Ring, ring! Skynda dig att inte svara

[Kåseri från den gamla goda tiden (ca. 1999) när alla ännu inte var uppkopplade med andra utan bara med varandra, gäsp…]

— Alltså. Jag fattar inte hur du klarar dig utan mobiltelefon. För nu är du så där svår att nå igen!

Tacka fan för det. Jag pratar ju med mig själv.

Låter det konstigt? Lever vi inte i kommunikationssamhället kanske? Jag gör just nu en överläggning med mig själv om några viktiga frågor. Me, myself and I. Det är klart att jag inte har tid att svara i nalle då.

Eller så sitter jag på Café Select och konverserar en vacker flicka eller en vän jag inte sett på år och dag. Klart som korvspad att jag inte klipper av samtalet bara för att det ringer. Telefonen avbryter ju nåbarheten för min vän, eller mitt inre samtal.

Sokrates var en nåbar typ. Han chattade mycket med sin daimon, sägs det. Nog var väl den nåbarheten viktigare än att ständigt vara kompisarna till lags, att rapportera om ”läget” eller om ”vad man har för sig ikväll”?

Sokrates: Hallå? Jamen tjäna Platon. Long time no sea. Äsch, det är bara ett uttryck jag snappat upp från några barbarer. Jaha, vad har du för dig en kväll som denna? Gästabud? Blir det nån booze? Då kommer jag! Och chat, hoppas jag, du vet att jag gillar att prata och förföra ungdomen. Vad sa du? Prata högre, jag står i radioskugga… Ja, jag lovar att inte bli sen. Stående mitt i gatan? Nämen det vet du att jag inte rår för. Jag tror jag har epileptiska anfall. Bry dig inte om det, det kommer också från barbarerna. See you later, alligator!.

Dagens moderna nåbarhet är ofta simpel störbarhet. Rätten att störas när som helst — och att störa andra — skrivs väl snart in i FN:s stadgar om mänskliga rättigheter.

Och nåbarheten är alltid ”tele” — fjärran. Fjärrnåbarhet borde den heta. Att tala med Los Angeles eller Australien (eller åtminstone Kiruna) smäller naturligtvis högre än att vara närnåbar för bordskamraten. Det är klart, om det vore tvärtom skulle man inte kunna sälja alla dessa mobiltelefoner. Då skulle Sverige inte vara ett ledande mobiltelefonland. Och det vore ju en väldig katastrof!

För Ericsson.

trepartssamtal

Det är klart vi kunde prata med varandra, men det är så 1900-tal. Beigt ju.

Här finns också en skrämmande sammanblandning av behov och lust.

”Ursäkta, jag måste svara” säger nallaren (mobiltelefonmissbrukaren). Vadå ”måste”? Väntar du ett viktigt samtal? Inte det? Då menar du att du har lust att svara! Det är något annat, borde aldrig sammanblandas.

Men det är klart, i en kultur där det onödiga blivit primärt, där gränsen mellan grundläggande och skapade behov osynliggörs av såväl media, kommers som politiker, där vi dagligen inspireras att radera ut gränserna mellan arbete och fritid (vilket innebär att nallaren har självklar rätt att förvandla den offentliga restaurangen till sitt kontor, vilket i sin tur innebär att min måltid sammanfaller med hans arbetstid, full av aptitsläckande samtal) — ja, i en sådan kultur talar man till döva öron när man vill dra en skiljegräns mellan det viktiga och det triviala.

Den finaste nåbarheten hör jag aldrig talas om i kommunikationssamhället. Den som Sokrates idkade: nåbarheten för sin inre röst. Den hör hemma i kommunionssamhället. Men dit har vi inte hunnit än.

Möjligen är vi på väg ifrån den.

Ladislaus Horatius

[Kommentar 2011: Det har runnit mycket vatten i Donau sen det här skrevs. Mobiltelefonen är inte längre exklusiv utan självklar, strålningen är inte en exotisk vibration utan kryper in i alla. Café Select är i caféhimlen. Och yuppienallen som presenterades som en duktig slav när den kom har i mångas händer förvandlats till en — herreslav.]

Annonser
Published in: on april 10, 2011 at 1:05 f m  Kommentera  

Jorden är platt

[En betraktelse från anno dazumal, det vill säga 1900-talet.]

Det har gått inflation i jordgloben som symbol. Överallt dyker den upp, påminnande oss om våra liv som bönder i den globala byn. När jag kopplar upp mig på nätet börjar en liten glob att snurra på datorskärmen, när jag kopplar ner mig stannar den. Det är som om själva jordens rotation hängde på Internet!

 

Jorden

Nästan globalt utbredd.

Jag tycker om runda former, företrädesvis på kvinnor. Jordens rundhet imponerar dock inte på mig. Om man frågar folk på gatan — Är jorden rund eller platt? — svarar alla som gått i folkskola: rund. Inget att diskutera, tycker ni. En farlig och förrädisk överenskommelse, anser jag.

Betrakta ett slipad ädelsten. Dess yta är helt slät. Lägg den sedan under ett mikroskop. Hoppsan, vart tog det släta vägen?

Betrakta en bild av Anna Nicole Smith. Lägg sedan bilden under ett starkt förstoringsglas. Ni ser inte längre en blondin utan… just det, en massa små punkter.

