Jorden är platt

[En betraktelse från anno dazumal, det vill säga 1900-talet.]

Det har gått inflation i jordgloben som symbol. Överallt dyker den upp, påminnande oss om våra liv som bönder i den globala byn. När jag kopplar upp mig på nätet börjar en liten glob att snurra på datorskärmen, när jag kopplar ner mig stannar den. Det är som om själva jordens rotation hängde på Internet!

 

Jorden

Nästan globalt utbredd.

Jag tycker om runda former, företrädesvis på kvinnor. Jordens rundhet imponerar dock inte på mig. Om man frågar folk på gatan — Är jorden rund eller platt? — svarar alla som gått i folkskola: rund. Inget att diskutera, tycker ni. En farlig och förrädisk överenskommelse, anser jag.

Betrakta ett slipad ädelsten. Dess yta är helt slät. Lägg den sedan under ett mikroskop. Hoppsan, vart tog det släta vägen?

Betrakta en bild av Anna Nicole Smith. Lägg sedan bilden under ett starkt förstoringsglas. Ni ser inte längre en blondin utan… just det, en massa små punkter.

Det hör till allmänbildning att veta att ädelstenen både är slät och skrovlig, omslagsbilden både en vacker kvinna och punkter. Vad vi ser beror på avståndet till föremålet samt våra sinnens och sinnesprotesers, i det här fallet mikroskopets, skärpa. Här finns plats för olika förklaringsmodeller.

Jordens form är däremot helt entydig. Förr var den bara platt. Nu är den bara rund. Toleransnivån för alternativa synsätt är låg.

För vem är jorden rund? Eller rättare sagt, vem upplever jorden som rund? Astronauten. För en bilist är den kanske guppig men inte rund. För den som bor i Alperna är den bergig. Inte ens för den som åker flygplan är den rund. Icke desto mindre är vi alla överens om jordens ”verkliga” form. Kopernikus heliocentriska världsbild vann paradigmmatchen med besked.

Ur detta perspektiv kan vi skilja mellan två sorters människor: astronauter och ickeastronauter. För ickeastronauten är den runda jorden en abstraktion, ett hjärnspöke som får honom att förlora markkontakten. Den klipper av kontakten till den ”akustiska” verklighet som Harry Martinsson så levande beskrev och besjöng.

Handen på hjärtat, vi ser inte att jorden är rund. Vi upplever inte att den är rund. Men den ÄR rund, för det VET vi.

Jaha….

Detta är det abstrakta intellektets seger över sinnligheten och den omedelbara livsupplevelsen. Det vi ser och upplever blir allt oviktigare. Det abstrakta intellektets blindseende är framtidsmodellen.

Abstraktionen ”den runda jorden” har förvisso sin plats hos astronauter och sant vetenskapliga själar. Men de flesta av oss blir bara fördummade av den, som av så mycken annan vetenskaplig vidskeplighet. (Idag är man inte längre tjock, galen och glömsk, i dag har man hormonrubbningar, neurologiska problem och Alzheimers. Det heter inte längre opasslighet utan vitaminbrist.)

Jag accepterar själv delvis jordens runda form. Den är både rund och platt. Men det är skillnad på att acceptera rundhet och att uppleva rundhet. Plattheten är för mig jordens viktigaste form. Jag försöker vara ärlig mot mina sinnen, inte bara mitt intellekt.

Dessutom är jag en geocentrisk varelse; jag bor på jorden. Moderna människor uppför sig alltmer som om de bodde på solen, som om deras hjärnor svävade över planeten som Astra-satelliter.

Platta planeter

Månen är naturligtvis inte platt. Vem har hört talas om en platt ost...?

För att bättre förstå globaliteten föreslår jag att vi bryter loss två betydelser ur ordet. Den första handlar om att bli varse våra tår. Grunden är det vi har under fötterna: jord, grus, vegetation. Den punkt vi står på samt en liten radie — ”vår plätt” — är det som framför allt (och framför Allt) angår oss. Gentemot denna platta plätt krävs lyhördhet och samarbete.

Den andra sortens globalitet handlar mest om frakt — av oss själva, varor, meddelanden. Den handlar om motorvägar, snabbtåg och telefonlinor. (Dock inte om telepati. Sånt kan man inte tjäna pengar på.) Jorden blir här en transportsträcka för olika kollin.

Denna globalitet får oss att glömma själva globen. Visst har vi många vackra fraser om global gemenskap men vi glömmer ändå våra tår och vårt fundament. Idealistisk glömska är ändå glömska.

Den första globaliteten kallar jag tellurisk globalitet (Tellus=jorden). Den andra, teleglobalitet (tele=fjärran). Mycket skulle kunna sägas om denna dualism. Jag nöjer mig med att påpeka att teleglobaliteten håller på att konkurrera ut den telluriska varianten. Till den grad att den senare inte betraktas som globalitet alls utan som provinsialism, trångsynthet och… att vara off-line!

Ordet online, i likhet med ”global” och ”nåbarhet”, tillhör våra nya SAFT-ord (Salivframkallande Tankesurrogat). [När denna text skrevs framkallades det ymnigaste dräglandet av SAFT-ordet BREDBAND, eller bregottigottband som jag brukar säga. Håll haklapparna redo!]

On-line är man naturligtvis med något slags nät: telefonnätet, Internet eller dylikt. Att man också kan vara on-line med och nåbar för våra nära och kära, naturen, dofter, kroppsspråk, vår inre röst som försöker kommunicera med oss (med liten chans att göra sig hörd i informationsbruset) … sådant ägnar vi inte många tankar. Det stör salivproduktionen, man blir torr i mun.

Nu blir den Moderna Framtidsmänniskan irriterad på bakåtsträvaren Horatius. ”Du glömmer alla våra framsteg! Betrakta mobiltelefonen t.ex. Den kunde farfar inte ens drömma om. Eller GPS (global positioning system). Tack vare den kan jag i varje ögonblick veta exakt var på jorden jag befinner mig!”

Ursäkta, det är inte du som vet var du är. Det är maskinen, din nya protes. Om strömmen går och batteriet tar slut vet du ingenting. Stjärnorna berättar inget för dig längre, ej heller molnen eller spåren i snön. Du är hemmablind och fjärrklarsynt. Du må vara en bra sökare med Altavista (hoppsan, nu halkade jag tillbaka till förra århundradet, jag menar förstås Google) men i den akustiska verkligheten är du analfabet. (Den tid då ”sökare” betydder mystiker är definitivt förbi.)

Du är en låtsaskung med fantastiska leksaker. I din dyrkan av bekvämligheten styr du din kurs mot muskelavlastningens heliga land: Koma. Du informerar dig, alltså är du en databank. Du hänger med, spanar, blickar utåt, ständigt utåt. I din teleglobalitet känner du universum men inte dig själv.

Att vara telluriskt global kräver å andra sidan inga maskiner. Till det behövs varken datakörkort, modem eller Internetabbonemang. Det är bara att ställa sig utomhus en stjärnklar natt på ett öppet fält.

Det berättas om Halländska bönder som fordom gick upp tidigt för att jobba på åkern. Man kunde förstås inte arbeta utan kaffe, men hur visste man när det var dags för kafferast? Jo, genom att spana efter Orion på himlen.

Dessa bönder var mer än globala.

De var kosmiska.

Annonser
Published in: on mars 7, 2011 at 4:37 e m  Comments (1)  

Den goda vidskepelsen

Vi lever i vetenskapens tidsålder. Vidskepelse är ute, den tillhör en gammal värld och anstår inte moderna människor.

