Antaganden, slutsatser och möjligheter

[Jag har döpt om den här texten som från början hette ”Tro och möjligheter”. Antagande och slutsats är bättre ord än tro, som indikerar ”faith” och ”trust”.]

Det finns ett vägskäl i livet. Den ena vägen heter Tro, den andra Beakta möjligheter.

Det är som att gå på kasino. Vissa (låt oss kalla dem troende) satsar på rött och tror att de ska vinna, hoppas att de ska vinna, önskar intensivt att de ska vinna, tycker att de borde vinna (eftersom svart har kommit upp så många gånger). Andra (de otrogna) satsar på rött och slappnar av; de gjorde sina gissningar och beräkningar innan de satsade, nu är deras engagemang noll eller nära noll. De är möjligen nyfikna, men de TROR ingenting.

De otrogna landar på fötterna hur det än går, medan de troende blir överlyckliga vid vinst, ledsna, förvirrade och rent förkossade vid förlust.

För de otrogna finns strikt talat ingen vinst eller förlust, bara utgång A eller B. A är ett mer önskvärt alternativ men B är ändå inte förlust, bara mindre önskvärt.

Vem vill jag vara i livets olika situationer? En otrogen. Genom att inte göra stora investeringar (inte minst emotionela investeringar) tappar jag inte fotfästet när saker går ”mot mig”. (Hur vet jag vad som är ”mot mig”, egentligen?)

Genom att beakta möjligheter, även mindre sannolika, är jag redo för allt. Om solen en dag går upp i väster tappar jag inte hakan. Om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen får jag inte krupp. Om en vän gör eller säger något helt oväntat tappar jag inte fattningen. Om jag vinner en miljon på lotto får jag inte hicka. Osv.

Nykter introspektion säger oss att praktiskt taget allt kan hända i livet. Det är bara när man tror som man inte märker detta, för man är så engagerad i att längta efter en sak och försöka värja sig mot en annan (och slicka sina sår och hantera sin besvikelse om den slår in). Man har bosatt sig i en svart-vit värld där somligt är troligt/önskvärt, annat icke troligt/icke önskvärt. Huvudet har låst sig i en given vinkel, blicken är inte flexibel.

Den otrogna är fri. Hon lever i en värld där ”svart” och ”rött” bara är två av regnbågens oräkneliga färger. Vissa färger är vanliga än andra, men alla är möjliga. Det är till och med möjligt att man hittar en kista av guld vid regnbågens slut.

Hur det än går behåller man sin balans och landar på fötterna. Som en cool katt.

Coola katten

Tror gör man i kyrkan. Mjau. Jag synar.

En iskall observatör uttryckte saken så här:

Liber Ornot

1: Begin here.
2: Or not.
3: After every sentence and thought, especially
emphatic statements, add ”or not”. (Not ”not”.)
4: The Mighty Ornot will eventually enlighten you.
4.5: Or not.
5: If you just succeed in frustating your friends,
family and yourself, you can skip step 3.
6: Simultaneously skipping step 3 and 5 is
considered very good magic.
6.5: Or not.
7: If you feel dizzy after practicing this you can
forget the whole thing. The earth, sun, Milky way
and everything else are revolving just fine without
your help.
8: Up and down, down and up, this way, that way.
9: Come up and see me sometime. I can sell you a
fine Ornot Diploma for just 1000 dollars.
10: Or not.

Som vanligt går det att säga saken med färre ord.

The Secret Sits

We dance round in a ring and suppose,
But the Secret sits in the middle and knows.

(Robert Frost)

Annonser
Published in: on oktober 30, 2010 at 8:35 f m  Comments (5)  

Om resa i tid och rum – eller är det frakt numera?

[Kåseri från 2004. Noterar vid ny genomläsning att redaktören funnit ett innovativt färdsätt för utvandrare: en laddad krönika .-]

I dag har jag sorg. Jag sörjer resan. Nej, den är inte riktigt död än, den håller bara på att domna bort, på att bytas ut. Vilket i praktiken är rätt likt döden.

Vad menar jag med -resa- och vad ska den bytas mot? En resa är en förflyttning i rum och känsla. Ni inte bara är på annan plats när ni kommer fram, det också känns annorlunda. Det bor en gammaldags aristokrat i Västergötland som tycker om att åka till Dalarna. Men eftersom tåget (även Intercity) går lite för fort övernattar han flera gånger under färdens gång. Det kallar jag resa.

