Politik är fri vilja

[En betraktelse från Filosofiskt Initiativ. Titeln är en parafras på Olof Palmes kända tes: Politik är att vilja.]

Har frågan om den fria viljan någon plats i politiken? Självklart. Frågan om fri vilja ligger i botten på alla frågeställningar. Men vi tittar ofta åt ett annat håll; isbergets topp studeras men rötterna under ytan är inte intressanta.

Från tidig morgon till sen kväll, från ögonblick till ögonblick, gör vi val. Vad ska vi göra och inte göra?

Ska jag säga det eller tiga? Jag säger det, men HUR ska jag säga det? Högt, viskande, ursäktande, stolt, med många eller få ord? Om jag tiger, ska jag då glömma saken – kan jag det? – eller ska jag fortsätta älta och älta?

Inte minst när vi är sårade är valen viktiga.

Ska jag förlåta honom eller ej? Ska jag bli ännu argare eller (jag är ju på god väg) inse att han faktiskt har en poäng och lugna mig, sansa mig? Ska jag våga spela rent i grälet…? Hm… Nej, jag väljer att bli ännu argare! 

Ibland handlar valet bokstavligen om liv och död.

Ska jag räcka ut handen till den som drunknar? Ska jag låta patienten dö? Ska jag skjuta skottet?

Dessa är möjligen de svåraste livsfrågorna. Men som sagt, vi står ständigt vid vägskäl, även om vi inte märker det. Och många små val leder till stora konsekvenser. Som någon uttryckte saken: ”Vägen till helvetet är en milt sluttande nerförsbacke.” Inget brant stup alltså, bara en räcka av små, små val i en viss riktning.

Vägen till himlen är kanske också milt sluttande (fast uppförsbacke), också bestående av många små val. Om detta talar ordspråket: ”Det tar en sekund att bli hjälte men en god människa får man vara hela livet.”

---

Alla ser naturligtvis inte saken så här. Vi är blinda för våra val, ofta frivilligt blinda (vilket också är ett val). Och ibland förnekar vi våra valmöjligheter med näbbar och klor (vilket är en bra bild, för det ligger något djuriskt och undermänskligt i att blunda för just det som skiljer oss från djuren; möjligheten att välja, att inte styras av instinkt blott utan också insikt).

”Det var HANS fel att jag gjorde dumheten…”

”Jag blev irriterad på honom”, [fast detta sätter mig aktivt i centrum, så vi säger hellre Han irriterade mig] och rådde därför inte för mina handlingar.”

Mannen som 1948 sköt Folke Bernadotte – utsänd av FN för att medla mellan Araber och Israeler – lär ha motiverat sin handling så här: Vi sa till Bernadotte att lämna Jerusalem och åka hem till Stockholm men han lyssnade inte på oss. Så vi hade inget val.

Inget val? Så den fria viljan existerar inte…?

Ingen höll en pistol mot skyttens huvud, såvitt jag vet. Och även om man hade gjort det var han inte tvungen att skjuta. Man kan vägra att trycka på avtryckaren, historien visar detta. Man kan välja att tiga istället för att försvara sig, det sker inte bara i Rossinis Tjuvaktiga skatan.

Vi kan göra val som är svåra, ”omöjliga”, gruvliga i sina smärtsamma konsekvenser. Sådana val visar att människan har tillgång till en fri vilja som är oberoende av instinkt och inlärda sanningar. Nästa fråga är huruvida hon väljer att använda sin fria vilja, och i hur hög grad.

---

I sin berömda dikt If skriver Kipling:

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too

Situationen är att ingen håller med dig, alla är upprörda och förbannade (använder eldhjärnan), men du litar ändå på din känsla och håller huvudet kallt (vattenhjärnan). (Här en längre text om eld och vatten.)

Så här låter slutet på Kiplings dikt:

If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And – which is more – you’ll be a Man, my son!

Man skulle kunna säga, då blir du en Homo sapiens, en tänkande, vis människa.

Nu kallar vi ju oss redan Homo sapiens, vilket är ett inkorrekt namn på oss. Men denna övermodigt falska självdeklaration är också av godo, för den tillåter oss att betrakta vårt namn och reflektera över våra tanklösa, ovisa, oansvariga, djuriska handlingar.

Och våra ansvarslösa resonemang.

”Det var HANS fel att jag gjorde så. Du fattar väl att jag, JAG, inte hade något val?!?”