Kritiskt tänkande däremot anstår Homo sapiens och den visar att vidskepelse har en ljus sida också. Denna sida är möjligen tyngre än den baksida som vetenskapsmännen, vår tids prästerskap, stirrar sig blinda på.

Ordet holistisk har länge varit ett honnörsord, trots (eller på grund av) dess något vaga innebörd. Att vara holistisk innebär generellt att försöka ta in en större del av verkligheten än vi annars gör, äta en större del av kakan än fackmannen kan stoppa i munnen. Det är beklagligt att specialiserade fackmän och deras logik fått en så hög status i vår värld, att deras sanning blivit så allenarådande.

Vidskepelse är i grunden holistisk. Dess premiss är att världen inte sönderfaller i separata atomer och lösa trådar, spillror utan sammanhang. Del och helhet hänger ihop. Världen hänger ihop. Livet är inte så fragmenterat som det ser ut eller framställs som,  och det vi gör i det lilla påverkar det stora.

Vidskepelse säger inte minst att det finns ett större liv än människan. Jorden, vindar, växter, hav, sol och planeter lever. Som Earth, Wind & Fire sjunger: Love is written in the stone.

Vetenskapen däremot har satt upp begränsade, och begränsande, regler för vad som är liv och ickeliv. Den har till och med lyckats med konststycket att få den förryckta frågan ”Finns det liv i Universum?” att låta naturlig och logisk.

Vetenskapsmännen — många av dem aktiva i frikyrkan Scientism — har dödat Universum, sugit den den torr på blod och ande. Och vi lekmän var dumma nog att tacka för detta.

När miljöaktivisterna säger ”jorden lever” och att vi måste bry oss mera låter det vackert och idealistiskt. Men hur många tror verkligen att jorden lever? Det rådande synsättet är att jorden är död och livlös och att det enda intelligenta liv på den är vi människor. En död himlakropp kan förstås inte känna, tänka eller kommunicera. (Men snurra kan den, döingen. Bättre än en tivolikarusell!)

Om vi ser några tusen år tillbaka är bilden helt annorlunda.

Romaren går upp på morgonen, lämnar sitt hus, och plötsligt flyger en fågel över vägen. Fågeln är svart och flyger från höger till vänster. För oss vetenskapligt sinnade människor är detta lika meningslöst som om en vind skulle blåsa från höger till vänster. Men för romaren var fågeln ett tecken, en kommuniké från den större världen till honom, den mindre världen.

Men det är ju vidskeplighet, säger vi som ett sparkande knä och slipper tänka mera på saken. Bort med sådant tjafs.

Jo, men denna vidskeplighet var också ett sätt att säga: Credo, sömmarna är konstgjorda. Världen är inte en samling legobitar och mening, ett begrepp som vetenskapen inte kan hantera och snabbt delegerar till mjukare (=sämre) discipliner, är inte bara en privat, subjektiv historia utan genomströmmar hela skapelsen.

”Som ovan, så nedan” sa de gamla alkemisterna, men det tror vi inte på utan skiljer strikt mellan den lilla och stora världen.

Vår kropp komunicerar med lufthavet genom lungorna och bevattnas av blodomloppet. Hormoner påverkas av våra tankar, vilka också påverkar våra emotioner. Dessa emotioner, om de är tillräckligt starka, tar sig fysiska uttryck och gör oss sjuka eller (mera sällan) kärnfriska. (Se Anatomy of an illness av Norman Cousins.)

Kroppen hänger alltså ihop i sin påse av hud. Men livet på planeten, innehållet i påsen jordatmosfären, hänger tydligen inte ihop, och endast flummiga astrologer och lättrogna kvällstidningsläsare tror att solen, månen och planeterna påverkar oss. Enligt den världsbild vi får i oss med modersmjölken är Homo sapiens en pytteliten oas av liv i ett för övrigt dött universum.

Och ändock rör hon sig….

Det var som sagt annorlunda förr. Världen levde för den gamla romaren (vikingen, druiden), den till och med pratade med honom. (Och vi har mage att kallar vår tid för ”kommunikationssamhället”.)

Men vad betyder det då att en fågel flyger från höger till vänster? Jag vet inte, men dylika järtecken spelade en central roll i naturreligioner och även i Bibeln. Människan har alltid konsulterat, eller bara avlyssnat, orakel. (Vissa menar att rådgivningsbyrån är ständigt öppen.) I Carlos Castanedas böcker möter vi ofta samtalet mellan den ”större” världen och den ”mindre” människan.

Men nuförtiden är många av oss blivna så stora i kaxighet att vi inte behöver lyssna. Det kan inte finnas någon som pratar ”därute”, alltså har vi rätt att slå dövörat till och stoppa huvudet i den vetenskapliga sandlådan. Vi behöver inte lyssna, inte ens när det regnar tusentals döda fåglar från himlen. För de betyder ingenting.

För att bli ”vuxen” i vår kultur krävs att man lärs sig var man får söka mening, och var inte. Barn fantiserar och finner mening mest överallt, när de blir goda vetenskapliga vuxna krymper meningen och vid dödssängen har den skrumpnat till en tummetott.

Exempel på tillåten mening: Om jag tappar talförmågan och stönar åt ditt håll kommer du ändå att lyssna. Vad betyder ”mjjjjiiiiiuuuu” kommer du att tänka. Är ”sddddjjjjwwwuuurhh” en god nyhet, och ska man bli orolig inför ett ”arrrrrkkkkkkgggg”? Ljudet avlyssnas, viljan att kommunicera finns. Det gäller bara att dechiffrera budskapet.

Ju större budskap, desto mer funderar vi .”Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf” får bara inte ignoreras.

Men om det inte är människor som talar är det vidskepligt att lyssna, säger den moderna chauvinismen. Förbjuden mening.

Fritänkare ignorerar förstås förbudet. Den holistiskt vidskepliga människan försöker inte bara tolka fåglar som flyger från höger till vänster utan ger sig i kast med tyngre frågor. Till exempel denna:

”Vad betyder det när 70 kajor ligger på en gata i Falköping, 200 sothöns på en bro i Texas, 300 döda båtstjärtar i Kentucky, 450 döda starar i Lousiana, 3000 döda koltrastar i Arkansas, när det från skyn faller 8000 duvor i Italien, när 40000 krabbor flyter upp vid staden Thanet, 200 blåfiskar i Nya Zeeland, 2 miljoner slätkväkare i Maryland, 100000 havsgösfikar i Arkansasfloden och 100 ton sardiner i Brasilien?”

Har detta en mening, betyder det någonting? Här några tolkningar:

1) Ät mer (eller mindre) fisk
2) Ta cykeln i stället för bilen till jobbet
3) Köp en Trislott
4) Lyssna mer på naturen och mindre på dess självutnämnda uttolkare

Eller så kan man lyssna på experten (expert på fisk- och fågelliv, inte på samband) som säger ”det finns inget samband”. (Man kunde väl åtminstone tillfrågat en kaosteoretiker eller turbulensforskare.)

”Experten” varnar för övertro och konspirationsteorier. (När han säger övertro menar han inte på sig själv.) Nu plockar han fram sin fina verktygslåda, full med förklaringsmodeller. Massdöden orsakas av: åskmoln, kyla, parasiter, gifter, fyrverkerier, m.m.

Även om vi inte vet vad som orsakat massdöden är en sak säker. Eftersom jorden själv är en död klump pratar den inte med oss. Något meddelande från en ”större värld” finns inte förborgat här.

Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf!!

Döda fåglar

Vår död betyder ingenting, och resten av skapelsen är lika meningslös och slumpartad.

 

 

 

 

Published in: on januari 10, 2011 at 1:01 e m  Comments (1)  

Pamflettism

Jag tillhör en utdöende ras. Jag är pamflettist.

Det som påmint mig om detta förhållande är en god väns våndor med en politisk pamflett. När jag kommer med synpunkter på hans text inser jag att vi talar om generella råd för kommunikation. Alltså skriver jag ner vad jag vet om saken.


En pamflett bör vara i dubbel mening tilltalande. Man talar förvisso till personen men bör samtidigt tala med personen. Det måste finnas plats för den ”tilltalade”. Vi måste mötas på bron, gärna ungefär halvvägs.

Om jag bara talar utifrån mitt eget privata perspektiv måste läsaren gå en jobbigt lång väg och kommer förstås att fråga sig: What´s in it for me? Inte minst inom politik tror jag att detta är fråga Nr 1.

Varför ska läsaren anstränga sig för att förstå mig om han känner (åtminstone undermedvetet) att JAG inte anstränger mig för att tala till honom? Det finns ingen anledning till detta.

Pamflettisten måste alltså vilja kommunicera, dvs möta läsaren mitt på bron. (Egentligen gå 60 % av vägen. Om han går ännu längre hamnar vi i det populistiska politiska träsket (och vilken politik är inte egentligen populistisk? Alla försöker väl vinna röster, eller?). Går vi 90-100 % av vägen kan vi bara säga sådant som allmänheten redan tänker eller redan accepterat som sant och självklart. Vi kan då bara förmedla de värsta, mest utspädda flosklerna och klyschorna, vilket också är vad många eller de flesta politiker gör. Läsaren-väljaren betraktas som, om inte tandlös, så åtminstone som någon som inte är intresserad av att tugga (tänka) själv.)

Om jag inte möter läsaren är jag kanske inte intresserad av att kommunicera, snarare föreläsa, hålla låda, orera. Det kan jag göra när jag fått plats i talarstolen; är föredragets rätta tid. Pamfletten däremot är mera som att gå fram till en främling på gatan, lägga handen på hans axel och säga: ”Du, jag har något att prata med dig om. Ge mig fem minuter. Kom och sätt dig så tar vi en kopp kaffe och språkas vid om livet.”

Den hale politikern kan också göra detta, men i själva samtalet kommer han att utgå från det redan existerande. Han väljer sina ord så att lyssnaren ska få känslan att de är överens om det mesta, att saken bara handlar om att titta på några små detaljer. Hans budskap: ”Vi är väl redan överens, eller hur?”. Därmed befäster den hale politikern status quo, och blockerar dörren för nyheter och förändringar.

Den smarta pamflettisten vill också hitta en gemensam mark i samtalet. Men han söker inte de invada, söndertuggade tofflorna… jag menar klyschorna, utan de verkliga beröringspunkterna mellan sig och mottagaren. Och eftersom han ofta försöker göra revolution kan dessa punkter inte vara av banalt allmän karaktär. Sådant som ”Du vill väl vara lycklig?” eller ”Du vill väl ha mera pengar?” duger inte. Detta var inga nyheter. Sådant snarare befäster världen och människorna i sina intrampade skor, alltså spår.

Nej, för att få till förändring måste man appellera till människans progressiva sida. Vilket oftast betyder att tala till missnöjet. Och inte bara missnöjet över för lite lön eller för långsamt bredband utan missnöjet över frågor som sträcker sig bortom vår privata, egoistiska horisont. Alltså missnöje över större förhållanden och missförhållanden.

Fast den som bara pratar om sådant som är bortom individens lär inte få hans öron. Det måste finnas någon slags koppling mellan privat och social sfär. Jag menar, varför skulle till exempel jag engagera mig i frågor om bättre golfbanor eller lägra villaskatt när jag varken spelar golf och aldrig skulle skaffa villa?

Appellen måste spontant slå an en sträng hos mig. Det viktiga ordet är spontant. Jag kan visst sätta mig ner och filosofera om villor och golf, och komma fram till en övertänkt hållning i frågan. Men pamflettisten måste tala till den som inte tänker sätta sig ner och filosofera fem minuter över saker som inte uppenbart har omedelbar relevans för honom. Attraktionen måste vara ögonblicklig, eller inte alls.

Om man betänker hur annorlunda pamflettistens värv är jämfört med politikerns – efter att ha läst en välskriven pamflett måste nya impulser ha fötts hos läsaren, eller gamla försummade impulser stärkts – inser man att de spelar i helt olika divisioner. Läsaren bör helst inte vara samma människa efter att ha läst en effektiv pamflett, medan han är ännu mer samma människa efter att ha hört ett insmickrande, väloljat politiskt tal.

Det krävs alltså stor skicklighet för att göra en bra pamflett. Skickligheten består till störtsa delen av språkhantering (eftersom pamfletten till största delen består av ord). Ordens valörer måste beaktas som om man vägde guldklimpar. För att göra detta måste man vara en språklig världsmedborgare, kunna många språk. Då menar jag inte svenska, engelska, tyska, portugisiska, etc. Jag tänker snarare på riksspråk, slang, högtidligt språk, olika fackspråk och dialekter.

Betänk Kiplings

”If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings – nor lose the common touch”
[Läs hela dikten.]

Om jag ska kunna möta någon på en bro måste jag tala om inte hans specifika språk så åtminstone ett språk som han utan problem kan förstå. Man vill inte att han ska se ut som ett ”?” (frågetecken).

Nej, de skiljetecken jag vill att han ska likna är ”…” (punkt punkt punkt) vilket betyder ”jag funderar…” och ”!” (utropstecken) vilket betyder ”I sanning, du har rätt! Det ligger en råtta begraven här.” (Punkt punkt punkt är viktigast.)

Om pamflettisten tillhör exakt samma gruppering som den troliga läsaren talar de redan samma språk. Inga problem. Om han däremot kommer från en speciell subdomän (medicin, affärsvärlden, juridik, New age, akademia, konstvärlden, etc.) måste han besinna sig; det går inte att tala fackspråk till allmänheten. De blir möjligen ”imponerade” av detta, men den som blir imponerad känner sig ofta dum, och den som känner sig dum har ingen anledning att läsa vidare i skriften, hur bra den för övrigt är.

Pamflettisten måste vara en språkmänniska. Vilket innebär en tankemänniska. Man måste hantera tankar på ett mästerligt sätt. (Detta är inte långt från reklamen, förstås.) Helst bör han vara en filosof på samma gång. Allt detta för att snabbast möjligt gå till (och ta med sig läsaren till) frågans pudelkärna, i stället för att vandra av och an kring den heta gröten. Pang på, mitt i prick – detta är bästa taktiken i en kort pamflett. (En tegelsten på flera hundra sidor fungerar naturligtvis annorlunda.)

Sammanfattningsvis: En pamflett är som regel revolutionär eller i alla fall omstörtande till sin natur. För att folk ska lyssna på dess budskap behöver de känna att de blir lyssnade på (även när de bara läser). Alltså att de är förstådda. Pamflettisten söker gemensamma grundvärderingar, ofta försummade eller bortglömda, hos sin publik. På denna grund bygger han sin katedral.

Konststycket består i att övertyga och visa läsaren att man kan bygga helt andra katedraler än man nu bygger, större, mindre, vackrare, djärvare. Rentav att man inte behöver bygga någon katedral alls. Kanske är det bättre med en rymdraket, eller en kanot eller ett tält.