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega. Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten, undrar Ladislaus Horatius som dessutom funderar på att lämna landet i en laddad krönika.

Resa anno dazumal

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega.

Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten. Om jag, med buss, tåg eller långtradare fraktar ett kolli, kanske en ryggsäck, eller om jag transporterar några kor, är trivselaspekten sekundär. Korna får inte plågas men behöver inte heller underhållas med revy. Ryggsäcken behöver inte stortrivas.

Hur är det då med oss människor? Tja, Homo sapiens är anpassningsbar, och rätt behandlad (manipulerad) kan hon nog tänka sig att vara en ryggsäck. Rentav en kossa. Kollikonceptet (strömlinjeformad transport med minimala upplevelser) håller på att slå igenom i Sverige. SJ:s nya tidtabell som kom 16 augusti är ett steg mot nedgraderingen av resan till simpel frakt.

VEM VANN, EGENTLIGEN?

Folk kommer ibland fram till mig och säger, apropos min protest på X 2000 för tiotalet år sedan: Är du inte stolt och glad? Du har ju vunnit, fått rätt.

Har jag? Har man rätt om många säger samma sak som en själv, om man ligger rätt i tiden? Har jag rätt för att en ny bokgenre växt fram, någon slags snigelsnusk? Vad man läser är mindre viktigt än hur man reser. Jag läser hellre ett lovtal till X 2000 på ett ångtåg än tvärtom.

Man skulle lika gärna kunna säga att jag verkligen fick fel, att jag är besegrad. Snabbheten har vunnit.  X 2000, 90-talets yuppietåg, har blivit det självklara folktåget. Snarare är jag en av förlorarna.

Här är siffrorna. Före den 12-e juli hade SJ ungefär 2-3 avgångar per dag med Intercity på den sträcka jag oftast åker (Malmö – Stockholm). Det var inte mycket, men det var något.

Efter den 12-e juli drogs svångremmen (snaran) åt, och numera är det bara tre avgångar I VECKAN. Jodå, Intercity, precis som Fingal Olsson, rör på sig. Mot kyrkogården. Det stygga snabbtåget har puttat ut det gamla snälltåget ur bilden. Detta dessutom med resenärernas goda vilja. Och jag skulle vara en vinnare?

DET OMÄTBARAS DISKRETA CHARM

På vilket sätt menar jag att Intercity (förr det normala, numera det konstiga tåget) står för resa och X 2000 för frakt? Jag kan inte påstå att Intercity är något härligt tåg, men det är det enda vi gammaldags resenärer har, vi som vägrar vara ryggsäckar. Jag menar att livet består av dels kvantiteter (mätbarheter), dels kvalitéer (som ej kan registreras med mätmaskiner). Skönhet, charm, trevnad, harmoni – inget av detta kan mätas, bara upplevas.

En resa består av avstånd, hastighet, biljettpris, alltså kvantiteter, samt en viss upplevelse. Jag vill drista mig att hävda att upplevelsen på en tågresa är primärt koncentrerad till dess kulinariska aspekt. Alltså restaurangvagnen.

Vilken restaurangvagn? frågar ni. Just det! (Snart plockar väl Sture Allén bort ”restaurangvagn” från Svenska Akademiens Ordlista också.)

Resans bleka skugga, frakten, handlar om att snabbt och effektivt förflytta kolli eller folk från punkt A till punkt B. Vad övrigt är, spelar föga eller ingen roll. Med medhavd macka, termos, veckotidning och laptop får passageraren själv stå för upplevelsebiten.

Tydligen accepterar de flesta, om inte villigt så åtminstone utan protester, detta nerköp. Stor del av skulden ska alltså läggas på den tigande församlingen, som i detta fall inte bara är kvinnor.

Forna tiders Orientexpress var 80 % upplevelse och 20 % kvantitet. Med dagens X 2000-resa förhåller det sig snarare tvärtom. Jumbopriset går dock till Eurostar. Jag åkte den från Paris till London för några år sedan. En resa så till den grad befriad från allt vad upplevelse heter får man leta efter. Om jag kände mig som en kossa? MU!

Hur man blir det man inte är

Med vilka verktyg har då styggtåget X 2000 konkurrerat ut det gamla snälltåget? Med snabbhet, förstås. Snabbhet smäller högre än trevnad, kvantitet högre än kvalitet. I alla fall när tåget försöker konkurrera med flyget. När det rentav VILL VARA flyg.