Min egen syn på fri vilja har till viss del formats av IF. Denna dikt, om assimilerad, kan fungera som ett slags krigsneutraliserare, en vägledande kompass som hjälper oss gå från upphetsad eldhjärna till lugn vattenhjärna, en guide som leder oss bort från vendettans vansinnesmaskineri.

Vidare Kipling.

Or being lied about, don’t deal in lies [Man ljuger om dig; du ljuger inte tillbaka]
Or being hated, don’t give way to hating [Man hatar dig; du hatar inte tillbaka]

Jag talar alltså om hämnden, hur den kan neutraliseras, hur dess maskineri (ofta ett perpetuum mobile) kan sättas ur spel.

---

Jag vill inte göra mig till försvarsadvokat för Kristendomen, Västerlandet eller den ”vita mannen”. Vi har många brott på vårt kollektiva (om än inte individuella) samvete. Icke desto mindre får jag säga ”Hatten av” när jag betänker vissa tankar som genomsyrar vår kultur.

Varför? För att dessa tankar just 1) desarmerar hämndimpulsen (han gjorde SÅ, ALLTSÅ måste jag göra SI, och helst så mycket SI att det gör ÄNNU mera ont  för honom), 2) leder oss från eldhjärna till vattenhjärna (från upprörd känsla till lugn tanke) och 3) pekar på att vi HAR fri vilja och kan göra val som varken är förutsägbara, instinktiva eller bekväma. (Om bekvämlighet säger ordspråket: Draken lyfter i motvind.)

Men andra ord, att vi kan välja respons framför reflex.

Låt mig ge några exempel på sådana berömda tankar, och börja med den mest kända.

"Vänd andra kinden till" (Bibeln)

Med andra ord, ge inte igen, däm upp floden, ta dig ur hämndrondellen. Det är stort att inte hämnas, att inse att man inte kommer vidare med hämnd.

"Låt den som är utan skuld kasta första stenen" (Bibeln)

Syndare är vi allihopa. Och ifall just du råkar vara ett helgon… lär du inte kasta sten heller.

"There but for the grace of God go I"

Detta är en av de vackraste sentenser som finns. Den säger att skillnaden mellan mig härborta och syndaren / uteliggaren / A-lagaren därborta kanske bara handlar om tur, eller Guds nåd. Han kunde ha varit jag.

"Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den" (Tillskrivet Voltaire.)

Detta citat missbrukas på ett patetiskt sätt av människor som aldrig skulle dö – inte ens ta emot en örfil – för min eller min systers rätt att tycka tvärtom. Men, det är ändå vackert att de säger så, för det innebär att åtminstone TANKEN på att acceptera avvikare är närvarande. Det är en början.

Voltaires sentens är raka motsatsen till den inställning som fick Yehoshua Zettler att avfyra sitt vapen och sedan hävda att han inte hade något val, att han var tvungen att döda Folke Bernadotte. (Voltaires tes kan i hans fall skrivas om till Jag delar inte din åsikt och är beredd att döda dig för den.)

Det kan vara upplysande att vända på meningar. Titeln på Bondfilmen

"Live and let die" 

kommer från det gamla ordspråket Live and let live (Lev och låt leva). Den nya, agressiva varianten kan se ut som en modernitet och uppdatering, men om vi tittar på mänsklighetens framfart genom historien är det nog snarare Live and let live som är moderniteten. Låt oss gärna bli ännu modernare. [Gud så skönt att för en gångs skull använda ordet ”modern” positivt.]

Man är frestad, nästan indoktrinerad, att se den senare delen på ordspråket (and let live), som det viktiga och väsentliga. Men låt oss inte glömma LIVE, att själva leva. Vi behöver också livsrum.

För att balansera all altruism — ”vända andra kinden till”, ”inte kasta första stenen”, ”dö för andras rätt att hävda sin åsikt” — behöver vi en tanke som stryker under vår egen plats i tillvaron.

"If you want the bond to hold, bite on it – free and bold"

Så skriver Nietzsche i Bortom ont och gott. Sentensen talar om två saker. Dels ”bond”, inte James Bond denna gång utan något som binder oss samman, vänskap eller lojalitet.

Vad Nietzsche säger är: Testa hållbarheten om du vill ha hållbar vänskap.

Och testa inte försiktigt utan tvärtom — genom oförsiktighet och påfrestningar! Deklarera din sanning, möjligen obehaglig, för din vän, för att utröna var ni verkligen står.

Om du vill vara radikal: expandera din vänkrets genom att förhålla dig likadant till alla.

