Livet med och utan själ

[Artikel ur tidningen HÄLSA.]

Vi lever i vetenskapens guldålder. Självklart är vi glada för dess välsignelser, som penicillin, snabba bilar och datorer, elektricitet, television, och sällskapsdjuret Tamagotchi.

Vetenskapens framsteg kommer ur den vetenskapliga metoden: experiment i stället för lösa antaganden, exakta mätningar istället för tro.

Våra mätapparater är förvisso fantastiska, ingen tvekan om den saken. Men vi har gått för långt. Allting ska mätas, vare sig det behövs eller inte. Statistik är vår ständigt uppgraderade Bibel med ständigt nya sanningar – även om man statistiskt har bevisat att nästan vad som helst kan bevisas med statistik.

Nyttighet som överdrivs blir till mani. Vår tid lider av mätmani. Vi vill mäta allt. Och inte bara det, vi tror att man KAN mäta allt också.

Men ursäkta, hur mår ni just nu? Bra? På glatt humör? Är det riktigt säkert…? Kan ni bevisa det, får vi ta några blodprov och se om det verkligen stämmer?

Jamen, inte behöver jag lämna blodprov för att veta vad jag är på för humör. Jag är en fantastisk mätapparat själv. Jag vet att jag är glad eller ledsen eller uppgiven, helt enkelt genom att jag UPPLEVER detta.

Vissa saker behöver inte mätas, för de kan upplevas. Och upplevelser är ingen exakt vetenskap. Harry Martinson skrev en gång: Ungefärlighet är det högsta mänskliga, ungefärlighet är själ.

Men i en tid som har dille på att mäta gäller snarare motsatsen: Kan det inte mätas så finns det inte. Vilket skulle innebära att skönhet, lycka och trevnad är hjärnspöken. De hör möjligen ihop med vissa hormonförändringar, men de har ingen egen existens.

Och själen ska vi bara inte tala om. Jo förresten, att TALA om den går för sig. NK har ju sedan många år tillbaka en avdelning för Kropp och Själ. Men vetenskapsmännen är misstänksamma. Den har ju fortfarande inte kunnat MÄTAS. Istället för att misstro sina trots allt primitiva apparater misstror de själen. Eller för att uttrycka det hela mer positivt: de tror på den Heliga Mätbarheten. Mätbarhet, inte ungefärlighet, är Gud.

Även humanister och filosofer är drabbade av viruset. Själens existens ska prompt BEVISAS. Att uppleva den räcker inte. Upplevelse har ingen vikt, visaren ger inga utslag.

Som sagt, visst har vår värld fått många gåvor av vetenskapen. Men den har också tagit mycket ifrån oss. Helgdagar som handlar om mer än kommers, tacksamhet över det lilla, Gud, och sist men inte minst, vår själ.

Nuförtiden tycker vi att det var en bra affär. Vad ska man med själ till egentligen? Var den inte någon slags blindtarm?

Men livet med och utan själ är som olika planeter. Utan själ är sjukdom att fall för städfirman Medicin & Co. – med själ är den en invit till paus, besinning och djupband. Utan själ är kärlek en fråga om kemiska reaktioner – med själ det som får jorden att snurra. Utan själ är livet en febril engångsjakt på pengar, sensationer och trygghet. Med själ är livet allt det föregående, plus ett äventyr, ett mysterium, en följetong vars både början och slut ligger höljt i dimma.

Vetenskapens välsignelser visar sig vid närmare betraktande ha varit nog så dyrköpta.

Annonser
Published in: on augusti 10, 2010 at 3:35 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/08/10/livet-med-och-utan-sjal/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s