”Flyg en meter ovan marken”, skaldade SJ för några år sedan i X 2000-reklamen. På vilket vi svarar: Var är påsen? Kräks en meter ovan marken, menar ni. Det borde vara självklart att den som vill konkurrera med flyget inte får glömma spypåsen. Landresan har klara identitetsproblem. Är det ett tåg, ett flygplan, en rymdraket…? Nej, det är amfibien SILVERKUKEN!

I vår pluralistiska värld finns det tydligen inte plats för olika resor, för både tåg och flyg. De smälter samman till ett. Tåget försöker bli fågel – med patetiska resultat. Jag kommer att tänka på underrubriken till Nietzsches sista bok Ecce homo: Hur man blir det man är. X 2000 är ett exempel på hur man blir det man INTE är. X 2000 är varken hackat eller malet, det är en anrättning med grava identitetsproblem som på flera sätt upprör magen.

Tåget kan köras snabbt eller långsamt, stanna på många eller få platser. Man kan servera mat och dryck, från skräp- till gourmetnivå. Man kan bjuda på kultur. (Vad hände med Kulturvagnen som fanns för några år sedan?) Här finns inget säkerhetsbälte. Jag kan strosa runt på tåget och skaffa nya bekanta, jag kan t.o.m. veva ner rutan och sticka ut huvudet i lufthavet! (Vi talar nu förstås Intercity.)

Ett flygplan kan däremot inte åka i promenadfart, då ramlar det ner. Det kan bara stanna på stora flygplatser, såvida inte passagerare som bor på småorter hoppar ut med fallskärm. Här finns klara begränsningar som tåget inte har. På flyget gör man det bästa av situationen. Detta är ärligt kvantitetstänkande och därmed rätt sympatiskt. Flyget är bättre för mentalmiljön.

VADÅ ”UPPLEVELSEINDUSTRI”?

Högfartståget X 2000 är en helt annan sak. Den är varken ärlig eller sympatisk. SJ skulle kunna skilja sig från flyget genom att betona sin särart. Man skulle kunna fokusera på kvalitéer som är specifika för tåget, helt sonika vara det man är. Istället leker man maskerad. Och det är ingen charmig lek det handlar om, snarare trista wannabe-fasoner.

Och det märkligaste av allt: övergången från resa till frakt sker samtidigt som man mer och mer talar om Sverige som en ”upplevelsenation”, satsar mer och mer på upplevelseindustrin. Just då bantar SJ bort den sista gnutta upplevelse som fortfarande fanns i tågresan. Det är för mig ännu ett tecken på hur SJ är ute och cyklar.

En meter ovan marken.

Utan kräkpåse.

Ladislaus Horatius

Published in: on april 3, 2010 at 6:04 e m  Kommentera  

Vad är lycka?

Jag gillar intervjuformen. Den kan stundals vara riktigt sokratisk.

Häromdan fick jag några frågor från MVT om lycka. Här är frågorna med mina kommentarer (inte svar).


Vad är lycka?

Ett substantiv på fem bokstäver med flera, ibland motsägande betydelser. Ett tillstånd som många säger sig söka, vilket inte alltid bekräftas av deras handlingar. Ordet borde finnas i plural, lyckor, för att nyansera bilden.

Kan man skapa lycka (genom att exempelvis äta gott eller unna sig en ansiktsbehandling)?

Det finns delens och helhetens lycka, simpla och komplexa lyckor. Och denna fråga hör ihop med frågan ”Vad är människan?” och ”Vilka delar består hon av?”.

Det är inte svårt att få en del av människan att känna lycka. Ge någon skön massage eller erotik och hon känner en slags lycka (kommer in genom huden och sprider sig till resten av människan). En läcker måltid ger magen lycka (kommer in genom munnen och sprider sig sedan). En underskön naturvy eller en tavla kan ge vissa lycka (kommer genom ögonen). Musik kommer in genom öronen och skapar lyckokänslor, rentav extas. Att vara älskad och omhuldad kan ge emotionell lycka (men hur länge?). Filosofi, vackra dikter, en matematisk formel eller ett schackdrag kan skänka intellektuell lycka. Att konfrontera något svårt och skrämmande kan ge existentiell tillfredsställelse, ännu en sorts ”lycka”.