Säg ”darling” när du menar darling (detta är den lätta delen) och ”idiot” när du menar idiot (svårare). Annars kommer din feghet långsamt att förstöra vänskapen, och inte bara den. Annars kommer den politiskt korrekta försiktigheten i ullstrumpor (PKFU) att förvirra och grumla bilden tills inte ens du vet vad du tänker, känner och menar.

Låt stå. Låt leva. Lev.

---

Detta om detta. Vilka politiska val kommer vi då att göra i framtiden? Och kommer vi att se dem som ofrånkomliga, något vi är tvungna att göra, eller kan vi ha något slags förvissning (om än vacklande) om att fri vilja — och fria val — är möjliga?

Saken handlar om imitation och konformism, om att göra som man vill eller som andra gör (men kanske inte heller vill).

Ett sista citat, ett mindre känt ordspråk:

"Andras fel gör ingen lag"

Alltså, mina val dikteras inte, styrs inte och rättfärdigas inte av andras fel — jag gjorde bara samma som han gjorde, han var OCKSÅ dum och grym — inte av andras val, tanklöshet och grymhet.

Jag är Homo sapiens och tar mig rätten att inte ljuga fast andra ljuger, inte hata fast andra hatar, hålla huvudet kallt när andra fullständigt tappar sina huvuden, att lita på mig själv trots att alla tvivlar på mig (dock utan att bli en självgod, självrättfärdig fanatiker).

---

De tankar jag citerat här kan vara grogrund och frön till något mycket ovanligt och exotiskt.

Fred.

Jorden är platt

[En betraktelse från anno dazumal, det vill säga 1900-talet.]

Det har gått inflation i jordgloben som symbol. Överallt dyker den upp, påminnande oss om våra liv som bönder i den globala byn. När jag kopplar upp mig på nätet börjar en liten glob att snurra på datorskärmen, när jag kopplar ner mig stannar den. Det är som om själva jordens rotation hängde på Internet!

 

Nästan globalt utbredd.

Jag tycker om runda former, företrädesvis på kvinnor. Jordens rundhet imponerar dock inte på mig. Om man frågar folk på gatan — Är jorden rund eller platt? — svarar alla som gått i folkskola: rund. Inget att diskutera, tycker ni. En farlig och förrädisk överenskommelse, anser jag.

Betrakta ett slipad ädelsten. Dess yta är helt slät. Lägg den sedan under ett mikroskop. Hoppsan, vart tog det släta vägen?

Betrakta en bild av Anna Nicole Smith. Lägg sedan bilden under ett starkt förstoringsglas. Ni ser inte längre en blondin utan… just det, en massa små punkter.

Det hör till allmänbildning att veta att ädelstenen både är slät och skrovlig, omslagsbilden både en vacker kvinna och punkter. Vad vi ser beror på avståndet till föremålet samt våra sinnens och sinnesprotesers, i det här fallet mikroskopets, skärpa. Här finns plats för olika förklaringsmodeller.

Jordens form är däremot helt entydig. Förr var den bara platt. Nu är den bara rund. Toleransnivån för alternativa synsätt är låg.

För vem är jorden rund? Eller rättare sagt, vem upplever jorden som rund? Astronauten. För en bilist är den kanske guppig men inte rund. För den som bor i Alperna är den bergig. Inte ens för den som åker flygplan är den rund. Icke desto mindre är vi alla överens om jordens ”verkliga” form. Kopernikus heliocentriska världsbild vann paradigmmatchen med besked.

Ur detta perspektiv kan vi skilja mellan två sorters människor: astronauter och ickeastronauter. För ickeastronauten är den runda jorden en abstraktion, ett hjärnspöke som får honom att förlora markkontakten. Den klipper av kontakten till den ”akustiska” verklighet som Harry Martinsson så levande beskrev och besjöng.

Handen på hjärtat, vi ser inte att jorden är rund. Vi upplever inte att den är rund. Men den ÄR rund, för det VET vi.

Jaha….

Detta är det abstrakta intellektets seger över sinnligheten och den omedelbara livsupplevelsen. Det vi ser och upplever blir allt oviktigare. Det abstrakta intellektets blindseende är framtidsmodellen.

Abstraktionen ”den runda jorden” har förvisso sin plats hos astronauter och sant vetenskapliga själar. Men de flesta av oss blir bara fördummade av den, som av så mycken annan vetenskaplig vidskeplighet. (Idag är man inte längre tjock, galen och glömsk, i dag har man hormonrubbningar, neurologiska problem och Alzheimers. Det heter inte längre opasslighet utan vitaminbrist.)