Det hör till allmänbildning att veta att ädelstenen både är slät och skrovlig, omslagsbilden både en vacker kvinna och punkter. Vad vi ser beror på avståndet till föremålet samt våra sinnens och sinnesprotesers, i det här fallet mikroskopets, skärpa. Här finns plats för olika förklaringsmodeller.

Jordens form är däremot helt entydig. Förr var den bara platt. Nu är den bara rund. Toleransnivån för alternativa synsätt är låg.

För vem är jorden rund? Eller rättare sagt, vem upplever jorden som rund? Astronauten. För en bilist är den kanske guppig men inte rund. För den som bor i Alperna är den bergig. Inte ens för den som åker flygplan är den rund. Icke desto mindre är vi alla överens om jordens ”verkliga” form. Kopernikus heliocentriska världsbild vann paradigmmatchen med besked.

Ur detta perspektiv kan vi skilja mellan två sorters människor: astronauter och ickeastronauter. För ickeastronauten är den runda jorden en abstraktion, ett hjärnspöke som får honom att förlora markkontakten. Den klipper av kontakten till den ”akustiska” verklighet som Harry Martinsson så levande beskrev och besjöng.

Handen på hjärtat, vi ser inte att jorden är rund. Vi upplever inte att den är rund. Men den ÄR rund, för det VET vi.

Jaha….

Detta är det abstrakta intellektets seger över sinnligheten och den omedelbara livsupplevelsen. Det vi ser och upplever blir allt oviktigare. Det abstrakta intellektets blindseende är framtidsmodellen.

Abstraktionen ”den runda jorden” har förvisso sin plats hos astronauter och sant vetenskapliga själar. Men de flesta av oss blir bara fördummade av den, som av så mycken annan vetenskaplig vidskeplighet. (Idag är man inte längre tjock, galen och glömsk, i dag har man hormonrubbningar, neurologiska problem och Alzheimers. Det heter inte längre opasslighet utan vitaminbrist.)

Jag accepterar själv delvis jordens runda form. Den är både rund och platt. Men det är skillnad på att acceptera rundhet och att uppleva rundhet. Plattheten är för mig jordens viktigaste form. Jag försöker vara ärlig mot mina sinnen, inte bara mitt intellekt.

Dessutom är jag en geocentrisk varelse; jag bor på jorden. Moderna människor uppför sig alltmer som om de bodde på solen, som om deras hjärnor svävade över planeten som Astra-satelliter.

Platta planeter

Månen är naturligtvis inte platt. Vem har hört talas om en platt ost...?

För att bättre förstå globaliteten föreslår jag att vi bryter loss två betydelser ur ordet. Den första handlar om att bli varse våra tår. Grunden är det vi har under fötterna: jord, grus, vegetation. Den punkt vi står på samt en liten radie — ”vår plätt” — är det som framför allt (och framför Allt) angår oss. Gentemot denna platta plätt krävs lyhördhet och samarbete.

Den andra sortens globalitet handlar mest om frakt — av oss själva, varor, meddelanden. Den handlar om motorvägar, snabbtåg och telefonlinor. (Dock inte om telepati. Sånt kan man inte tjäna pengar på.) Jorden blir här en transportsträcka för olika kollin.

Denna globalitet får oss att glömma själva globen. Visst har vi många vackra fraser om global gemenskap men vi glömmer ändå våra tår och vårt fundament. Idealistisk glömska är ändå glömska.

Den första globaliteten kallar jag tellurisk globalitet (Tellus=jorden). Den andra, teleglobalitet (tele=fjärran). Mycket skulle kunna sägas om denna dualism. Jag nöjer mig med att påpeka att teleglobaliteten håller på att konkurrera ut den telluriska varianten. Till den grad att den senare inte betraktas som globalitet alls utan som provinsialism, trångsynthet och… att vara off-line!

Ordet online, i likhet med ”global” och ”nåbarhet”, tillhör våra nya SAFT-ord (Salivframkallande Tankesurrogat). [När denna text skrevs framkallades det ymnigaste dräglandet av SAFT-ordet BREDBAND, eller bregottigottband som jag brukar säga. Håll haklapparna redo!]

On-line är man naturligtvis med något slags nät: telefonnätet, Internet eller dylikt. Att man också kan vara on-line med och nåbar för våra nära och kära, naturen, dofter, kroppsspråk, vår inre röst som försöker kommunicera med oss (med liten chans att göra sig hörd i informationsbruset) … sådant ägnar vi inte många tankar. Det stör salivproduktionen, man blir torr i mun.

Nu blir den Moderna Framtidsmänniskan irriterad på bakåtsträvaren Horatius. ”Du glömmer alla våra framsteg! Betrakta mobiltelefonen t.ex. Den kunde farfar inte ens drömma om. Eller GPS (global positioning system). Tack vare den kan jag i varje ögonblick veta exakt var på jorden jag befinner mig!”

