Kulturella soffliggare

Härom veckan slank jag in på en politisk utfrågning i min egen lilla stad. Representanter för de olika partierna satt på rad och besvarade frågor om äldreboende, parkeringsplatser, befolkningsmängd, m.m. Det slog mig att ingen av dessa politiker, med ett undantag, hade jag någonsin sett på mina föredrag, visdomsveckor eller salonger i den lilla staden. Ens på andras konserter.

Dessa politiker kan kallas icke-kombattanter på konstens slagfält. En sorts soffliggare. Och detta i en kulturstad som älskar att framhålla sitt ovanligt rika kulturliv och -arv.

Men jag insåg att läget var ännu värre än så. Det var inte bara vid kulturevenemang jag saknade dessa individer, jag hade knappt sett dem på gatan. De flesta ansikten var helt nya för mig! Det var alltså inte bara kulturens barrikader de undvek, de rörde sig inte ens i vimlet, på krogen, på caféet.

Illa – att de folkvalda är så långt från folket. Vore det inte logiskt att möta och umgås med de man representerar? Hur ska man annars vara representant?

Jag tycker det är hög tid nu att införa utegångspåbud för våra politiker.

Men det är inte bara politikerna som är kulturella soffliggare. Innan jag gick till den här utfrågningen hade jag själv haft romanskonsert med sångerska. Vi hade räknat själarna i publiken. Det var (alltför) lätt. Tretton.

Och jag kom att tänka på talesättet om goda avsikter. Ni vet, vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter. Att mena väl räcker inte, man behöver också skrida till handling, lyfta på rumpan, stänga av TV:n eller datorn och faktiskt gå ut ur sitt rum.

Att tänka räcker inte heller. Nu när det snart är val uppmanas vi att inte bara ligga på soffan och mena väl, inte bara sitta framför Facebook och tänka rätt. Utan att resa på oss och HANDLA.

Jag hör ingen liknande uppmaning att handla kulturellt. Den ”biten” sköter väl någon annan om, den biffen fixar väl något departement i huvudstaden? Eller?

De tröga politikerna matchas av tröga medborgare som menar väl, tänker gott, och som säkert är kulturella. De har fina böcker i bokfyllan, förlåt bokhyllan, och de lyssnar på klassisk musik, men de är inte vad man i USA kallar patrons. De bevistar inte, stöttar inte, gynnar inte, hjälper inte.

Jag vet inte hur ofta jag möter vänner och bekanta på stan (till skillnad från kommunalpolitikerna rör jag mig i vimlet) som säger till mig: ”Så skönt att du håller grytan kokande. Så bra att du finns. Ge inte upp, du behövs!”

Ursäkta, varför skulle jag inte ge upp? Det gör ju ni. De flesta av dessa entusiastiska supportrar kommer inte på idén att faktiskt besöka mina salonger eller föredrag.

Vad de egentligen säger är: Du behövs, fast inte av just MIG. Andra tar hand om kulturbiten, andra stöttar dig.

Andra! Ständigt dessa andra. Ständigt dessa fromma förhoppningar om att kulturdepartementet, Jultomten eller Florence Nightingale ska fixa biffen och rädda läget.

Men nu tänker jag vara en väckarklocka, gott folk. Use it or lose it. Muskler som inte används återbildas, ord och musik som inte avlyssnas rinner ut i vasken. Kultur som är ”fin” och ”värdefull” men som inte aktivt stöttas av människor — det betyder ER, är jag rädd — återbildas också, förloras också.

Hur tror ni klyschan ”känd och erkänd efter sin död” har uppstått? Den kom till eftersom så många konstnärer, tänkare och genier varit illa försummade av en samtid som bara besökte de gamla vanliga evenemangen, de invanda konsertserierna, de intrampade ölstugorna.

Så res er från soffan, gå från ord till handling. Walk the talk. Om ni tycker något är värdefullt så besök det, stötta det, gynna det. Var inte så bekväma, låt inte första bästa såpopera hindra er från att gå på Operan.

Nej, politiska val kommer knappast att upphöra bara för att ni inte röstar i år. Däremot kommer kulturella manifestationer att upphöra utan er livsuppehållande hjälp.

Ni har i er hand samma gudalika makt som läkarna: Att bevara eller avsluta livet. Och detta val görs inte en gång vart fjärde år, det görs vid varje kulturevenemang av det ”smalare” och ”finare” slaget. (Jag tänker nu inte på konserter som fyller hela Blåkyrkan. Dessa klarar sig.)

Kulturlivets framtid ligger (vilar…?) till stor del i era händer. Tumme upp eller ner, leva eller dö — ni bestämmer.

Om ni tänker vara bödel, sluta åtminstone prata gott om kulturen. Det skorrar illa.

Annonser
Published in: on september 11, 2010 at 9:53 f m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2010/09/11/kulturella-soffliggare/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s