I ain’t got no home in this world any more

Poor as the birds but to give their song away
Gathering possessions round to make a bright array
Dark was the night, praise God the open door
I ain’t got no home in this world anymore.
(Incredible String Band, Ducks on a pond)

Det finns en egenskap, en kvalitet, en talang, som i hög grad skiljer människor från varandra. Det är den öppna dörren.

Den öppna dörren betyder att man kan öppna en dörr och ta emot något nytt. Jag menar inte svälja; jag talar inte om den öppna munnen. Munnen är ofta vidöppen för allehanda maträtter, nyttiga som onyttiga. Nej, jag menar den dörr genom vilken man kan ta emot en gäst, en ny tanke, en ny modell, en ny insikt.

Om jag tar emot en gäst i mitt hem betyder det inte att han blir en familjemedlem, eller flyttar in hos mig. Men jag öppnar dörren och står inte i vägen när han kommer in.

Det gör vi däremot ofta när vi möter en ny idé. Vi blockerar halva passagen, eller mer, med egna färdiga tankar, med associationer som leder någon annanstans (oftast till en trygg lägereld), med gamla vanor som gör motstånd (ofta av ingen bättre orsak än trots).

Som sagt, det handlar inte om att äta mat, inte heller om att svälja en idé med hull och hår. Det handlar om att kunna lyssna på en tanke, med inställningen ”det finns nytt under solen”.

Inte minst på mina filosoficaféer observerar jag hur vi skiljer oss åt på denna punkt. Vissa öppnar bara dörren för att själva gå ut, för att berätta om det de redan har. De öppnar sin skattkista och vill visa världen sina tankejuveler, sin kollektion av mentalt (stöld)gods. Som ISB sjunger: ”Gathering possessions round to make a bright array”.

Men de tänker inte på att de kan skaffa sig nya skatter, kanske mycket större än de redan existerande.

Andra öppnar dörren på glänt men håller hårt i dörrhandtaget; gästen är inte helt välkommen. Nytt betraktas med misstänksamhet. Som en annan sång säger: Gimme that old time religion, it’s good enough for me.

Man kanske tycker man bör vara öppen, men är inte själv övertygad om saken. Halvhjärtat öppnar man dörren men förhåller sig kyligt distanserad.

Andra åter har, genom temperament, medfödd talang eller inre arbete lärt sig att öppna dörren. Det betyder inte att de är lättpåverkade, bara att de kan lyssna.

Att öppna dörren betyder att öppna öronen, att inte mentalt prata i mun på den som framför en ny idé.

Solen återföds varje dag, sägs det. Den förnyar sig. Låt oss då imitera den en smula. Om en så stor himlakropp är öppen för nya vindar så kanske vi också kan vara det.

Annonser
Published in: on juli 18, 2010 at 9:40 f m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/07/18/den-oppna-dorren/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s