Ursäkta, det är inte du som vet var du är. Det är maskinen, din nya protes. Om strömmen går och batteriet tar slut vet du ingenting. Stjärnorna berättar inget för dig längre, ej heller molnen eller spåren i snön. Du är hemmablind och fjärrklarsynt. Du må vara en bra sökare med Altavista (hoppsan, nu halkade jag tillbaka till förra århundradet, jag menar förstås Google) men i den akustiska verkligheten är du analfabet. (Den tid då ”sökare” betydder mystiker är definitivt förbi.)

Du är en låtsaskung med fantastiska leksaker. I din dyrkan av bekvämligheten styr du din kurs mot muskelavlastningens heliga land: Koma. Du informerar dig, alltså är du en databank. Du hänger med, spanar, blickar utåt, ständigt utåt. I din teleglobalitet känner du universum men inte dig själv.

Att vara telluriskt global kräver å andra sidan inga maskiner. Till det behövs varken datakörkort, modem eller Internetabbonemang. Det är bara att ställa sig utomhus en stjärnklar natt på ett öppet fält.

Det berättas om Halländska bönder som fordom gick upp tidigt för att jobba på åkern. Man kunde förstås inte arbeta utan kaffe, men hur visste man när det var dags för kafferast? Jo, genom att spana efter Orion på himlen.

Dessa bönder var mer än globala.

De var kosmiska.

Published in: on mars 7, 2011 at 4:37 e m  Comments (1)  

Det globala badrummet

[Kåseri från Computer Sweden anno 2006 (hette ursprungligen «Ode till telefonjacket»). Alla rum är lika fina, men vissa är trots allt finare och får föröka sig som kaniner.]

Jag läser allt fler rapporter om att telefonjacket är utrotningshotat. Telefoner som sitter fast i väggen, de som förr kallades vanliga telefoner, är snart de ovanliga telefonerna. I en tid som dyrkar mobilitet duger det inte att vara väggbunden. Helst vill man inte ens stå på marken. Undrar vem som blir först med att bygga in propeller i nallen?

Jag har som ni förstår inget emot telefonjack. Telefonen får gärna sitta fast i väggen, precis som annan armatur. Jag har gärna bilen i garaget, kastrullerna i köket och kläderna i garderoben. Var sak på sin plats, sa man förr. Telefoner överallt, så heter den nya melodin.

Det är klart att jacket begränsar telefonerandet. Och det är just det som är så bra. Många säger förstås tvärtom, det är det som är så dåligt. Men om vi tittar i ett längre perspektiv, ser bortom bekvämligheten i att kunna ringa överallt, vad innebär då vår sköna, nya ”jackfrihet”?

Som jag förr påpekat är gårdagens restaurang numera en restauring. Självklart har vi nalle och kanske också laptop med oss på krogen. Efter stadiet den globala byn närmar vi oss den globala telefonkiosken, eller det globala Internetcaféet. För att förstå det tossiga i detta kan vi föreställa oss att andra slags rum blivit globala.

Hur vore t.ex. det globala badrummet? Folk skulle sitta på restaurang och stryka på deodorant och klämma ut pormaskar. Man skulle raka sig på bussen, peta sig med Tops i örat på bio och klippa tånaglarna på Systembolaget.

Man skulle förstås också pissa och skita överallt. Det gjorde man faktiskt förr. Om självaste Lord Byron finns det rykten om hur han lämnade indiskreta visitkort efter sig på dragiga slott.

Fontänpojk

Jag kissar bara i fontänen, inte på gatan.

Alla som vill ha det globala badrummet tillbaka räcker upp en hand. Inte det?

Nå, men vad sägs om det globala rökrummet? Inställningen till rökning har varierat genom tiderna men ofta har man kunnat röka mest överallt. Sedan kom särskilda rökavdelningar vars funktion, precis som toaletten, var att begränsa en specifik aktivitet till en specifik plats.

Rökrummet är nu allt annat än globalt. Snart är det bara på gatan eller balkongen man får dra ett skönt halsbloss (ahh…). Rökrummet krymper och krymper men telefonkiosken bara växer.

Hur vore det med lite balans? Aktiviteter som knappast stör någon, som till exempel bokläsning, borde få vara ”globala” och tillåtas överallt. Att tömma sin tarm, röka och prata telefon finge däremot gärna försigå i därför avsedda rum.

Att rökning är störande vet vi. De flesta skulle också störas om folk kastade sitt vatten var som helst. Att kunna ringa och bli uppringd mest överallt kallas däremot ”nåbarhet” och betraktas som något gott, en ny mänsklig rättighet. (Inte minst telekombranschen fram$täller $aken $å.)

Att nåbarhet är en eufemism för ”störbarhet”, det vill man inte lyssna på. Modernt credo: ”Jag får alltid störas och är alltid beredd att störa andra också.”

Själv är jag trött på trådlösheten och skulle gärna testa det globala badrummet ett tag. Omväxlande absurditeter förnöjer.

Trafiklljus

Herr Skiterman.

Published in: on januari 25, 2011 at 8:31 e m  Kommentera  
Tags:

Trådlöst bredband och en kärv latte

[Kåseri från UNT, årgång 2008.]

Har nyss kommit hem från Stockholm. Det är bra att lägga olika saker bredvid varandra, man ser inte bara skillnaden och utan även särarten tydligare då.

Alltså, två städer kant mot kant: Stockholm och Malmö. Som vanilj- och chokladglass.

