Trådlöst bredband och en kärv latte

[Kåseri från UNT, årgång 2008.]

Har nyss kommit hem från Stockholm. Det är bra att lägga olika saker bredvid varandra, man ser inte bara skillnaden och utan även särarten tydligare då.

Alltså, två städer kant mot kant: Stockholm och Malmö. Som vanilj- och chokladglass.

Man kan egentligen inte tala om ”Stockholm” så där allmänt. Detta är en stor stad och vilken del talar vi egentligen om? Här finns många provinsiella hörn, flera oaser med småstadsidyll.

Jag har varit i centrum. Stureplan, Hotell Anglais, Hamngatan, NK, Kungsträdgården. Mitt i smeten alltså, där Stockholm är som yngst.

Det är ungdom som kännetecknar huvudstaden. Ungdom på G, snarare än på glid. Här glider man inte, här går man med bestämda steg – mot ett mål som troligtvis har något med pengar att göra.

Jösses, det var länge sen jag insöp så mycket yuppieångor. Minns inte exakt vad yuppie betyder men helt klart står y för ”young”.

Stockholm är young. Banne mig om det inte rentav doftar lite blöjor inne på NK:s eleganta parfymavdelning. Under min hotellunch måste jag utbrista: Dessa fantastiska unga män med sina blanka visitkort! Raka i ryggen, dressed to kill, höga i rösten gör de sig beredda på att erövra världen, åtminstone ett hörn av den.

Kontrasten till Malmö är nästan komisk. Vadå erövra världen? I Malmö tar man det lilla lugna, där får saker bli gamla, dammiga, mossiga. Rost är helt okej. Där kan en handskriven, felstavad skylt stå i ett märkligt dekorerat skyltfönster i tio år. Ingen störs.

I Stockholm däremot måste man uppgradera snabbt, ha ständig koll på vindriktningen. I huvudstaden är tio år väldigt lång tid. I Malmö försvinner den i ett huj.

Stockholms överklass är de unga. Det är deras hastighet, smak och attityd som sätter stadens ton (A = 460). Även de gamla är moderiktiga och snygga, här slipper man stadsuniformen träningsoverall, ack så vanlig i Malmö.

De allestädesnärvarande datorerna indikerar att vi lever i det globala Internetcaféet. Vadå restaurang? Vadå rest? Här vilas inte. Här ska göras framsteg, och naturligtvis med en kärv latte inom räckhåll. Man ska inte behöva sära på nytta och nöje, även om man därmed möjligen stör andras (mitt?) nöje.

Det är något av Vilda västern över Stockholm. Folktom gata. Fyra fem unga män på rad kommer emot oss. De går bredbent, armarna ut från sidorna, beredda att när som helst dra sina revolvrar (mobiltelefoner). ”Undan, här kommer vi. Stå inte i vägen för framtiden!”

I Malmö finns nog fler revolvrar, men de är bokstavliga och bärs av verkliga banditer.

Hur känns det då att göra blixtvisit i Stockholm? Vitaliserande, nästan som en hormoninjektion. Sthlm är snyggt, luften dallrar och vibrerar, om än lite väl snabbt ibland. Såg jag rätt, hängde det ett ljusbrunt koffeinmoln över staden?

T-baneförarna har definitivt druckit för mycket kaffe. Rappa på, dörrarna stängs. Är du två sekunder sen är det kört i dubbel mening. Detta är de små marginalernas stad.

Gillar du inte det får du väl flytta till Tranås (nougatglass).