Men människans delar samarbetar inte självklart. Vissa roffar åt sig mycket, medan andra får gå hungriga (magen brukar vara lycklig i länder som Sverige (lyckost), hjärtat däremot kurrar ofta). Att skapa harmoni mellan dessa delar kan vara en utmanande uppgift som skänker en speciell, komplex lycka. Lyckas man kan komplexiteten övergå i enkelhet, fragmenten sammansmälta till samklang. Andlig utveckling siktar på detta holistiska mål.

Hur blir man lycklig?

Har man tillräckligt med pengar kan man köpa alla de ovan uppräknande simpla lyckorna (samt några till). Som regel varar de inte så länge och måste strax förnyas, vilket kan bli dyrt (precis som knark).

Sådant som filosofi, etik (och även etikett) är ägnade att skapa en komplex lycka som inte är beroende av stimulering av våra sinnen. Den stoiska filosofin till exempel menar att man ska ignorera och sätta sig över sinnesintrycken och söka lyckan på annat håll. Kanske i en hållning.

Är alla kapabla till lycka?

Jag har inte träffat alla: kanske det. Däremot är jag rätt säker på att lycka inte är allas tekopp. Deras handlingar indikerar att de snarare söker olycka, elände, att det är destruktion och smärta som intresserar dem. Vad spelar det för roll att du är kapabel att spela piano om du inte är intresserad?

Krävs det speciella förutsättningar för lycka? Exempelvis att man är mätt, varm osv.

Som sagt, alla är inte intresserade. Människan vill uppleva allting, tror jag, och lycka är bara EN kulör på livets palett. Kombinationen att kunna sikta högt, förverkliga sina planer och ändå inte bli bitter om man hamnar i motvind kan vara ett recept för det som kallas ”lycka”.

Övriga reflektioner?

Varför inte flytta betoningen från lycka till det meningsfulla? Det senare ligger mer inom vår kontroll. Jag kan bestämma vad som är meningsfullt för mig och ägna mig åt det. Jag kan inte på samma sätt besluta mig för att vara lycklig. Lycka kan komma som bieffekt när man gör meningsfulla saker. Genom att inte primärt sikta på lycka ökas ens chanser att nå den (?). Istället för att vara målet kan lyckan bli en ”belöning” och bonus.


Flera frågeställningar hittar ni i min bok ”Fråga filosofen”.

Ladislaus Horatius

Published in: on januari 8, 2010 at 3:54 e m  Kommentera  

Ska vi bli Facebookvänner?

[Jag har min egen syn på Facebook och FB-vänner. Därför denna lilla ”manual” som, tyvärr, visat sig vara nödvändig. Människor är olika och för mig personligen är umgänge nästan en konstart, inte något man gör med vänster hand. Eller fot.]

För er som vill adda mig som Facebookvän

Något förenklat ser jag två primära funktioner hos Facebook: att A) ”adda” och att B) ”bluddra” (kommunicera tankar, insikter, åsikter).

Alltså matte respektive umgänge.

Dessa två poler står i intressant relation till varandra. Man kan ägna sig åt A + B, bara A, eller bara B. Den första är harmonisk, den andra disharmonisk, den tredje ovanlig.

<A + B>

Man addar och sen fingerpratar man. Vackert och harmoniskt så. Mitt ideal.

<A>

Man addar, men sen blir det tyst… Den nya vännen svarar varken på mail eller på meddelanden på anslagstavlan. Ifall personen var väldigt ivrig med att bli FB-vän indikerar detta att hon är inne på modell <A>. Kanske är hon samlare.

Detta är trist, sådan ickekommunikation intresserar mig inte. Här har man alltså en ny vän som aldrig pratar (fingerpratar), som inte har en halv minut över för att svara på mail. Vi kan visserligen läsa varandras statusmeddelanden och röra oss på EXVO-skalan (EXVO = exhibitionism-voyeurism), men detta går inte ihop med min Facebookmetafor.

<B>

Man kommunicerar oavsett om man blivit addad eller ej, vilket är rätt originellt. (Fast varför använder man då inte vanlig mail?) Detta gör mig glad för här är det inte samlandet utan samtalet som är huvudsaken. Kommunikationssamhälle!

Facebook kallas för ”socialt nätverk”. Med modell <A> blir det däremot asocialt nätverk.

Jag talade förut om Facebookmetaforer.

FACEBOOK SOM FEST

Man kan använda Facebook för underhållning, nätverkande, dejting eller som en stor telefonbok. Den kan kallas Netbook, Datebook, Telephonebook, etc.