Man kan egentligen inte tala om ”Stockholm” så där allmänt. Detta är en stor stad och vilken del talar vi egentligen om? Här finns många provinsiella hörn, flera oaser med småstadsidyll.

Jag har varit i centrum. Stureplan, Hotell Anglais, Hamngatan, NK, Kungsträdgården. Mitt i smeten alltså, där Stockholm är som yngst.

Det är ungdom som kännetecknar huvudstaden. Ungdom på G, snarare än på glid. Här glider man inte, här går man med bestämda steg – mot ett mål som troligtvis har något med pengar att göra.

Jösses, det var länge sen jag insöp så mycket yuppieångor. Minns inte exakt vad yuppie betyder men helt klart står y för ”young”.

Stockholm är young. Banne mig om det inte rentav doftar lite blöjor inne på NK:s eleganta parfymavdelning. Under min hotellunch måste jag utbrista: Dessa fantastiska unga män med sina blanka visitkort! Raka i ryggen, dressed to kill, höga i rösten gör de sig beredda på att erövra världen, åtminstone ett hörn av den.

Kontrasten till Malmö är nästan komisk. Vadå erövra världen? I Malmö tar man det lilla lugna, där får saker bli gamla, dammiga, mossiga. Rost är helt okej. Där kan en handskriven, felstavad skylt stå i ett märkligt dekorerat skyltfönster i tio år. Ingen störs.

I Stockholm däremot måste man uppgradera snabbt, ha ständig koll på vindriktningen. I huvudstaden är tio år väldigt lång tid. I Malmö försvinner den i ett huj.

Stockholms överklass är de unga. Det är deras hastighet, smak och attityd som sätter stadens ton (A = 460). Även de gamla är moderiktiga och snygga, här slipper man stadsuniformen träningsoverall, ack så vanlig i Malmö.

De allestädesnärvarande datorerna indikerar att vi lever i det globala Internetcaféet. Vadå restaurang? Vadå rest? Här vilas inte. Här ska göras framsteg, och naturligtvis med en kärv latte inom räckhåll. Man ska inte behöva sära på nytta och nöje, även om man därmed möjligen stör andras (mitt?) nöje.

Det är något av Vilda västern över Stockholm. Folktom gata. Fyra fem unga män på rad kommer emot oss. De går bredbent, armarna ut från sidorna, beredda att när som helst dra sina revolvrar (mobiltelefoner). ”Undan, här kommer vi. Stå inte i vägen för framtiden!”

I Malmö finns nog fler revolvrar, men de är bokstavliga och bärs av verkliga banditer.

Hur känns det då att göra blixtvisit i Stockholm? Vitaliserande, nästan som en hormoninjektion. Sthlm är snyggt, luften dallrar och vibrerar, om än lite väl snabbt ibland. Såg jag rätt, hängde det ett ljusbrunt koffeinmoln över staden?

T-baneförarna har definitivt druckit för mycket kaffe. Rappa på, dörrarna stängs. Är du två sekunder sen är det kört i dubbel mening. Detta är de små marginalernas stad.

Gillar du inte det får du väl flytta till Tranås (nougatglass).

Published in: on september 26, 2010 at 9:12 f m  Kommentera  

What a mäss!

[Kåseri för UNT, anno 2007.]

Jag har nyss kommit hem från jakten. Jag packar upp mina vapen, ammunition, min fångst, mina troféer. Ni undrar var jag varit. Afrika kanske?

Nej, i mörkaste Göteborg! Men där finns väl inga tigrar eller lejon, eller ens älgar? Ni misstar er. Fyra dagar om året är staden en veritabel safari, det formligen kryllar av högvilt.

Just det, jag kommer från Bokmässan. För femtonde året i rad.

Den klassiska indiska historien passar in här. Tre män ska beskriva en elefant. Den förste står framför elefanten och betraktar dess betar. Den andre står på sidan och ser en avlång vägg. Den tredje står baktill och begrundar svansen och spillningen.

Bokmässan är på liknande sätt olika saker för olika människor. Mitt eget recept för att ha kul på mässan lyder så här: 1) Ha inte monter 2) Tänk inte ens på att gå på seminarier 3) Köp inga böcker 4) Stanna alla dagarna.

Jag hade monter för några år sedan och det var en studie i slaveri. Jag sålde en liten bok och några egna T-shirts, men tyvärr saknade jag torghandlarens talanger.

Tänk er en långsamt rinnande flod, en lavaliknande folkvandring. När besökaren går förbi just din monter har du mellan en och tre sekunder på dig för att få honom att begripa vem du är, vad du säljer samt övertyga honom om att han vill ha din vara. Jag kan göra det på fem minuter, men tre sekunder?

Seminarier kan vara roliga men jag insåg för flera år sedan att mässan gör sig bäst improviserad, inte komponerad. För varje seminarium jag går på missar jag ändå tio andra, och Filofaxplanering har vi nog av resten av året. Nej, bildning och förkovring får vänta. Öppna nu vinet.

Böcker köper jag inte av den enkla anledningen att de är tunga. Det här är väl inget work-outpass heller?