Den som kan övertyga folk om att det är bättre att bo i tunna än i hus får axla Diogenes gamla kappa.

Published in: on augusti 11, 2010 at 1:31 e m  Kommentera  

Liten hjälpreda ut begreppen för min publik och mina ”lärjungar”

Föredrag, salonger, filosoficafé, workshop – det finns många olika former för mentalt umgänge och visdomsutbyte/cirkulation.

Ingen som läser detta torde behöva några tips om att gå på FÖREDRAG. Man sitter och lyssnar med mobilen avstängd och förhoppningsvis blir man något klokare. Frågestunden är en viktig del av helheten. Efter föredraget går vi ibland på lokal, då är det ännu enklare att ställa frågor.

På mina SALONGER spelar jag mycket pianomusik. Där behöver man inte följa med i tankespåren utan snarare öppna sig för för toner och stämningar.

Det är mindre självklart hur filosoficaféer och filosofiska workshops går till. (Och nu när jag börjar använda F-ordet ska vi kanske vara öppna för att ni och jag eventuellt menar olika saker med ”filosofi”. Var öppna för alternativa, icke akademiska tolkningar.)

Mina FILOSOFICAFÉER ser ut ungefär så här: Vi träffas på café där vi fikar och samtalar under ca. två timmar. Det finns inget på förhand angivet tema eller ämne, detta väljer ni själva. Ämnet är faktiskt inte SÅ viktigt, däremot är det bra om vi har samtal och inte sär-tal. Det är lätt att falla in debattens form, att försöka vinna, övertyga och bevisa saker. Ofta betyder detta att man stänger sig för nya tankar. Filosofi är inte detsamma som intellektuell boxning, snarare som att skingra moln.

FILOSOFISK WORKSHOP är mera stram och målinriktad och passar den som är nyfiken, vetgirig, intresserad av nya insikter och inte bara av att förvalta redan existerande tankar.

En workshop varar 3-4 timmar och har ett givet ämne som vi försöker hålla oss till. Informella samtal där man hoppar från ämne till ämne, surfar på associationens vågor tills man glömt var man startade – detta har vi gott om till vardags. Däremot ges det få tillfällen att djupdyka och närmare märka världen.

Aha, en sten, säger vi och går förbi.

Hm, låt oss undersöka stenen närmare, säger vi på workshop. Jag vill känna den utan och innan.

”Stenen”, alltså det ämne vi studerar, kan vara kärlek, musik, demokrati, rättvisa, etc. Dessa ämnen är som stenar som vi oftast bara går förbi. Vid närmare betraktande visar de sig vara komplexa, fascinerande, ofta problematiska och allt annat än entydiga.

Ord är schweiziska arméknivar; de kan användas för att kommunicera, för att dölja tankar, för att anklaga, och faktiskt för att stoppa vidare tänkande. Ord kan också vara mordiska.

Och med sådan användning har vi kommit långt från sökande efter visdom. Faktiskt har vi kommit till dess motsats; ovilja mot att tänka, skräck för visdom, det jag kallar FILOFOBI.

Filosofi däremot är att tänka och… tänka vidare.

Vi ses på barrikaderna och i salongerna! Gärna på Visdomsveckan.

Visdomsvecka 12-18 Juli

Published in: on juli 3, 2010 at 9:36 f m  Kommentera  

Visdom (1)

Visdom är ett ord man nästan aldrig hör, vilket är eller borde vara konstigt eftersom min sort kallar sig Homo sapiens (den visa människan). Inte ens filosofer talar särskilt ofta om visdom, trots att deras namn betyder ”vän av visdom”. Och nästan inga filosofiska uppslagsböcker har slagordet ”visdom”.

Det kallar jag ynkedom! (Ibland talas det om visfestivaler men det är något annat.)

Den visa människan som inte bryr sig om visdom, vänner av visdom som aldrig tar ordet i mun – en märklig situation. Man får naturligtvis vara öppen för att Linnés namn för vår sort var övermodigt, en felaktig varubeteckning. När bagaren kallar skadliga kemikalier för ”saffran” har vi en falsk varudeklaration. Det kan man anmäla till Konsumentverket.

Men vem ska anmäla Homo sapiens för falsk självvarudeklaration? Det måste hon göra själv. Till vilken instans? Till sig själv. Intressant nog visar och demonstrerar en sådan ”anmälan”, en sådan förståelse för att vi inte är vad vi kallar oss, visa. Hur var det Sokrates sa? Jag vet att jag inget vet.

Men vi får inte bli uppgivna. Det är bra att veta att människan seglar under falsk flagg, att vi inte är särskilt visa, men det betyder inte att vi ska sluta sträva. Det är därför min filosofiskola heter Våga vara vis (VVV),  aude sapere.

Inte minst bör vi våga stå emot filofobin, alltså skräcken för visdom, oviljan mot att tänka.


Nå, men vad ÄR visdom? Vi kan väl inte fortsätta resonemanget utan att klargöra exakt vad vi talar om.

Jo, det kan vi. Genom att byta ut en bokstav (R mot D) får vi en bättre fråga: VAR är visdom?

Att definiera visdom är svårare, och mindre viktigt, än att igenkänna den. Alla har en visdomssträng på sin lyra, en filosofisk visdomstand som vibrerar – mer eller mindre starkt – när vi kommer i kontakt med stor klokhet.

Men var finner vi då visdomen?

Många söker den i lärda böcker, böcker skrivna av lärda män. Men är lärd detsamma som vis? Bara om vi inte reflekterar nämnvärt över saken. Det finns många spränglärda men dumma professorer – veritabla kunskapsbomber – vars liv inte uppvisar några tecken på visdom.

Själv lägger jag tunga böcker åt sidan; jag tror på det korta. Ju mer vi förstår av någonting, desto kortare kan vi formulera oss. Detta är inte en absolut sanning men dock värt att betänka.

Man kan förstås säga att visdom hittas här och där. I en tjock bok, i ett TV-program, hos en gammal bonde på landet, osv. Visdomen har ingen särskild hemvist, den finns lika mycket, eller lika litet, överallt.

Detta är inte min erfarenhet. I särskilt två domäner har jag observerat ovanligt höga halter av visdom. Om jag vore skolminister skulle jag införa dessa ämnen i skolan. I dessa ämnen skulle det inte vara förhör utan lustprincipen skulle få härja fritt (visdom under tvång är inte vist). Och jag skulle naturligtvis aldrig använda ordet visdom.

De domäner där jag har funnit ovanligt höga halter av visdom är ORDSPRÅK och HUMOR

Tänk på Arkimedes och badkaret. När Arkimedes fick en plötsligt insikt blev han så till sig att han sprang naken (och blöt) på gatan och ropade EUREKA. Han fick en så kallad aha-upplevelse (large). Våra dagar är annars snarare fyllda med jaha- (medium) och blaha-upplevelser (small).

Exempel på JAHA: ”Jaha, så intressant! Kan du ge mig en internetadress så ska jag titta närmare på saken. Men jag kommer inte att springa naken på gatan.”

BLAHA: ”Du, den där trötta klyschan har jag hört tusen och en gånger. Kan du byta skiva nu?”

Kunskap må vara JAHA men det är visdom som är AHA. Och humor innehåller faktiskt höga halter AHA. Varje gång vi fattar poängen i en vits – som utlöser en liten explosion av skratt – har vi en (h)aha-upplevelse, en kort, bildlig nakenpromenad på gatan. (Streaking är möjligen den fysiska motsvarigheten till visdom.)