Men för mig är FB en Festbok. Metaforen är festen. (Närmare bestämt en fest i något slags kollektiv. En Jerumfest ungefär.) Och precis som jag inte vill att en gäst ska stå i ett hörn på min fest med ryggen till och aldrig svara på tilltal (alla förstår att det vore asocialt) vill jag inte heller ha tigande FB-vänner som aldrig orkar svara på ett mail.

Lustprincipen styr mig här. Jag har beslutat mig för att det ska vara KUL att Facebooka – ”annars får det kvetta”. Jag förstår inte hur man kan  använda Facebook så att hela härligheten blir ett enda lidande. Finns det inte tillräckligt av den varan redan?

IRL OCH URL

Behöver man påpeka att vänskap och Facebookvänskap inte är samma sak? Kanske. I den ”akustiska verkligheten” (IRL) kan jag inte klicka på en knapp och så VIPS är vi vänner. Så enkelt fungerar det däremot på binära Facebook. Lika klickenkelt är det att avsluta vänskapen. Kyrkorgel kontra kazoo?

Vilket inte innebär att Facebookumgänge skulle sakna finesser och subtiliteter. Denna text är bevis för motsatsen.

GAMLA OCH NYA VÄNNER

Vissa gamla vänner adderar jag på en gång, fast det är trevligt att småprata först så man vet att vännen inte är en ”FB-stumming” .-) Generellt har gamla vänner ”bevisat sig själva”; vi vet var vi har varandra.

Men är jag då öppen för nya bekantskaper? Ja, utan tvekan. Jag har rätt många FB-vänner som jag inte träffat IRL.

Några synpunkter dock. Det känns märkligt att bli adderad av en för mig okänd person utan ens en liten kommentar. En minipresentation kan man väl kosta på sig? Är det hela en kul grej, kom personen åt en knapp av bara farten (några har erkänt att de adderade mig av misstag), eller fanns det en tanke med det hela?

Jag har ingen aning – men hoppas att den andra parten har det.

SUMMA SUMMARUM

Om ni till äventyrs vill ha mig som Facebookvän, betänk att för mig är umgänge något av en konst. Detta är inte tänkt att avskräcka, bara stämma till en smula eftertanke.

Ladislaus Horatius

Published in: on januari 4, 2010 at 9:00 e m  Kommentera  

Nyår i sol och skugga

Förr, när jag var en liten grabb, var nyår något underbart. Tröskeln mellan det nya och det gamla året var ingen vanlig passage utan en sagolik stund då mänskligheten ömsade skinn och blev aningens fräschare än hon var innan.

Önskningen ”gott nytt år” var en trollformel och man kände sig besläktad med resten av mänskligheten, åtminstone den som man kunde se och höra (mycket nog).

Men det blev svårt att behålla detta barnasinne. Dels blev jag en annan, men även världen förlorade något av sin oskuld. Ordet ”nyår” fick en fadd smak och en klang som mest påminde om… buller.

Låt mig ge två exempel på det dystopiska moln som, åtminstone i mitt liv, sänkte sig över denna helg. Först ”en betraktelse i tiden”, ett kåseri publicerat i Computer Sweden om jag minns rätt.


EN SEXPACK ”BIG BANG”

December är barnens månad. Julgodis, bjällerklang, mystiska paket under granen, som sprider en underbar doft i hela huset. December är dofternas månad. Varm glögg, lussekakor, fräsande tomtebloss, julskinkans djuriska doft, nystrukna finkläder, nysnö som knarrar under fötterna.

Men framför allt är december eftertankens och meditations månad. I alla fall för mig. Och dofterna hjälper mig i meditatonen. Krutröken påminner om att jul, och de flesta högtider numera, främst handlar om explosioner.

Bjällerklang, pyttsan. Den har ingen chans mot bombers och raketers BULLERKLANG.

December är den månad då hela landet lider och njuter av förtidig raketavgång. Redan i november väcks jag av nattliga explosioner, en försmak av vad som komma skall.

Är själva tiden ur led? Kanske har vi deformerat den med våra slagord. Med slogans som ”framtiden är här” har vi stökat till tidsrummet som de värsta tonåringar. Nuet är en hemlös uteliggare, den har ingen egen säng. ”Nu” är den tidpunkt då vi ska tänka på framtiden. Missa inte helgens alla spännande långfilmer!

