Ring, ring! Skynda dig att inte svara

[Kåseri från den gamla goda tiden (ca. 1999) när alla ännu inte var uppkopplade med andra utan bara med varandra, gäsp…]

— Alltså. Jag fattar inte hur du klarar dig utan mobiltelefon. För nu är du så där svår att nå igen!

Tacka fan för det. Jag pratar ju med mig själv.

Låter det konstigt? Lever vi inte i kommunikationssamhället kanske? Jag gör just nu en överläggning med mig själv om några viktiga frågor. Me, myself and I. Det är klart att jag inte har tid att svara i nalle då.

Eller så sitter jag på Café Select och konverserar en vacker flicka eller en vän jag inte sett på år och dag. Klart som korvspad att jag inte klipper av samtalet bara för att det ringer. Telefonen avbryter ju nåbarheten för min vän, eller mitt inre samtal.

Sokrates var en nåbar typ. Han chattade mycket med sin daimon, sägs det. Nog var väl den nåbarheten viktigare än att ständigt vara kompisarna till lags, att rapportera om ”läget” eller om ”vad man har för sig ikväll”?

Sokrates: Hallå? Jamen tjäna Platon. Long time no sea. Äsch, det är bara ett uttryck jag snappat upp från några barbarer. Jaha, vad har du för dig en kväll som denna? Gästabud? Blir det nån booze? Då kommer jag! Och chat, hoppas jag, du vet att jag gillar att prata och förföra ungdomen. Vad sa du? Prata högre, jag står i radioskugga… Ja, jag lovar att inte bli sen. Stående mitt i gatan? Nämen det vet du att jag inte rår för. Jag tror jag har epileptiska anfall. Bry dig inte om det, det kommer också från barbarerna. See you later, alligator!.

Dagens moderna nåbarhet är ofta simpel störbarhet. Rätten att störas när som helst — och att störa andra — skrivs väl snart in i FN:s stadgar om mänskliga rättigheter.

Och nåbarheten är alltid ”tele” — fjärran. Fjärrnåbarhet borde den heta. Att tala med Los Angeles eller Australien (eller åtminstone Kiruna) smäller naturligtvis högre än att vara närnåbar för bordskamraten. Det är klart, om det vore tvärtom skulle man inte kunna sälja alla dessa mobiltelefoner. Då skulle Sverige inte vara ett ledande mobiltelefonland. Och det vore ju en väldig katastrof!

För Ericsson.

Det är klart vi kunde prata med varandra, men det är så 1900-tal. Beigt ju.

Här finns också en skrämmande sammanblandning av behov och lust.

”Ursäkta, jag måste svara” säger nallaren (mobiltelefonmissbrukaren). Vadå ”måste”? Väntar du ett viktigt samtal? Inte det? Då menar du att du har lust att svara! Det är något annat, borde aldrig sammanblandas.

Men det är klart, i en kultur där det onödiga blivit primärt, där gränsen mellan grundläggande och skapade behov osynliggörs av såväl media, kommers som politiker, där vi dagligen inspireras att radera ut gränserna mellan arbete och fritid (vilket innebär att nallaren har självklar rätt att förvandla den offentliga restaurangen till sitt kontor, vilket i sin tur innebär att min måltid sammanfaller med hans arbetstid, full av aptitsläckande samtal) — ja, i en sådan kultur talar man till döva öron när man vill dra en skiljegräns mellan det viktiga och det triviala.

Den finaste nåbarheten hör jag aldrig talas om i kommunikationssamhället. Den som Sokrates idkade: nåbarheten för sin inre röst. Den hör hemma i kommunionssamhället. Men dit har vi inte hunnit än.

Möjligen är vi på väg ifrån den.

Ladislaus Horatius

[Kommentar 2011: Det har runnit mycket vatten i Donau sen det här skrevs. Mobiltelefonen är inte längre exklusiv utan självklar, strålningen är inte en exotisk vibration utan kryper in i alla. Café Select är i caféhimlen. Och yuppienallen som presenterades som en duktig slav när den kom har i mångas händer förvandlats till en — herreslav.]