Så var bor jag under mässan? På soffor tillhörande Göteborska kannibaler. Förra året hade jag ingen soffa så jag stannade bara över dagen. Bussen kom på morgonen och åkte klockan sex på kvällen, just när minglet satte igång och utställarna öppnade bjudvinet. Väldigt kul – inte.

En dag är ingen dag, det är numera min mässparoll.

Nå, men vad är det för troféer jag hemfört, om jag varken köpte böcker eller gick på seminarier?

Visitkort.

Jag förstår att ni nu när en hemsk misstanke i ert bröst. Var jag möjligen på Mässan för att… NÄTVERKA??

Inga fula ord, tack. Jag var där för att ragga och inget annat. Förlag till nya böcker, fränder till kommande fester, fruar till kommande harem.

Bok och bibliotek är väl en fin ursäkt men för många författare handlar saken mer om baluns och barbesök. När Mässan slår igen portarna börjar det verkliga jobbet: mingel på Park Lane.

Det är ett hårt nöje men någon måste hålla ställningarna till tre på natten. Rabelais, som skrev om supande, frossande, pruttande jättar, skulle hållit med mig.

Vad säger ni? Schhh, inte så högt…! Jag har fortfarande boksmälla.

Published in: on september 25, 2010 at 10:14 f m  Kommentera  

Rolig och orolig teknik

[Kåseri från Computer Sweden.]

Innan jag blev filosof och nördbromsare var jag musiker. Därmed kan jag jämföra och se vissa intressanta skillnader mellan musikens och IT-sfärens domäner. Låt oss ställa dem bredvid varandra och se vad som händer.

Tänk er ett samtal mellan en ung, framtidskåt IT-konsult och en gammal musiker.

K: Du vet väl att förändringsbenägenhet är lösenordet. Nå, hur stort är ditt tangentbord?

M: Du menar, hur många tangenter det är på mitt piano? Åttioåtta. Den kallas ibland för just åttioåttan. Som glassen.

K: Intressant [gäsp]. Och hur länge har den haft 88 tangenter?

M: Jag vet inte så noga. 150 år kanske.

K: 150 år??? Men är ni inte kloka, ni musiker? När ska ni uppgradera? Ni kan ju inte gå omkring med lika många tangenter som ni haft i 150 år…!

M: Varför inte?

K: Öh… men det förstår väl alla. Så kan man inte ha det. Hur går det för pianobranschen, om ni inte moderniserar och förnyar?

M: Pianobranschen går under, men det har inte med antalet tangenter att göra. Plastsynten som konkurrerat ut pianot som hemmainstrument har ännu mindre klaviatur.

K: 88 tangenter i 150 år… Jag kan fortfarande inte fatta det.

M: Då ska jag väl inte avslöja för dig hur många strängar fiolen har?

K: Jag är beredd på det värsta. Shoot!

M. F y r a. Och ingen talar om flera strängar. Dessutom, de bästa fiolerna byggdes, jag är ledsen att säga det, för 300 år sedan.

Ni förstår vart jag vill komma. I musikens sfär håller vi inte på och uppgraderar våra instrument ständigt och jämt. Det behövs inte. Vi tar saken med ro. Det ska vara ro-ligt att musicera, annars får det kvetta.

Ständig uppgradering skulle stjäla tid från vårt musicerande. Det accepterar inte musiker, till skillnad från datoranvändare som anser att de måste ”hänga med”.

Datorindustrin är ur detta perspektiv en mycket o-rolig domän. Allt ska förändras hela tiden. Man har inte nått lugnet än. Vitsen är att man inte SKA nå lugnet. Hur kan man då sälja nästa version?

Man kan dra en paralell till synten och elgitarren. Någon beskrev skillnaden mellan gitarrister och klaviaturspelare så här: De förra spelar solon, de senare katalogiserar ljud. Elgitarr är rolig teknik, den har hittat sitt lugn. Synten är däremot ganska orolig, man kan alltid ändra en liten detalj här och lägga till fem balla funktioner där. Precis som med datorer.

Nå, man får vara glad så länge de lugna roliga tingen någorlunda balanserar de snabba oroliga. Jag fick ett digitalt julkort härom året. När jag gick till websidan för att öppna det välkomnades jag av en orolig julhälsning. ”Your browser is too old. Upgrade here.”

Det är tur att inte saxen fungerar så. Tänk så retligt, precis när vi ska öppna det spännande hårda paketet under granen hörs en digital röst: Din sax är för gammal. Vänligen skaffa version 5.0

Published in: on september 9, 2010 at 1:06 e m  Kommentera  

Fula finska gubbars försök att förföra ungdomen

[Artikel publicerad i Finland ca 2004. Utan någon som helst reaktion, vare sig från gubbar, gummor eller barn.]

Kära finska bröder och systrar, vad sysslar ni med egentligen?

Detta frågar jag efter att ha hört Matti Alahuhta, VD för Nokia Mobile Phones, tala på Comdex i Göteborg. Alahuhtas presentation hette Driving the wireless future. (Jag undrar om inte ett ord föll bort i slutet av den meningen, ordet ”mad”.)