Jag skulle alltså dela ut böcker med bra vitsar i skolorna. Vitsar är fulla av ovanliga, oväntade perspektiv. De ger oss intellektuell stretching – utan tårar.

Humor och maximer står inte långt från varandra. Bägge kan innehålla livsinsikter som den gängse, av särintressen dikterade världsbilden (modell blaha) blundar för eller rentav förbjuder. Jag skulle också dela ut citatböcker i skolorna och därmed presentera tankar på tvären, tankar som kör i diket, respektlösa, aviga, fräcka, eleganta tankar – allt detta som motvikt mot de massiva mängder BLAHA som TV och tidningar spyr ut varje dag.

En bra citatbok är sprängfull av Aha-vitaminer.

Ordspråk alstrar kanske inte skratt, snarare ett nickande och ett igenkännande ”just det”. Ordspråk är som sönderrivna spelkort; man behöver hitta den andra halvan för att nå AHA. Den andra halvan är en situation där ordspråkets visdom kommer i dagen. Det är lätt att säga ”skrattar bäst som skrattar sist”, men i vissa lägen är detta inte bara ett ordspråk utan själva kontentan och essensen (”läxan”) av en situation.

Ordspråk är bättre eller sämre på att stå på egna ben. Vissa känns alltid aktuella och relevanta, som det isländska ”alla tycker om lukten av sin egen fis”.

Ordspråk har kritiserats för att motsäga varandra, och därmed vara mindre ”sanna”. Men ursäkta, vi talar inte om naturlagar här utan om psykologiska, mänskliga insikter formulerade i några korta ord. Den mänskliga erfarenheten har många vinklar, färger och facetter; det har också ordspråken.

Om jag av stor respekt lyfter på hatten för en helig man KAN du naturligtvis replikera med ”De små tjuvarna hänger man, för de stora lyfter man på hatten”. Detta kan vara men är inte självklart ett passande ordspråk. Det krävs en människa, inte en dator, för att passa ihop ordspråk med livssituation.

Som sagt, vi kan lägga ner mycket tid och energi på att definiera visdom utan att själva bli visa. Jag föreslår att vi riktar om spotlighten – från information och kunskap till visdom. En värdig uppgift för någon som, med eller utan täckning, kallar sig Homo sapiens.

(forts. följer)

Published in: on juni 9, 2010 at 1:00 e m  Comments (1)  

Festdefinitioner

[Avsnitt ur min kommande bok Festens Anatomi.]

JOBB Ett fult ord i min festfilosofi. Jobbet lämnar vi hemma eller hänger i tamburen. Och på en fest ska man, särskilt gästen, inte jobba utan just festa.

HEDONISM Att följa lustprincipen och se njutning och glädje som gott.

HEDONISTISK Ett av väderstrecken på min festkarta. Att dras mot (mer eller mindre sinnlig) njutning.

ASKETISK Ett av väderstrecken på min festkarta. Att avsäga sig (mer eller mindre) sinnlig njutning. Att späka sig, banta, vara avhållsam. Se också SMAL, BRED, FORMELL, INFORMELL.

NÅGONTING Program i vid betydelse. Mat, dryck, uppträdande, musik, lekar, etc.

INGENTING En viktig faktor på fester. Utan ingenting blir festen som ett belamrat rum eller ett överfullt bord. Ibland måste det få hända ”ingenting”. Inte sällan är detta de festligaste ögonblicken, när gäster får rå sig själva och inget program kastar skugga över umgänget. (På informella fester finns ingen anledning att tala om ingenting, för det finns inget NÅGONTING (program) heller.)

SKUGGA Varje fest har olika beståndsdelar, dessa kan arrangeras mer eller mindre konstfärdigt. Att inget kastar skugga över – dvs förminskar, tar udden av – något annat är idealet. I telekombranschen talar man om radioskugga som gör mottagning svår. På fester kan det uppstå matskugga, musikskugga och barnskugga. Statusskugga handlar om att förminska andra och förstora sig själv. Statusfester är ett slags skuggspel som handlar om hur man ställer andra i skuggan.

PLATT FEST En fest som bara vänder sig till en del av människan. (Oftast magen och strupen.)

FLERVÅNINGSFEST En holistisk fest som vänder sig till och tillfredsställer flera delar av människan: magen och strupen, hjärtat, intellektet, och, som överkurs, också underlivet.

PIRR En slags elektricitet som uppstår på bra fester, speciellt av det hedonistiska slaget.

PIRRIG En högelektrisk fest.

PIFF En känsla för de små detaljernas stora betydelse. se också RAFF

PIFFIG En fest(kompositör) med hög piff-faktor. se också RAFFIG

RAFF En känsla av (nästan erotisk) elektricitet som förmärks på goda fester, särskilt av det hedonistiska slaget. Släkt med PIRR.

RAFFIG  Sägs om en fest(kompositör) med hög RAFF-halt.

HEDONERA Det man gör på en bra hedonistisk fest.

HIPP-HAPP Aleatorik, slumpmässighet. Fester med hög hh-faktor ”blir som de blir”, för ingen har siktat på ett visst resultat. Ingen vet riktigt varför de blev bra eller dåliga, man har ingen koll. (Moderna informella fester är oftast hipp-happ.)

ÖVERKOKT Om en fest där planering kör över spontanitet. Allt ska koreograferas i minsta detalj, varje person är en bricka i ett spel som syftar till kontroll mer än glädje. Programinslag följer på programinslag och marginalen för gästens rörelsefrihet är minimal.

ICKEFEST  En riktigt ofestlig fest.

MINUSFEST En fest så dålig att man tvingas använda negativa värden om den.

VARUHUSFEST En fest med speciell relation mellan JAG/OSS och de ANDRA. Man tittar på de Andra men pratar bara med Varandra (som man gör på stora varuhus). Man vet vad man har men inget om vad man missar. Vanlig festform i Sverige.

SOFFGRUPP Försoffad och ofestlig formation. En grupp människor som placerar sig kring en soffa, ett bord och några stolar, därmed skapande en litet minifängelse. Någon pratar, de andra lyssnar, alla har tråkigt.

KLIMP Ett mindre sällskap, 2-5 personer, som bildar en utbrytargrupp, en fest i festen. Består ibland av

DISSIDENTER, folk som inte är intresserade av den EGENTLIGA FESTEN

KLIMPIG Om en fest med många klimpar och kotterier.

SUPERKLIMP En klimp så stor att den inte bara bryter sig ut ur den egentliga festen utan också konkurrerar med den. Kan vara en slags KAPNING.

DEN EGENTLIGA FESTEN Den fest som värden har tänkt sig och försöker skapa. Ofta existerar den inte. Många fester har så hög HIPP-HAPP-faktor att man inte kan tala om någon egentlig fest.

UPPSTÅNDEN FEST Fest som bara uppstår, som inte särskilt planeras, som improviseras mer än komponeras. (Se HIPP-HAPP)

KOMPONERAD FEST Fest som planeras med (mer eller mindre) omdöme och eftertanke. Kan lätt bli ÖVERKOKT.

KLIMP Ett mindre sällskap, 2-5 personer, som bildar en utbrytargrupp, en fest i festen. Består ibland av

DISSIDENTER Gäster som inte är intresserade av den EGENTLIGA FESTEN

SUPERKLIMP En klimp så stor att den inte bara bryter sig ut från den egentliga festen utan också konkurrerar med den. Kan vara en slags KAPNING.