Så vad gör det att det är flera veckor kvar till nyår? Tutta eld på raketerna, framtiden är här! Timing får musiker och skådisar syssla med. Vi andra lever numera med en generöst gränsöverskridande tidsuppfattning. Glad påsk, förresten. Och trevlig midsommar.

Nå, tillbaka till våra bomber. Explosionen liknar orgasmen. Den manliga, förstås – och tur är väl det. Tänk om raketerna briserade i tio eller trettio minuter, vilken mardröm. Grannarna får gärna göra ömma ljud, det är bara trevligt, men raketknallen bör vara snabbt övergående.

Ni betvivlar att krigets och kärlekens ljud är besläktade? Ändra en bokstav i ”raketknall” så ska ni få se.

Jag tror alla längtar efter raketorgasmer, av sexuellt eller annat slag. Fenomenala höjdpunkter, högtider som inte bara är högtidliga till namnet, överraskningar som får oss att tappa andan.

Förvisso behöver vardagen ansiktslyftas, dess murar periodiskt raseras. Men det är primitivt att bara göra detta med buller. Det luktar Jerikos murar lång väg. Mer raffinerat vore att riva med maskerader istället för krevader.

Ni hör att jag inte älskar buller i otid. Men även här finns dolda kopplingar. Både raketerna och det klassiska svenska weekendvrålet (ÖÖÖHHHH!!) är en slags förtäckt samhällskritik. Jag ser både bullrets vänner och supa skallen av sig-aspiranterna som kollegor. Vi verkar eniga om att livets melodi vore vackrare om det inte ständigt spelades i Kontrollens och Kommersens tonarter. Kunskap och kompetens behöver kompletteras med kaos.

Nog filosoferat. Nu ska jag gå och köpa en sexpack Big Bang och ta mig en rejäl sup. Glad påsk på er!


Ni hör att barnasinnet fått sig en buckla där.

Men jag nöjde mig inte med att kåsera. På 90-talet demonstrerade jag också. Enligt katolskt recept (contritio cordis) bytte jag ”fira” mot ”sörja”. I Kungsträdgården läste jag, för en försvinnande liten menighet, följande nyårstal. Detta pågick i några år. I konkurrens med raketer hördes jag mindre och mindre…


Stearinljus

Nyårssörjande

Människor, detta är en sorglig stund. Låt oss inte dränka den i champagne eller döva den med fyrverkerier. Låt oss lägga en sorgesordin över detta ögonblick. När alla skrattar och glammar bör åtminstone någon gråta.

Vi passerar ännu en milstolpe. Mot vad? Kalendern säger 1997. Själv skriver jag 1984. Min tideräkning går bakåt. Jag tror inte på framsteg längre.

”Gott nytt år!” — denna fras är hoppets, det tanklösa hoppets, seger över erfarenheten och eftertanken. Hur skulle det nya året kunnat bli gott, när det inte är nytt, blott en sorglig fortsättning på det gamla året som inte heller det var särskilt gott?

Visst kan man hoppas, gapa mot skyarna och vänta på att en stekt kyckling ska trilla ner i munnen. Chansen är förvisso liten. Istället för att skriva brev till Jultomten borde vi köpa våra egna julklappar. Vi borde göra rätt för oss, istället för att fåraktigt vänta på bättre tider.

Ni räknar framåt, jag bakåt. Detta är en formalitet — det viktiga är färdriktningen.

GÅR VÄRLDEN FRAMÅT? Är det någon som bryr sig? Naturligtvis. Men är det någon vid ratten som bryr sig, tillräckligt för att sakta ned, plocka fram kartan och utvärdera färdriktningen? Rentav vända bilen? Sitter det ens någon vid ratten, eller styrs världen av en autopilot (programmerad av gud vet vem) vars kurs vi varken har lust eller ork att ifrågasätta så länge färden är snabb och någorlunda bekväm, så länge teknofilerna envetet hävdar att ”vi gör framsteg”?

I så fall har vi ingenting att fira.

Det finns en grundlös glädje som mest påminner om buller. Man behöver en klarsynt tragedi men bjuds i stället en oanständig fars.

Har vi verkligen samvete att vara glada i denna stund, att inte gråta?

Ska vi fira att vi slagit ihjäl ännu ett år? Ska vi skåla för X antal timmar TV-tittande, löneknegande, efter bussen-springande? Ska vi skåla för nöjen som närmast liknar lustgassurrogat? (Därmed inget ont sagt om lustgas.) Ska vi glädjas åt nya sätt att avlasta våra muskler — fysiska, mentala, våra karaktärsmuskler — muskler skapade för att brukas, spännas och utmanas?