Alahuhta är inte lika med Finland. Inte ens Nokia är lika med Finland, fast ibland kan man undra. Det var nu länge sen jag var i riktiga Finland men jag minns från mitt senaste besök på Åland att där blåser snåla vindar för kaféfilosofer. Ett kafé på Åland är närmast en saloon. Så gott som varje ungdom lägger upp sin nalle på bordet, som en revolver. Shoot-out blir phone-out med de senaste ringsignalerna.

Alahuhtas presentation var fascinerande. Det han ger uttryck för är förstås en global trend, och inte bara något som Sibelius och Tove Janssons landsmän uppfunnit (även om de tycks vara trendigast).

Jag vill sammanfatta det mobila evangeliets baksida med tre ord: imperialism, frälsningslära, kvacksalveri. Att saken också har ljusa sidor är självklart. Internet och e-mail kan förvisso användas balanserat, men mobiltelefonen är ett extraordinärt redskap som aldrig borde blivit offentlig eller billig.

Låt mig börja med imperialismen. Man säger i dag att IT-teknologin ska försvinna. Det ska den nu inte, snarare ska den bli osynlig och omärkbar.

Tror man på det intelligenta hemmets profetörer (profet + profitör) kommer snart våra hus att vara cybernetiska organismer som, poetiskt nog, styrs från köket. Vi kommer inte att HA dator, vi kommer att BO i dator.

Enligt cybervisionärerna (förr skulle de kallats galna vetenskapsmän, men tiderna förändras) kommer mattan i vardagsrummet att vara vårt nya Internet. Skorna, naturligtvis också datoriserade, går on-line så snart vi trampar på mattan, och laddar därvid ner dagens brevskörd. Den läses med fördel på våra datoriserade glasögons monitorer.

Dagens surrealister drömmer inte om mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord, utan om mötet mellan en dator och textilier i ett intelligent sovrum. På Comdex förevisades t.ex. en interaktiv kudde. Med den kan stressade småbarnsföräldrar mildra sitt dåliga samvete (om de har samvete därtill). Är mamman bortrest på ännu en konferens om social kompetens kan hon umgås med småttingen därhemma genom att krama kudden — ”och på så sätt visa att hon tänker på barnet”. Man får bara hoppas att inte en läskig pedofil får tag på kuddens lösenord.

Intelligenta kylskåp, fönster, toaletter och portvakter (!) är redan på planeringsstadiet. Vi är på god väg mot vad Alahuhta kallar ”total user experience”. Andra kallar saken för pervasive technology (allestädesnärvarande teknologi).

Att tekniken ska ”försvinna” är alltså bara en förskönande omskrivning för att den kommer att finnas överallt. Om man får tro Henning Dyremose från Tele Danmark (också talare på Comdex) har framtidens musik följande refräng: Everywhere, for everyone, at all times.

En något mindre välvillig översättning av pervasive technology kan vara pervers teknologi (att lägga beslag på själva atmosfären och göra sin produkt lika osynlig och oumbärlig som luft tyder på viss megalomani). Eller varför inte brunsås?

IT, i sin tur, bör möjligen uttydas informationsteologi. Vilket leder oss till frälsningläran. Frälsning tvättar vår själ ren och ger livet en klar riktning. Definierar vi livet på ett vulgärmaterialistiskt sätt kan datorer och mobiltelefoner förvisso fungera som Instant Nirvana.

Vi måste konfrontera frågan om livets väsen. Vad är livet egentligen? Vissa svarar, en tåredal (life’s a bitch, and then you die). För andra är livet en skola där man blir klokare av behagliga respektiva obehagliga erfarenheter. Målet är att växa som människa. Men skolmodellen innebär också att en dålig student inte flyttas upp en klass om han inte är läraktig. Detta tycker många är orättvist, så skolmodellen är inte särskilt populär.

Synnerligen populär är däremot Mallorcamodellen (livet som semesterparadis). Det viktiga enligt Mallorcamodellen är att solen är varm, drinkarna kalla, kvinnorna kurviga (life’s a beach!) och modemet snabbt som attan. Radioskugga får inte finnas. Men hjälp av mobil (!?) teknik ska man kunna stå helt stilla när man ringer och torrsurfar. Inte ens fem meter behöver man gå till en stationär telefonkiosk.

Medan skolmodellen ser något gott i ansträngning vill Mallorcamodellen avskaffa blod, svett och tårar. Ju mindre muskelarbete, desto bättre liv. Informationsteologernas treenighet heter Snabbheten, Enkelheten och den Heliga Komforten.

Accepterar vi (om än omedvetet) denna modell, då är förvisso IT och Telekom en frälsare. Det intelligenta hemmet kommer att skämma bort oss som enbart kejsare förr kunde bli bortskämda.

Religioner utkämpar ofta heliga krig, och IT är inget undantag. Dess jihad är kriget mot friktionen. Bromsar, kritiskt ifrågasättande och transpiration är av Djävulen, medan strömlinjeformad bredbandsseglats leder till den optimala bekvämlighetens lycksalighet: koma. Det var väl dit vi ville komma?

Både de gamla analoga och de nya digitala industrialisterna har lärt sig att den som gör livet bekvämt för medborgarna (även om de redan innan var mer än tillräckligt bekväma) kan tjäna grova pengar. Detta bör dock motiveras med altruistiskt klingande fraser, som ”konsumentmakt” eller ”identifying and satisfying the needs of our computers”. Förlåt, customers.