DEN EGENTLIGA FESTEN Den fest som värden har tänkt sig och försöker skapa. Ofta existerar den inte. Många fester har så hög HIPP-HAPP-faktor att man inte kan tala om någon egentlig fest.

STENGÄSTEN Den osynliga (NB) gäst som står i ett hörn av festen och som hemskt gärna breder ut sig om man inte ser upp. Stengästen sprider ensamhet och ödslighet omkring sig. En av värdens viktigaste uppgifter (särskilt i länder som Sverige) är att oskadliggöra Stengästen eller åtminstone minimera hans inflytande.

ELDGÄSTEN Stengästens motsats. Också en osynlig gäst som vill breda ut sig, men här handlar det snarare om att sprida aggression, råhet och våldsamhet omkring sig. Vanligare i latinska länder. Åkallas och frammanas lätt med alkohol.

LIVBOJ Ett föremål men oftare människa (se Medhavd klimp) med vilken man försöker rädda sig själv från att a) drunkna i festens anonymitet b) falla i Stengästens, dvs. ensamhetens och ödslighetens klor.

MEDHAVD LIVBOJ eller KLIMP En person man har med sig på fest för att 1) slippa känna sig ensam och övergiven 2) slippa träffa nya människor 3) för att gå emot logiken ”ensam är svag” och verka starkare. Se också ENTOURAGE

ENTOURAGE Det följe som särskilt ”kändisar” envisas med att släpa med sig på fester. Kan uppgå till trettio eller ännu fler personer. Skapar ofta subfester och superklimpar, är ibland en indirekt kritik av den egentliga festen. När den inte är hedonistiskt betingad handlar den om försvar och rädsla och fungerar som en sköld eller livvakt som hindrar Homo novus från att närma sig.

[Och så problematiserar vi festen och tittar på hindren för dessa lyckliga utveckling.]

DISSIDENT Person som inte deltar i den EGENTLIGA FESTEN utan kör ett slags solo-race, antingen helt ensam (ovanligt) eller tillsammans med andra (som kan vara DISSIDENTER eller ej). En läcka i festens båt, särskilt på små fester. Släkt med KAPAREN, TERRORISTEN och VAMPYREN. Förväxla inte med BORTKOMLINGEN som gärna deltoge i festen bara hon blev bättre omhändertagen och välkomnad. Se också FESTOLÖSLIG.

VAMPYR En person som suger energi ur festen och de andra gästerna. Alla tycker Vampyren är jobbig men av missriktad artighet är det ingen som gör något åt honom. Logiken tycks vara att den som en gång blev bjuden måste vara utan tadel; stör inte störaren. En god värd är inte så undfallen. Man kan ha sjösatt skeppet med en viss passagerarlista, men inget säger att alla måste stanna kvar på hela resan. Upptäcker man att någon bär sig illa åt, sänker stämningen och punkterar festen bör man åtgärda problemet. Nej, inte med påle i hjärtat, såvida det inte handlar om en tvättäkta bokstavlig vampyr. (En äkta vampyr är en strålande conversation piece med hög R-faktor.)

KAPARE En person som omdirigerar festens energi och riktar om spotlighten, som regel mot sin egen person. Kaparen känns igen på den effekt han har på en god värd, alltså en som bryr sig om sina gäster. Värden blir plötsligt ansatt av yrsel och en vilsen känsla: ”Öh, vad hände med min fest…?”

Kapningen behöver inte göras med onda avsikter; personen tror kanske att allt kommer att bli så mycket trevligare och festligare om bara hans stjärna får lysa klarare. Kanske har han omotiverat höga tankar om sig själv som underhållare. Dessa är ofta dominanta, men på en teater vet man att publiken kommit för att lyssna på just honom. Så är inte nödvändigtvis fallet på en fest.

BORTKOMLING Person som känner sig bortkommen på en fest eller generellt på fester. Ofta är han det också, borttappad i hanteringen av en slapp värd (ofta själv bortkommen i sin värdroll). Detta hanterar ”bortkomlingen” på olika sätt. Vissa (de passiva bortkomlingarna) bara försvinner och blir osynliga, andra långtidsparkerar vid baren eller bordet med plockmat. Den aktiva bortkomlingen går åt andra hållet och blir dominant. För att inte helt osynliggöras börjar han berätta långa, tråkiga historier, dra menlösa vitsar och på andra sätt försöka neutralisera sin desperation och ledsnad över att vara bortglömd. Vi förstår honom. Vi är ofta själva bortkomna.

VITSARE Person som har mani på att dra roliga historier på fester och som inte betänkt följande sentens av Runer Jonsson: ”En stor humorist är rolig när det passar honom. En halvstor humorist är rolig när det passar publiken. En liten humorist är rolig när det inte passar sig.”

KANSKAR (rimmar på ”danskar”) Pluralis av KANSKE (rimmar på ”handske”). Gäster som kanske kommer på din fest, kanske inte. Man vet aldrig med en KANSKE.

OSA-DROP OUT Person som inte svarar på inbjudan, eller svarar en halvtimme före festen. Ger värden huvudvärk eftersom han naturligtvis behöver veta hur mycket mat, dryck och extrastolar han behöver införskaffa. Blir ofta inte bjuden igen.

WILD CARD På mina fester en person jag knappt känner eller nyss träffat, bjuden för att tillföra ett element av äventyr. Det är en konst att krydda mat, och även på fester behövs det kryddor. Oförutsedda element kan göra festen busig och RAFFIG – eller helt torpedera den. (Jag talar nu inte om hipp-happ-fester, där nästan allt är oförutsett – fast på ett förutsägbart sätt.)

FESTLÖSLIG En person som relativt lätt smälter in i en fest, som gärna beblandar sig och kommunicera med andra gäster.

FESTOLÖSLIG En person som inte smälter in på fester, som gärna står utanför eller vid sidan om, föga intresserad av att träffa och kommunicera med andra, nya människor. Kan vara en TRÅKMÅNS.

TRÅKMÅNS En gäst utan sociala gracer, en död punkt på festen. Kan vara hur intressant och trevlig som helst i andra sammanhang, men på en fest aktiverar hon den förödande gäspimpulsen. Man ska dock påminna sig att ”It takes two to tango”. Tråkigheten kommer ofta utifrån, från en frånvarande värd, tanklös gästlista och allmän slapphet i festplaneringen. Jag tar mig numera rätten att vara en skamlös tråkmåns på trista fester.

FESTFRIGID Sagt om någon som inte kan njuta av fester. Mycket sällsynt åkomma. Som tur går den att bota. Feldiagnosen är vanlig; frigiditeten släpper när man får uppleva några riktigt bra fester, men man måste först få personen att släppa sin motvilja mot allt vad fest heter.

FESTLIG Sagt om något som skapar munterhet, glädje och upprymdhet. En lätt, ickevardaglig känsla i Kairos domän.

KAIROS De ögonblick som bryter sig ur rutinen.

KRONOS Tid som bara går och går och går.

KOLLEKTION Ett festsurrogat som, i kvantitetstänkandets namn, ofta förväxlas med en riktig fest. Man har vissa ingredienser (mat, dryck, gäster, musik, m.m.) och tror att dessa i sig kan skapa en fest. Kanske har man lagt ut massor av pengar men stämningen vägrar ändå att infinna sig. Då talar vi inte så mycket om en fest som om en KOLLEKTION.

Published in: on maj 19, 2010 at 10:34 f m  Kommentera  

Den livsviktiga frågan om ELD och VATTEN

Frågan om eld och vatten är kanske en av de viktigaste frågor för mänskligheten att beakta i dag. I denna fråga ligger, om inte svaret, så åtminstone en del av svaret och lösningen på många av våra problem.