Jag accepterar själv delvis jordens runda form. Den är både rund och platt. Men det är skillnad på att acceptera rundhet och att uppleva rundhet. Plattheten är för mig jordens viktigaste form. Jag försöker vara ärlig mot mina sinnen, inte bara mitt intellekt.

Dessutom är jag en geocentrisk varelse; jag bor på jorden. Moderna människor uppför sig alltmer som om de bodde på solen, som om deras hjärnor svävade över planeten som Astra-satelliter.

Månen är naturligtvis inte platt. Vem har hört talas om en platt ost...?

För att bättre förstå globaliteten föreslår jag att vi bryter loss två betydelser ur ordet. Den första handlar om att bli varse våra tår. Grunden är det vi har under fötterna: jord, grus, vegetation. Den punkt vi står på samt en liten radie — ”vår plätt” — är det som framför allt (och framför Allt) angår oss. Gentemot denna platta plätt krävs lyhördhet och samarbete.

Den andra sortens globalitet handlar mest om frakt — av oss själva, varor, meddelanden. Den handlar om motorvägar, snabbtåg och telefonlinor. (Dock inte om telepati. Sånt kan man inte tjäna pengar på.) Jorden blir här en transportsträcka för olika kollin.

Denna globalitet får oss att glömma själva globen. Visst har vi många vackra fraser om global gemenskap men vi glömmer ändå våra tår och vårt fundament. Idealistisk glömska är ändå glömska.

Den första globaliteten kallar jag tellurisk globalitet (Tellus=jorden). Den andra, teleglobalitet (tele=fjärran). Mycket skulle kunna sägas om denna dualism. Jag nöjer mig med att påpeka att teleglobaliteten håller på att konkurrera ut den telluriska varianten. Till den grad att den senare inte betraktas som globalitet alls utan som provinsialism, trångsynthet och… att vara off-line!

Ordet online, i likhet med ”global” och ”nåbarhet”, tillhör våra nya SAFT-ord (Salivframkallande Tankesurrogat). [När denna text skrevs framkallades det ymnigaste dräglandet av SAFT-ordet BREDBAND, eller bregottigottband som jag brukar säga. Håll haklapparna redo!]

On-line är man naturligtvis med något slags nät: telefonnätet, Internet eller dylikt. Att man också kan vara on-line med och nåbar för våra nära och kära, naturen, dofter, kroppsspråk, vår inre röst som försöker kommunicera med oss (med liten chans att göra sig hörd i informationsbruset) … sådant ägnar vi inte många tankar. Det stör salivproduktionen, man blir torr i mun.

Nu blir den Moderna Framtidsmänniskan irriterad på bakåtsträvaren Horatius. ”Du glömmer alla våra framsteg! Betrakta mobiltelefonen t.ex. Den kunde farfar inte ens drömma om. Eller GPS (global positioning system). Tack vare den kan jag i varje ögonblick veta exakt var på jorden jag befinner mig!”

Ursäkta, det är inte du som vet var du är. Det är maskinen, din nya protes. Om strömmen går och batteriet tar slut vet du ingenting. Stjärnorna berättar inget för dig längre, ej heller molnen eller spåren i snön. Du är hemmablind och fjärrklarsynt. Du må vara en bra sökare med Altavista (hoppsan, nu halkade jag tillbaka till förra århundradet, jag menar förstås Google) men i den akustiska verkligheten är du analfabet. (Den tid då ”sökare” betydder mystiker är definitivt förbi.)

Du är en låtsaskung med fantastiska leksaker. I din dyrkan av bekvämligheten styr du din kurs mot muskelavlastningens heliga land: Koma. Du informerar dig, alltså är du en databank. Du hänger med, spanar, blickar utåt, ständigt utåt. I din teleglobalitet känner du universum men inte dig själv.

Att vara telluriskt global kräver å andra sidan inga maskiner. Till det behövs varken datakörkort, modem eller Internetabbonemang. Det är bara att ställa sig utomhus en stjärnklar natt på ett öppet fält.

Det berättas om Halländska bönder som fordom gick upp tidigt för att jobba på åkern. Man kunde förstås inte arbeta utan kaffe, men hur visste man när det var dags för kafferast? Jo, genom att spana efter Orion på himlen.

Dessa bönder var mer än globala.

De var kosmiska.

Den goda vidskepelsen

Vi lever i vetenskapens tidsålder. Vidskepelse är ute, den tillhör en gammal värld och anstår inte moderna människor.

Kritiskt tänkande däremot anstår Homo sapiens och den visar att vidskepelse har en ljus sida också. Denna sida är möjligen tyngre än den baksida som vetenskapsmännen, vår tids prästerskap, stirrar sig blinda på.