Observera ordet need (behov), ett ord lämpat att stryka konsumenten medhårs. Whim (nyck) låter inte alls lika bra. Vem vill få det påpekat att man, när man säger ”Ursäkta, jag måste svara i min mobil”, egentligen menar ”jag har LUST att svara”? Vi är väl inte hos psykoanalytikern, eller?

Jo, möjligen är vi faktiskt just där. ”Horizontalization”, som Alahuhta talar om, pekar i den riktningen. Varsågod, lägg dig på soffan och berätta om dina identitetsproblem.

Här måste vi titta på frågan om legitimitet. Kvacksalveri är förbjudet enligt lag. Om jag påstår att jag kan hjälpa tonåringar att utveckla sin identitet med hjälp av örter och salvor får jag omedelbart läkarkår och massmedia efter mig. Läkare ska vara legitimerade, därmed basta.

När filosofer i ett domänöverskrivande experiment (detta har gjorts i Norge, bl.a.) tar emot patienter som annars brukar gå till psykiater, blir det också starka protester. Filosof, bliv vid din bok — lämna de psykiskt sjuka i fred.

Men om min medicin består av tuffa ringsignaler och logotyper till mobilen, då gäller plötsligt andra regler. Då har man större tolerans.

Everybody talks, everybody walks — sägs det i den fartfyllda reklamfilm som illustrerar Alahuhtas presentation. Vafalls, är det de gamla gummistövlarna som spökar, igen? Men det räcker inte med att först snacka, och sen gå. Walk the talk! Vilket betyder att man ska ha täckning, både på fötterna och i huvudet.

När Alahuhta pratar om ”individual values” är han ute och surfar. Vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Han har på detta område lika stor (in)kompetens som en psykiater som ska tillverka kretskort. Mobiltelefontillverkare, bliv vid din WAP!

Man säger ofta att kläder hjälper oss att göra ett ”statement”. Visst uttrycker vi oss genom våra kläder, men den berusande känsla som en dyr kavaj, en snabb sportbil eller den senaste teknologiska prylen skänker förbleknar med föremålets (allt kortare) livstid. Man är inte sin rekvisita. Inte ens sin krycka, inte ens sin rullstol. Det inser man om inte förr när bensinen tar slut och batteriet laddas ur.

Individualism handlar inte, som Alahuhta & Co. vill få oss att tro, om ”my look and feel, my applications, my games, my headset”. Än en gång sammanblandar profetörerna godis med godispåse, content med container.

Kostymskifte är inte paradigmskifte. Man blir inte en ny människa för man byter kalsonger. Än mindre för man skaffar ny kåpa till nallen. Att inbilla tonåringar att identitet har något med uppgradering av mobiltelefonen att göra är fula finska gubbars försök att förföra ungdomen.

Det är också kvacksalveri.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad. IT är, trots framtoningen, inte någon vetenskaplig, rationell företeelse. IT är rumsren new-age.

Published in: on september 9, 2010 at 12:56 e m  Kommentera  

Den stora språkomläggningen (PTH)

[Kåseri från Sydsvenskan, ca 2004-05]

En gång i tiden talades det SMSO i Sverige. Alltså, man talade svenska med svenska ord. Vissa hävdar att det inte finns något svenskt språk, med tanke på alla låneord. Tror de att engelsmän hittat på alla sina ord själva? En svensk bil kan naturligtvis innehålla utländska komponenter och ändå vara svensk.

De som menar att rätt och fel inte spelar någon roll, att huvutsaken er att man jör sej förstodd, kommer att vinna slaget om språket. Förändringsobenägna ordnjutare som föreningen Nya Tungomålsgillet kan redan nu måttbeställa likkistan.

Visst existerar svenska språket. Men som sagt, inte för länge (not for long). För att finna genuin SMSO får vi åka till Ukraina, där både tiden och språkutvecklingen står still. Behöver jag påpeka att invånarna i svenskkolonin Gammalsvenskby inte fattar ett jota av vad vi säger?

Sverige närmar sig Dagen E, då alla ska lära sig att ”prata till höger”. För att inte pensionärer, purister och poeter ska protestera går man varsamt fram. Vi har en mellanfas som kallas EMSO (prata engelska med svenska ord). Vilket menas, att du fortfarande använder de svenska orden, men språk struktur är mer likt engelska. Du översätter för exempel litterärt från engelska till svenska, eller du använder ett engelskt idiom utan försöka till finna dess ekvivalent i svenska.

SMSO är som ni hör mycket tuffare än Strindbergs språk, inte minst invandrare inser detta. De är förresten till stor hjälp i detta paradigmskifte. Fast egentligen klarar vi oss lika bra utan dem, man behöver inte längre vara invandrare för att prata som en.

Omläggningen görs förstås med IT-stöd. Internet, detta självklart engelskspråkiga medium, förlåt media, jag menar medie, är ett viktigt verktyg för bortskaffandet av överflödigt språkbråte.

Vårt surfande folk har redan vant sig vid ett språk utan ringar och prickar. No rings, no pricks. SKANSKA ska ha en eloge för sitt pionjärsarbete. Språkomläggningen gäller ju lika mycket öga som öra. Vi reagerar inte längre mot nätadresser som horby. se eller horcentralen.se. Pricken finns numera i betraktarens öga.