Låt mig börja med ett par citat från Orienten. (Alla kursiveringar är mina. )

1) ”To control the Fire mind of emotion with the Water mind of intent: ‘stop and observe’. This involves paying close attention to how thoughts arise and fade in the mind, learning to let them pass like a freight train in the night, without clinging to any particular one. ”

(Fritt från http://www.1holistic.com/Meditation/hol_meditation_taoist_meditation.htm)

2) ”The Wisdom Mind is Yin, and is also known as the water mind; it is calm, steady, receptive and rational. The Fire Mind is Yang; it is also known as the emotional mind and it is passionate, turbulent, expansive and imaginative.

The processes by which these two are balanced are called Kan and Li. Kan is water, which cools and quenches the emotional mind. Li is fire, which disperses the wisdom mind as fire evaporates water.”

(www.esotericmartialarts.com/wuji.html)

3) ”The ”human mind” has two distinctly different aspects. One is the ”mind of emotion” or ”Fire mind”, which resides in the heart. The other is the ”mind of intent”, or ”Water mind”, which resides in the head.

Like fire, the mind of emotions is volatile, hot and unpredictable, tending to run quickly out of control, and easily inflamed by the winds of external stimuli. By contrast, the mind of intent is like water – clear, cool, calm and stable, capable of reflecting ”everything under Heaven” without disturbing its own nature.

While the Fire mind is linked directly to the five senses and responds emotionally to the constant play of sensory perceptions, the Water mind, when still and silent, enjoys direct access to the infinite wisdom and awareness of primordial spirit.

Intent is the faculty by which the Water mind may take command of the human system, quell the flames of the emotional Fire mind, and manage human energy in accordance with the universal laws of wisdom and compassion.”

(Daniel Reed: Chi-Gung)


Österlandet är förtjust i korta aforismer medan det vanligtvis är de Västerländska filosoferna som skriver tjocka, ordrika böcker. Dock kan allt det ovanstående sammanfattas i ett suveränt kort ordspråk från Occidenten.

”HÅLL HUVUDET KALLT”

”Vattenhjärnan” är sval och cool medan ”eldhjärnan” lätt kokar över och exploderar. Inte bara det, den GILLAR att koka över och explodera. Vattenhjärnans distanserade, lugnare attityd förmår sällan bromsa den emotionella upphetsningen och skogsbranden. Det är helt enkelt NJUTBART och SKÖNT att brusa upp, bli arg och förbannad – men det är sällan lika skönt att förbli lugn, sval och saklig.

Vattenhjärnan behöver alltså hjälp. Filosofer och andra observatörer kan agera brandmän som släcker elden (såvida de inte själva är upptagna med att försöka tända någon egen eld).

Låt oss gå vidare till ett annat talesätt:

”VI SITTER I SAMMA BÅT”

Detta kan man förstås diskutera och meditera över, men tittar vi på den stora bilden har mänskligheten stora gemensamma fiender: sjukdomar, svält, ignorans (också en slags svält). Jag inbillar mig inte att vi ska enas i frågan om ignorans, ens om dess definition, men det vore kanske inte för mycket begärt att enas i frågan om sjukdomar?

Möjligen är det också för svårt, för när eldhjärnan börjar gnistra, spraka och brinna är den gemensamma båten inte särskilt viktig. Det viktiga är VEM SOM SITTER BÄST i båten. Det vill säga, istället för att betrakta sjukdomar som våra gemensamma fiender börjar vi gräla om vem som har ”rätt medicin”, ”rätt metodologi” och ”rätt lösning” på problemet. Vi sönderfaller i två eller flera läger, harklar oss, spottar i nävarna, och sätter i gång med det som, anno 2009, fortfarande är vår favoritsport på jorden: Gräl, bråk och smutskastning.

”Vaddå gemensam fiende? Min fiende är den där IDIOTEN som tror att man kan bota cancer eller AIDS med ”alternativa” medel.”

Samarbeta och försöka hitta en gemensam lösning? Kommer inte på fråga!

Rent matematiskt har vi då fått det sämre, för vi är dels attackerade av yttre sjukdomar, dels också av varandra. Homo sapiens älskar eld mer än vatten, bråk mer än visdom. Det räcker inte att hon är anfallen av virus och bakterier, hon måste attackera sig själv också. Jädrans bråkstake!


Nå, men hur löser man det här problemet då? Jag väntade på den frågan. Men saken är inte så lätt.

Eller så är den lättare än vi tror….

Tänk er ett land där ingen vet vad ”eld” och ”brandman” är. Folket i landet märker bara att, hoppsan, där försvann huset, och, oj då, där rök skogen. Och vart tog mormor vägen…?

Men om man kan lära dessa människor vad eld är, och att den kan bekämpas med vatten, löper de mindre risk att bli av med hus, skogar och ägodelar. Och sist men inte minst sina liv.

På liknande sätt här. Att fundera över saken och inse att vi har både eld och vatten inom oss, att notera när det ”luktar bränt”, att installera brandlarm – dessa steg hjälper oss att trampa på bromsen när huvudet och hjärtat överhettas. Minnet är också nyttigt. Minnen av hur det brukar gå i ”heta diskussioner”, av hur lönlösa debatter ofta är, kan få oss att uppskatta vattnets kvalitéer mer än vi gör i dag.

Den största skogsbrand människan behöver släcka brinner i hennes eget hjärta. Vägen framåt är att lämna pyromanin.

[Daterat 5 september, 2009. Gnistan till texten var alla ”heta”, upphetsade diskussioner kring svininfluensan.]

Published in: on maj 10, 2010 at 9:12 f m  Comments (3)  

UT, en nödvändig balans till IT

För cirka tio år sedan försökte man (även kvinnor försökte) inbilla oss att vi skulle byta paradigm och gå in i något som kallades kommunikationssamhället. Vi lär leva i det paradigmet nu.

På köpet fick alla lära sig förkortningen IT. På något sätt är tydligen kommunikationssamhälle lika med IT-samhälle.

Det torde inte finnas många medborgare i landet Sverige som inte vet vad IT betyder, åtminstone på det stora hela. (Eller som tror att det har något med ”sex appeal” att göra.)

IT = informationsteknik [teknologi vore intressantare] handlar om Internet, mobiltelefoner, chat, SMS, YouTube, Facebook, Twitter, m.m.

Nå, men om detta är vårt nya paradigm så stämde inte riktigt benämningen ”kommunikationssamhälle”.

Det borde heta tele[fjärr]kommunikationssamhälle.

Jag vet. Jobbigt lång beteckning. Men mycket sakligare.

Vårt kommunikationssamhälle har slagsida eftersom vi fjärrkommunicerar så mycket och närkommunicerar så lite. I Sverige har närkommunikation (att fika tillsammans, ses ansikte mot ansikte, knacka på hos grannen när andan faller på) aldrig varit någon stor hit. Den var inte lysande före paradigmskiftet och torde ha kommit av sig ännu mer efter.

För balansens skull och för att inte den pampiga termen kommunikationssamhälle ska bli helt missvisande bör vi komplettera fjärrkom med närkom, IT med UT.

UT?

Ja, umgängesteknologi. UT är till skillnad mot IT ”äkta bredband”. Alla sinnen är online (jag ser ditt ansikte och dina rörelser, kan ta på dig, känner doftpartiklar från din parfym/after shave/ transpiration, hör ditt tonfall, i vissa fall kan jag till och med pussa, och därmed smaka på dig) och tar emot och bearbetar gigantiska mängder information. På Nätet finns bara en blek kopia av detta.

