Present nummer ett

[En äldre text, skriven i viss frustration.]

Som festolog försöker jag studera festens alla aspekter. Nja, kanske inte alla, för sådant som svensexa, firmafest eller bröllopsfest intresserar mig föga. Den första är rituell medan de två senare ofta är ”pliktfester”, dvs. man måste nästan genomföra dem, annars ser det inte bra ut. Visst, man kan ha ett enkelt borgerligt bröllop, men jag tror ändå att bröllopsfesten för många, inte minst för brudparet, innebär mer plikt än ren lust.

Lust är för mig drivkraften bakom en riktigt fest. Den bör, som namnet indikerar, vara festlig. Ack, hur många gånger är den inte raka motsatsen? Hur ofta är inte festbilens bränsle snarare plikt, tvång, och statussökande? Hur ofta är den inte ofestlig och olustig?

Nog med retoriska frågor. Jag håller just nu själv på att ställa in en fest (födelsedagsfest) för att dess förberedelser blivit alltför olustiga. Fest ska inte vara vardag eller arbete. Vi har så mycket vardag och vi knegar så mycket ändå, låt festen vara en fristad.

Men den här festen har förvandlat sig själv till arbete och kneg och därmed är lustelementet borta.


När man går på födelsedagsfest är det vanligt att man har en present med sig. Vissa ber att få slippa presenter men de flesta blir nog ändå glada av att bli ihågkomna på det sättet.

Men det finns så att säga två presenter på dylika fester. Vinflaskan, chokladen och den goda boken är present nummer två, uppskattning nummer två. Det finns också en tidigare present, och tyvärr uteblir den ofta.

Jag talar om att svara på festinbjudan.

OSA, om svar anhålles
RSVP, respondez sil vous plait (svara är ni vänlig)
ASAP, as soon as possible, så snart som möjligt

Det hjälper tyvärr inte att säga att man vill ha svar snarast, eller allra senast måndag. Jag får ändå springa runt som en butler eller en kronofogde för att samla in svar från folk som inte orkar svara av sig själva.

Detta är en den främsta anledningen till att jag ställer in. Jag är för bövelen födelsedagsbarnet, jag vill luta mig tillbaka, slappna av och ta emot folkets jubel, vännernas goda vibrationer. Istället flåsar jag runt och jagar folk för att få den, tycker jag självklara, första presenten. Alltså ett JA eller NEJ som svar på inbjudan — i god tid.

Nej, jag tycker inte att det som följer är riktigt god ton, men jag ger upp; jag blir folkbildare. Till mina egna vänner vill jag predika: Tystnad (att inte svara) är INTE inte är detsamma som att säga NEJ, JAG KAN INTE KOMMA. Detta tydliga NEJ (eller förstås JA) skulle kunna vara min första present, men i vår kultur, så van vid informell slapphet, uteblir den.

Det är naturligtvis tråkigt att ställa in en fest, men luften har gått ur mig. När saken mest känns som plikt och kneg har man all rätt att hoppa av.

Festens livluft, jag säger det igen, är det festliga. När atmosfären blir för ofestlig kan man gott ställa in.

Jag minns ett anslag på Nybropaviljongen för rätt många år sedan. Jag gick dit för att lyssna på en konsert men fick vända. ”Inställt på grund av vansinne” stod det på skylten. Inställt på grund av stumhet, kan jag säga.


Många ser saken annorlunda och gnetar på till det bittra slutet. Att ställa in är för dem att förlora ansiktet. Men det är inte för ansiktet jag gör fest utan för hjärtat; det är dess glädje som står i centrum. Dessutom är det inte bara mina vänner jag ordnar fest för utan nästan lika mycket för mig själv.

Mitt råd till er festkompositörer: Kräv kul. Acceptera inte att just ni ska ha det tråkigt. Var inte självutplånande som Mr Cellophane. Glädje och njutning bör vara festens motto, inte tristess och utmattning.

Vi ses på nästa party!

Annonser
Published in: on juni 9, 2011 at 5:58 e m  Kommentarer inaktiverade för Present nummer ett  
%d bloggare gillar detta: