Pamflettism

Jag tillhör en utdöende ras. Jag är pamflettist.

Det som påmint mig om detta förhållande är en god väns våndor med en politisk pamflett. När jag kommer med synpunkter på hans text inser jag att vi talar om generella råd för kommunikation. Alltså skriver jag ner vad jag vet om saken.


En pamflett bör vara i dubbel mening tilltalande. Man talar förvisso till personen men bör samtidigt tala med personen. Det måste finnas plats för den ”tilltalade”. Vi måste mötas på bron, gärna ungefär halvvägs.

Om jag bara talar utifrån mitt eget privata perspektiv måste läsaren gå en jobbigt lång väg och kommer förstås att fråga sig: What´s in it for me? Inte minst inom politik tror jag att detta är fråga Nr 1.

Varför ska läsaren anstränga sig för att förstå mig om han känner (åtminstone undermedvetet) att JAG inte anstränger mig för att tala till honom? Det finns ingen anledning till detta.

Pamflettisten måste alltså vilja kommunicera, dvs möta läsaren mitt på bron. (Egentligen gå 60 % av vägen. Om han går ännu längre hamnar vi i det populistiska politiska träsket (och vilken politik är inte egentligen populistisk? Alla försöker väl vinna röster, eller?). Går vi 90-100 % av vägen kan vi bara säga sådant som allmänheten redan tänker eller redan accepterat som sant och självklart. Vi kan då bara förmedla de värsta, mest utspädda flosklerna och klyschorna, vilket också är vad många eller de flesta politiker gör. Läsaren-väljaren betraktas som, om inte tandlös, så åtminstone som någon som inte är intresserad av att tugga (tänka) själv.)

Om jag inte möter läsaren är jag kanske inte intresserad av att kommunicera, snarare föreläsa, hålla låda, orera. Det kan jag göra när jag fått plats i talarstolen; är föredragets rätta tid. Pamfletten däremot är mera som att gå fram till en främling på gatan, lägga handen på hans axel och säga: ”Du, jag har något att prata med dig om. Ge mig fem minuter. Kom och sätt dig så tar vi en kopp kaffe och språkas vid om livet.”

Den hale politikern kan också göra detta, men i själva samtalet kommer han att utgå från det redan existerande. Han väljer sina ord så att lyssnaren ska få känslan att de är överens om det mesta, att saken bara handlar om att titta på några små detaljer. Hans budskap: ”Vi är väl redan överens, eller hur?”. Därmed befäster den hale politikern status quo, och blockerar dörren för nyheter och förändringar.

Den smarta pamflettisten vill också hitta en gemensam mark i samtalet. Men han söker inte de invada, söndertuggade tofflorna… jag menar klyschorna, utan de verkliga beröringspunkterna mellan sig och mottagaren. Och eftersom han ofta försöker göra revolution kan dessa punkter inte vara av banalt allmän karaktär. Sådant som ”Du vill väl vara lycklig?” eller ”Du vill väl ha mera pengar?” duger inte. Detta var inga nyheter. Sådant snarare befäster världen och människorna i sina intrampade skor, alltså spår.

Nej, för att få till förändring måste man appellera till människans progressiva sida. Vilket oftast betyder att tala till missnöjet. Och inte bara missnöjet över för lite lön eller för långsamt bredband utan missnöjet över frågor som sträcker sig bortom vår privata, egoistiska horisont. Alltså missnöje över större förhållanden och missförhållanden.

Fast den som bara pratar om sådant som är bortom individens lär inte få hans öron. Det måste finnas någon slags koppling mellan privat och social sfär. Jag menar, varför skulle till exempel jag engagera mig i frågor om bättre golfbanor eller lägra villaskatt när jag varken spelar golf och aldrig skulle skaffa villa?

Appellen måste spontant slå an en sträng hos mig. Det viktiga ordet är spontant. Jag kan visst sätta mig ner och filosofera om villor och golf, och komma fram till en övertänkt hållning i frågan. Men pamflettisten måste tala till den som inte tänker sätta sig ner och filosofera fem minuter över saker som inte uppenbart har omedelbar relevans för honom. Attraktionen måste vara ögonblicklig, eller inte alls.

Om man betänker hur annorlunda pamflettistens värv är jämfört med politikerns – efter att ha läst en välskriven pamflett måste nya impulser ha fötts hos läsaren, eller gamla försummade impulser stärkts – inser man att de spelar i helt olika divisioner. Läsaren bör helst inte vara samma människa efter att ha läst en effektiv pamflett, medan han är ännu mer samma människa efter att ha hört ett insmickrande, väloljat politiskt tal.

Det krävs alltså stor skicklighet för att göra en bra pamflett. Skickligheten består till störtsa delen av språkhantering (eftersom pamfletten till största delen består av ord). Ordens valörer måste beaktas som om man vägde guldklimpar. För att göra detta måste man vara en språklig världsmedborgare, kunna många språk. Då menar jag inte svenska, engelska, tyska, portugisiska, etc. Jag tänker snarare på riksspråk, slang, högtidligt språk, olika fackspråk och dialekter.

Betänk Kiplings

”If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings – nor lose the common touch”
[Läs hela dikten.]

Om jag ska kunna möta någon på en bro måste jag tala om inte hans specifika språk så åtminstone ett språk som han utan problem kan förstå. Man vill inte att han ska se ut som ett ”?” (frågetecken).

Nej, de skiljetecken jag vill att han ska likna är ”…” (punkt punkt punkt) vilket betyder ”jag funderar…” och ”!” (utropstecken) vilket betyder ”I sanning, du har rätt! Det ligger en råtta begraven här.” (Punkt punkt punkt är viktigast.)

Om pamflettisten tillhör exakt samma gruppering som den troliga läsaren talar de redan samma språk. Inga problem. Om han däremot kommer från en speciell subdomän (medicin, affärsvärlden, juridik, New age, akademia, konstvärlden, etc.) måste han besinna sig; det går inte att tala fackspråk till allmänheten. De blir möjligen ”imponerade” av detta, men den som blir imponerad känner sig ofta dum, och den som känner sig dum har ingen anledning att läsa vidare i skriften, hur bra den för övrigt är.

Pamflettisten måste vara en språkmänniska. Vilket innebär en tankemänniska. Man måste hantera tankar på ett mästerligt sätt. (Detta är inte långt från reklamen, förstås.) Helst bör han vara en filosof på samma gång. Allt detta för att snabbast möjligt gå till (och ta med sig läsaren till) frågans pudelkärna, i stället för att vandra av och an kring den heta gröten. Pang på, mitt i prick – detta är bästa taktiken i en kort pamflett. (En tegelsten på flera hundra sidor fungerar naturligtvis annorlunda.)

Sammanfattningsvis: En pamflett är som regel revolutionär eller i alla fall omstörtande till sin natur. För att folk ska lyssna på dess budskap behöver de känna att de blir lyssnade på (även när de bara läser). Alltså att de är förstådda. Pamflettisten söker gemensamma grundvärderingar, ofta försummade eller bortglömda, hos sin publik. På denna grund bygger han sin katedral.

Konststycket består i att övertyga och visa läsaren att man kan bygga helt andra katedraler än man nu bygger, större, mindre, vackrare, djärvare. Rentav att man inte behöver bygga någon katedral alls. Kanske är det bättre med en rymdraket, eller en kanot eller ett tält.

Den som kan övertyga folk om att det är bättre att bo i tunna än i hus får axla Diogenes gamla kappa.

Annonser
Published in: on augusti 11, 2010 at 1:31 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/08/11/pamflettism/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s