Snabbt smalband, kallar jag kommunikation på Nätet. Mycket snabbt, men mycket smalt (få sinnen är involverade).

Låt oss alltså inte försumma det äkta bredbandet. Det fjärran vill putta ut det nära ur bilden. Jag vill putta in den igen.


Nå, men vad innehåller då domänen UT? Vi har koll på IT men bara en vag bild av UT-s, eller närumgängets livssfär.

Efter att ha engagerat mig under många år i IT (som föredragshållare, skribent, debattör) är det nu dags att rikta ljuset mot UT.

Numera skriver, debatterar och håller jag föredrag om filosoficaféer, fester, salonger och konversationskonst.

FILOSOFICAFÉ

är ett slags umgänge där det svala tänkandet för en gångs skull spelar huvudrollen. Det är en unik mötesform eftersom den förenar oliktänkande och fred.

När olika tankar och idéer möts uppstår ofta debatt. Men debatt är en slags verbal kampsport. Du anfaller mig, jag försvarar mig; efteråt är troligtvis vår gamla ståndpunkt än mer cementerad. Vi har inte lärt oss någonting nytt (och det var väl aldrig tanken heller).

Fred å andra sidan betyder alltför ofta ickegenuin enighet. För sämjans, trevnadens, och ”kärlekens” skull söker vi harmoni, konsensus, rentav konformism. Konflikter är jobbiga och svåra att hantera, alltså undviker vi ämnen som kan antända någons stubin och betonar i stället det gemensamma, enighet, kollektiv och ”community”. (”New age” kan ibland fungera så här.) Inte heller här får vi insikter i Eureka-klass (även om vi kramas mycket).

Men i filosoficaféet skapas en rar syntes, en fredlig debatt där det är den som lär sig mest nytt som ”vinner”. (Åtminstone går det till så  så i mitt filosoficafé Café Sofi.)

FESTER

finns det mycket att säga om (så skriver jag också en tjock bok om ämnet).

Min grundtes är på sätt och vis enkel: fester bör vara festliga. I praktiken står många hinder i vägen för  festlighet, njutning, och äkta trevnad. Att göra riktigt bra fester är en konst, men denna konstart är på dekis. En av livets stora njutningsämnen behandlas styvmoderligt, med vänster hand. Fester kan vara bättre än (bra) erotik, men många har aldrig upplevt en riktigt minnesvärd fest.

Som en slags gammaldags sexualpionjär står jag i talarstolen och agiterar: ”Kräv bättre orga… jag menar, bättre fester. Nöj er inte med smulor, gott folk.  Uttråkade i alla länder, förenen eder. Gör umgängesrevolution!”

SALONG

är en speciell slags fest. Intim, med färre gäster och med hjärta, etik och estetik i centrum. Salongen som rum öppnar sig för det sköra, för nära möten och konversation.

Salongen har betytt otroligt mycket för konst, kultur och naturligtvis umgänge. Den har tyvärr gått in i en dekadent fas där den blott är skuggan av sitt forna jag. Själv arbetar jag för en salongsrenässans, genom att hålla salonger och genom en ny bok som heter just ”Att hålla salong”.

KONVERSATIONSKONST

är den röda tråd som förenar filosoficafé, fest och salong. I UT är det – tyvärr och lyckligtvis – nödvändigt att öppna munnen, uttala ord och samtala.

Till samtalet har vi dock  en  konstig relation. Dels sätter många likhetstecken mellan prat och konversation, vilket är oriktigt. Att ha kamera är inte = vara fotograf, och att prata är inte = att konversera. Den som har kamera KAN bli fotograf om han övar och tränar, och den som inte är stum kan bli en bättre konversatör.

Men på grund av vissa kulturella dumheter och blinda fläckar betraktas det som fint att aspirera till fotograf men närmast suspekt att vilja vara en konversatör. Detta är en orsak till att det är så lätt att gäspa käken ur led på fester och bjudningar.

Samtidigt är det många som längtar efter att lämna det försagdas öken och komma ut ur den stumma garderoben. Tystnaden är sällan frivillig, den kommer sig av bristande teknik. Möjligen kan min kommande bok ”Konversationskonst – för dig som tröttnar på att vara tyst och tråkig” ändra bilden.

Härmed sätter jag punkt och hoppas att ni bättre förstår domänen UT. Och inte bara förstår utan även praktiserar. Lämna datorn, gack och fika, pokulera, träffa era gamla vänner, skaffa nya, ställ till med salong, filosoficafé och fest!

Vi ses på barrikaderna.

Published in: on mars 22, 2010 at 12:36 e m  Kommentera  

Filofobi

Det är märkligt att filosofer, som älskar ord, begrepp och dialektik inte har definierat sin motsats. Alltså motsatsen till filosofi, motpolen till kärlek till visdom.

Kärlekens motpol torde vara aversion, repulsion. Ovilja mot att tänka vidare, ickesökande av visdom, frivilligt blundande, ovilja mot att resonera och lämna den trygga lägerelden.

Jo, jag fann ett motsatsord någonstans i ett stort uppslagsverk. Men den hjälpte mig inte, den var för bökig och komplicerad. Sådana ord blir inte använda och jag ville ha ett ord man kunde stoppa i fickan och använda på en gång. Till slut kom jag fram till ett lämpligt ord:

FILOFOBI

(Se det som en förkortning av filosofifobi.)

Realiteten finns, låt oss då ha ett ord för den också.

Published in: on mars 3, 2010 at 8:13 e m  Comments (2)  

Vad är ”musikprovning”? (1)

(Del I.)

Musikprovning är en slags sinnlig filosofi, eller perceptionsövning, eller sensitivitetsträning. Eller bara (bara?) njutning med annorlunda förtecken.

Musik är ett hus med många dörrar, man kan närma sig det från olika håll. Vi tar till oss musik genom konserter, radio, skivor, MP3-spelare, Internet, musikaliska salonger. Men jag har hittat ytterligare en dörr – och den kallar jag musikprovning.

Två nyckelord: lyssnande och presentation. Bägge handlar om musikens meta-aspekter, och de påverkar varandra i hög grad.

Musikens presentation påverkar vårt lyssnande.

Om musik är ett mysterium (Vad ÄR det egentligen? Hur kommer det sig att det påverkar oss, och så starkt? Varför finns musik? Och så Ingmar Bergman-frågan: Varifrån kommer musiken?) är lyssnandet en outforskad kontinent. De flesta av oss lyssnar på musik, och njuter av den (hoppas vi), men vad är det som låter och vibrerar inuti oss när ljudvågorna når våra öron?

Vilken omöjlig fråga.

Fast när det gäller smaksinnet (eller snarare smak- och doftsinnet) ger man inte upp så lätt. Vad är vinprovning om inte ett försök att klargöra smakens (och doftens) mysterium och ”karta”.

Fast är inte det att förstöra mysteriet?

Kanske, ibland. Men det är också ett sätt att skruva upp sinnena till högsta möjliga känslighet. Och detta är möjligen den största behållningen av en provning.

Inte att du njuter mer, utan att du är mera vaken.

(Fortsättning följer.)


Om ni är intresserad av gömda ingångar till musikens hus och att vässa era sinnen kan ni kontakta mig för musikprovning, konsert, föredrag och workshops.

Published in: on januari 21, 2010 at 11:58 f m  Kommentera