Den goda vidskepelsen

Vi lever i vetenskapens tidsålder. Vidskepelse är ute, den tillhör en gammal värld och anstår inte moderna människor.

Kritiskt tänkande däremot anstår Homo sapiens och den visar att vidskepelse har en ljus sida också. Denna sida är möjligen tyngre än den baksida som vetenskapsmännen, vår tids prästerskap, stirrar sig blinda på.

Ordet holistisk har länge varit ett honnörsord, trots (eller på grund av) dess något vaga innebörd. Att vara holistisk innebär generellt att försöka ta in en större del av verkligheten än vi annars gör, äta en större del av kakan än fackmannen kan stoppa i munnen. Det är beklagligt att specialiserade fackmän och deras logik fått en så hög status i vår värld, att deras sanning blivit så allenarådande.

Vidskepelse är i grunden holistisk. Dess premiss är att världen inte sönderfaller i separata atomer och lösa trådar, spillror utan sammanhang. Del och helhet hänger ihop. Världen hänger ihop. Livet är inte så fragmenterat som det ser ut eller framställs som,  och det vi gör i det lilla påverkar det stora.

Vidskepelse säger inte minst att det finns ett större liv än människan. Jorden, vindar, växter, hav, sol och planeter lever. Som Earth, Wind & Fire sjunger: Love is written in the stone.

Vetenskapen däremot har satt upp begränsade, och begränsande, regler för vad som är liv och ickeliv. Den har till och med lyckats med konststycket att få den förryckta frågan ”Finns det liv i Universum?” att låta naturlig och logisk.

Vetenskapsmännen — många av dem aktiva i frikyrkan Scientism — har dödat Universum, sugit den den torr på blod och ande. Och vi lekmän var dumma nog att tacka för detta.

När miljöaktivisterna säger ”jorden lever” och att vi måste bry oss mera låter det vackert och idealistiskt. Men hur många tror verkligen att jorden lever? Det rådande synsättet är att jorden är död och livlös och att det enda intelligenta liv på den är vi människor. En död himlakropp kan förstås inte känna, tänka eller kommunicera. (Men snurra kan den, döingen. Bättre än en tivolikarusell!)

Om vi ser några tusen år tillbaka är bilden helt annorlunda.

Romaren går upp på morgonen, lämnar sitt hus, och plötsligt flyger en fågel över vägen. Fågeln är svart och flyger från höger till vänster. För oss vetenskapligt sinnade människor är detta lika meningslöst som om en vind skulle blåsa från höger till vänster. Men för romaren var fågeln ett tecken, en kommuniké från den större världen till honom, den mindre världen.

Men det är ju vidskeplighet, säger vi som ett sparkande knä och slipper tänka mera på saken. Bort med sådant tjafs.

Jo, men denna vidskeplighet var också ett sätt att säga: Credo, sömmarna är konstgjorda. Världen är inte en samling legobitar och mening, ett begrepp som vetenskapen inte kan hantera och snabbt delegerar till mjukare (=sämre) discipliner, är inte bara en privat, subjektiv historia utan genomströmmar hela skapelsen.

”Som ovan, så nedan” sa de gamla alkemisterna, men det tror vi inte på utan skiljer strikt mellan den lilla och stora världen.

Vår kropp komunicerar med lufthavet genom lungorna och bevattnas av blodomloppet. Hormoner påverkas av våra tankar, vilka också påverkar våra emotioner. Dessa emotioner, om de är tillräckligt starka, tar sig fysiska uttryck och gör oss sjuka eller (mera sällan) kärnfriska. (Se Anatomy of an illness av Norman Cousins.)

Kroppen hänger alltså ihop i sin påse av hud. Men livet på planeten, innehållet i påsen jordatmosfären, hänger tydligen inte ihop, och endast flummiga astrologer och lättrogna kvällstidningsläsare tror att solen, månen och planeterna påverkar oss. Enligt den världsbild vi får i oss med modersmjölken är Homo sapiens en pytteliten oas av liv i ett för övrigt dött universum.

Och ändock rör hon sig….

Det var som sagt annorlunda förr. Världen levde för den gamla romaren (vikingen, druiden), den till och med pratade med honom. (Och vi har mage att kallar vår tid för ”kommunikationssamhället”.)

Men vad betyder det då att en fågel flyger från höger till vänster? Jag vet inte, men dylika järtecken spelade en central roll i naturreligioner och även i Bibeln. Människan har alltid konsulterat, eller bara avlyssnat, orakel. (Vissa menar att rådgivningsbyrån är ständigt öppen.) I Carlos Castanedas böcker möter vi ofta samtalet mellan den ”större” världen och den ”mindre” människan.