En annan Internetinspirerad innovation är ihopskrivningen. Naiva aktivister har försökt att stoppa särskivning (man kan lika gärna ställa sig framför ett X 2000-tåg). Ihopskrivning däremot genomförs utan protester, folk lägger knappt märke till den.

Vare sig man särskiver, ihopskriver eller reaktionärt rättskriver gäller det att lattja med versalerna. I den gamla svenskan kunde stor bokstav endast användas i början på ord, och då inte vilka ord som helst. Strikta regler höll oss på mattan.

I Britney Spears era är allt mycket lättare, den språkliga tvångströjan är borta och alla får visa magen. Dessutom blir språk alltmer en fråga om design. Framtidens musik är här redan i dag, framförd av Malmö SymfoniOrkester, NorrlandsOperan, och RadioUnderholdningsOrkestret. Vi botaniserar lite i TrädgårdsShopen, går sedan hem och äter LättOst med Skinka och dricker litet KvällsÖrtTé.

Hur mycket coolare är inte detta jämfört med den gamla trista svenskan?

Så nu väntar vi på den stora dagen, dagen E. E som i EMEO (prata engelska med engelska ord). Vi kommer dock att behålla svenskan som tillvalsämne, med inriktning på Svenska kocken. Vi har ju turistnäringen och svenskättlingarna från USA att tänka på.

Ack, så nostalgiska och glada de kommer att bli när de i våra butiksfönster får se skylten ”We speak Swedish”.

Published in: on augusti 11, 2010 at 10:31 f m  Kommentera  

Livet med och utan själ

[Artikel ur tidningen HÄLSA.]

Vi lever i vetenskapens guldålder. Självklart är vi glada för dess välsignelser, som penicillin, snabba bilar och datorer, elektricitet, television, och sällskapsdjuret Tamagotchi.

Vetenskapens framsteg kommer ur den vetenskapliga metoden: experiment i stället för lösa antaganden, exakta mätningar istället för tro.

Våra mätapparater är förvisso fantastiska, ingen tvekan om den saken. Men vi har gått för långt. Allting ska mätas, vare sig det behövs eller inte. Statistik är vår ständigt uppgraderade Bibel med ständigt nya sanningar – även om man statistiskt har bevisat att nästan vad som helst kan bevisas med statistik.

Nyttighet som överdrivs blir till mani. Vår tid lider av mätmani. Vi vill mäta allt. Och inte bara det, vi tror att man KAN mäta allt också.

Men ursäkta, hur mår ni just nu? Bra? På glatt humör? Är det riktigt säkert…? Kan ni bevisa det, får vi ta några blodprov och se om det verkligen stämmer?

Jamen, inte behöver jag lämna blodprov för att veta vad jag är på för humör. Jag är en fantastisk mätapparat själv. Jag vet att jag är glad eller ledsen eller uppgiven, helt enkelt genom att jag UPPLEVER detta.

Vissa saker behöver inte mätas, för de kan upplevas. Och upplevelser är ingen exakt vetenskap. Harry Martinson skrev en gång: Ungefärlighet är det högsta mänskliga, ungefärlighet är själ.

Men i en tid som har dille på att mäta gäller snarare motsatsen: Kan det inte mätas så finns det inte. Vilket skulle innebära att skönhet, lycka och trevnad är hjärnspöken. De hör möjligen ihop med vissa hormonförändringar, men de har ingen egen existens.

Och själen ska vi bara inte tala om. Jo förresten, att TALA om den går för sig. NK har ju sedan många år tillbaka en avdelning för Kropp och Själ. Men vetenskapsmännen är misstänksamma. Den har ju fortfarande inte kunnat MÄTAS. Istället för att misstro sina trots allt primitiva apparater misstror de själen. Eller för att uttrycka det hela mer positivt: de tror på den Heliga Mätbarheten. Mätbarhet, inte ungefärlighet, är Gud.

Även humanister och filosofer är drabbade av viruset. Själens existens ska prompt BEVISAS. Att uppleva den räcker inte. Upplevelse har ingen vikt, visaren ger inga utslag.

Som sagt, visst har vår värld fått många gåvor av vetenskapen. Men den har också tagit mycket ifrån oss. Helgdagar som handlar om mer än kommers, tacksamhet över det lilla, Gud, och sist men inte minst, vår själ.

Nuförtiden tycker vi att det var en bra affär. Vad ska man med själ till egentligen? Var den inte någon slags blindtarm?

Men livet med och utan själ är som olika planeter. Utan själ är sjukdom att fall för städfirman Medicin & Co. – med själ är den en invit till paus, besinning och djupband. Utan själ är kärlek en fråga om kemiska reaktioner – med själ det som får jorden att snurra. Utan själ är livet en febril engångsjakt på pengar, sensationer och trygghet. Med själ är livet allt det föregående, plus ett äventyr, ett mysterium, en följetong vars både början och slut ligger höljt i dimma.

Vetenskapens välsignelser visar sig vid närmare betraktande ha varit nog så dyrköpta.

Published in: on augusti 10, 2010 at 3:35 e m  Kommentera