Ska vi glädjas åt den sport som kallas Spara Tid, i vilken nästan alla är vinnare — av högt blodtryck, magsår och ändad sinnesfrid? Ska vi fira att vi inte längre lever i den globala byn utan i den globala telefonkiosken (snart den globala mikrovågsugnen)? Ska vi skåla för nya processorer och nya hastighetsrekord med X 2000 (Nu ÄNNU snabbare!)? Ska vi ge en stående ovation åt Fartguden, som under trafikdödens mantel ostört ägnar sig åt sin kriminella verksamhet, arkiverad under rubriken ”meningsfullt våld”?

Ska vi fira informationsteknologin (Heil IT!) och göra om oss från människor till databanker? Ska vi fira att vi över Internet kan umgås med femtio miljoner främlingar, medan vi aldrig skulle komma på tanken att umgås med vår granne vägg i vägg? (Såvida han inte har modem.) Ska vi fira den digitala revolutionen, i vilken människovärde är detsamma som datorkunskap, och dra igång ett veritabelt korståg mot de analoga hedningar som vägrar låta sig reduceras till revolutionära ON-OFF-signaler? Ska vi fira vår färd mot den Optimala bekvämlighetens land (Koma)? Ska vi hylla Tillväxten och bli supbröder med cancercellen, som också bara vill växa och växa och växa? Ska vi också fira att säkerhetsbranschen expanderar för var dag, precis som folks rädsla för det som är både meningslöst och omöjligt att försvara sig ifrån: yttervärlden? (Är det ingen som är rädd för sig själv längre??)

Ska vi glädjas åt hundratals nya TV-kanaler som snart förseglar de lufthål som veckopress, kvällstidningar och högfartsradio ännu inte täppt igen? Ska vi fira vår interaktivitet — inte med naturen, djuren eller varandra, utan med CD-ROM-spelaren?

Ska vi applådera vår intelligentisa och våra filosofer som är diskreta nog att bespara oss sina insikter, som finkänsligt håller sig i bakgrunden för att inte störa kommersens och massmedias marknadsutropare? Ska vi också fira skolans avancerade hångel med näringslivet och en gång för alla slå fast att:
Det är stort att tänka fritt, men större att tänka lönsamt.

Ska vi utbringa ett fyrfaldigt leve för den lavaflod av leksaker som sköljer över oss — mobiltelefoner, paranojamaskinen Anita, CD-växlare, turbovideoapparater och visslande nyckelknippor — mojänger som mirakulöst förlänger vår barndom och med vilkas hjälp hela Västerlandet snart är en enda stor kindergarten, en Disneyworld full av förvuxna tonåringar?

Ska vi önska oss fred på jorden och blunda för det enda meningsfulla kriget, den mellan materialist och immaterialist? Ska vi också applådera den ständigt sig förökande grupp av legosoldater som under sin kamouflagedräkt, sin oskyldiga titel ”underhållare”, bara har ett enda mål: att döda tiden, eftertanken och tystnaden?

Är det detta vi firar, hurrar för, skålar för? Inte kan väl våra nyårslöften om att sluta röka eller gå ned i vikt vara värt så många raketer?

Vi behöver förnyelse. Inte ny rekvisita utan inre nyheter. Besinning kan skapa inre förnyelse. Likaså skam.

”Gott nytt år” är en ihålig fras så länge vi resignerat accepterar väderstrecket för våra framsteg och villigt låter oss berusas av den Neoteriska Kyrkans litanior.

Vi kan stå och gapa mot himlen tills munnen är full med flugor och skräp: det regnar ändå inga kycklingar. Ej heller blir världen på minsta sätt bättre av att vi åkallar gudarna med Gula Änkan eller bengaliska eldar. Detta är modern vidskepelse, människor. Det räcker inte att mena väl en dag om året.

Jag kommer inte att önska Er ett Gott nytt år. Vi får vara tacksamma om vi lyckas hindra det från att bli ett Gammalt Dåligt År. Jag säger bara:

Fånga året. Och god natt.

Stearinljus


Och var står jag numera i frågan, undrar ni.

Jag står inte, jag spankulerar.

Published in: on december 31, 2009 at 12:18 e m  Kommentera