Men nuförtiden är många av oss blivna så stora i kaxighet att vi inte behöver lyssna. Det kan inte finnas någon som pratar ”därute”, alltså har vi rätt att slå dövörat till och stoppa huvudet i den vetenskapliga sandlådan. Vi behöver inte lyssna, inte ens när det regnar tusentals döda fåglar från himlen. För de betyder ingenting.

För att bli ”vuxen” i vår kultur krävs att man lärs sig var man får söka mening, och var inte. Barn fantiserar och finner mening mest överallt, när de blir goda vetenskapliga vuxna krymper meningen och vid dödssängen har den skrumpnat till en tummetott.

Exempel på tillåten mening: Om jag tappar talförmågan och stönar åt ditt håll kommer du ändå att lyssna. Vad betyder ”mjjjjiiiiiuuuu” kommer du att tänka. Är ”sddddjjjjwwwuuurhh” en god nyhet, och ska man bli orolig inför ett ”arrrrrkkkkkkgggg”? Ljudet avlyssnas, viljan att kommunicera finns. Det gäller bara att dechiffrera budskapet.

Ju större budskap, desto mer funderar vi .”Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf” får bara inte ignoreras.

Men om det inte är människor som talar är det vidskepligt att lyssna, säger den moderna chauvinismen. Förbjuden mening.

Fritänkare ignorerar förstås förbudet. Den holistiskt vidskepliga människan försöker inte bara tolka fåglar som flyger från höger till vänster utan ger sig i kast med tyngre frågor. Till exempel denna:

”Vad betyder det när 70 kajor ligger på en gata i Falköping, 200 sothöns på en bro i Texas, 300 döda båtstjärtar i Kentucky, 450 döda starar i Lousiana, 3000 döda koltrastar i Arkansas, när det från skyn faller 8000 duvor i Italien, när 40000 krabbor flyter upp vid staden Thanet, 200 blåfiskar i Nya Zeeland, 2 miljoner slätkväkare i Maryland, 100000 havsgösfikar i Arkansasfloden och 100 ton sardiner i Brasilien?”

Har detta en mening, betyder det någonting? Här några tolkningar:

1) Ät mer (eller mindre) fisk
2) Ta cykeln i stället för bilen till jobbet
3) Köp en Trislott
4) Lyssna mer på naturen och mindre på dess självutnämnda uttolkare

Eller så kan man lyssna på experten (expert på fisk- och fågelliv, inte på samband) som säger ”det finns inget samband”. (Man kunde väl åtminstone tillfrågat en kaosteoretiker eller turbulensforskare.)

”Experten” varnar för övertro och konspirationsteorier. (När han säger övertro menar han inte på sig själv.) Nu plockar han fram sin fina verktygslåda, full med förklaringsmodeller. Massdöden orsakas av: åskmoln, kyla, parasiter, gifter, fyrverkerier, m.m.

Även om vi inte vet vad som orsakat massdöden är en sak säker. Eftersom jorden själv är en död klump pratar den inte med oss. Något meddelande från en ”större värld” finns inte förborgat här.

Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf!!

Döda fåglar

Vår död betyder ingenting, och resten av skapelsen är lika meningslös och slumpartad.

 

 

 

 

Annonser
Published in: on januari 10, 2011 at 1:01 e m  Comments (1)  

The URI to TrackBack this entry is: https://aracoeli.wordpress.com/2011/01/10/den-goda-vidskepelsen/trackback/

RSS feed for comments on this post.

One CommentLämna en kommentar

  1. Min numera salig svärmor brukade berätta historien om gumman som läst Bibeln många gånger från pärm till pärm. Det var bara tre ord hon inte förstod, Vische Pelse, Stöt-osten och Stenta-flor.

    Jag håller just på att läsa en bok om synkronicitet. Just den här boken lägger tonvikten på känslan av meningsfullhet, som gör det ”slumpmässiga” sammanträffandet till något anmärkningsvärt och viktigt för den som är med om det. Finns ju många böcker, vissa förf tror mera på ett energifält som liksom drar i trådarna och skickar ut signaler, andra förhåller sig mer neutrala utan att fördenskull förneka fenomenet.
    Kanske är fågeldöden en enda synkronicitet, och sen är det upp till oss att tolka in en mening eller ett mönster. Känslan av meningsfullhet i det till synes oförklarliga är kanske det bärande, det som avgör om något ska gå oss så pass djupt till sinnes att vi kan få (skapa?) ett sammanhang och eventuellt agera?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s