Ordet holistisk har länge varit ett honnörsord, trots (eller på grund av) dess något vaga innebörd. Att vara holistisk innebär generellt att försöka ta in en större del av verkligheten än vi annars gör, äta en större del av kakan än fackmannen kan stoppa i munnen. Det är beklagligt att specialiserade fackmän och deras logik fått en så hög status i vår värld, att deras sanning blivit så allenarådande.

Vidskepelse är i grunden holistisk. Dess premiss är att världen inte sönderfaller i separata atomer och lösa trådar, spillror utan sammanhang. Del och helhet hänger ihop. Världen hänger ihop. Livet är inte så fragmenterat som det ser ut eller framställs som,  och det vi gör i det lilla påverkar det stora.

Vidskepelse säger inte minst att det finns ett större liv än människan. Jorden, vindar, växter, hav, sol och planeter lever. Som Earth, Wind & Fire sjunger: Love is written in the stone.

Vetenskapen däremot har satt upp begränsade, och begränsande, regler för vad som är liv och ickeliv. Den har till och med lyckats med konststycket att få den förryckta frågan ”Finns det liv i Universum?” att låta naturlig och logisk.

Vetenskapsmännen — många av dem aktiva i frikyrkan Scientism — har dödat Universum, sugit den den torr på blod och ande. Och vi lekmän var dumma nog att tacka för detta.

När miljöaktivisterna säger ”jorden lever” och att vi måste bry oss mera låter det vackert och idealistiskt. Men hur många tror verkligen att jorden lever? Det rådande synsättet är att jorden är död och livlös och att det enda intelligenta liv på den är vi människor. En död himlakropp kan förstås inte känna, tänka eller kommunicera. (Men snurra kan den, döingen. Bättre än en tivolikarusell!)

Om vi ser några tusen år tillbaka är bilden helt annorlunda.

Romaren går upp på morgonen, lämnar sitt hus, och plötsligt flyger en fågel över vägen. Fågeln är svart och flyger från höger till vänster. För oss vetenskapligt sinnade människor är detta lika meningslöst som om en vind skulle blåsa från höger till vänster. Men för romaren var fågeln ett tecken, en kommuniké från den större världen till honom, den mindre världen.

Men det är ju vidskeplighet, säger vi som ett sparkande knä och slipper tänka mera på saken. Bort med sådant tjafs.

Jo, men denna vidskeplighet var också ett sätt att säga: Credo, sömmarna är konstgjorda. Världen är inte en samling legobitar och mening, ett begrepp som vetenskapen inte kan hantera och snabbt delegerar till mjukare (=sämre) discipliner, är inte bara en privat, subjektiv historia utan genomströmmar hela skapelsen.

”Som ovan, så nedan” sa de gamla alkemisterna, men det tror vi inte på utan skiljer strikt mellan den lilla och stora världen.

Vår kropp komunicerar med lufthavet genom lungorna och bevattnas av blodomloppet. Hormoner påverkas av våra tankar, vilka också påverkar våra emotioner. Dessa emotioner, om de är tillräckligt starka, tar sig fysiska uttryck och gör oss sjuka eller (mera sällan) kärnfriska. (Se Anatomy of an illness av Norman Cousins.)

Kroppen hänger alltså ihop i sin påse av hud. Men livet på planeten, innehållet i påsen jordatmosfären, hänger tydligen inte ihop, och endast flummiga astrologer och lättrogna kvällstidningsläsare tror att solen, månen och planeterna påverkar oss. Enligt den världsbild vi får i oss med modersmjölken är Homo sapiens en pytteliten oas av liv i ett för övrigt dött universum.

Och ändock rör hon sig….

Det var som sagt annorlunda förr. Världen levde för den gamla romaren (vikingen, druiden), den till och med pratade med honom. (Och vi har mage att kallar vår tid för ”kommunikationssamhället”.)

Men vad betyder det då att en fågel flyger från höger till vänster? Jag vet inte, men dylika järtecken spelade en central roll i naturreligioner och även i Bibeln. Människan har alltid konsulterat, eller bara avlyssnat, orakel. (Vissa menar att rådgivningsbyrån är ständigt öppen.) I Carlos Castanedas böcker möter vi ofta samtalet mellan den ”större” världen och den ”mindre” människan.

Men nuförtiden är många av oss blivna så stora i kaxighet att vi inte behöver lyssna. Det kan inte finnas någon som pratar ”därute”, alltså har vi rätt att slå dövörat till och stoppa huvudet i den vetenskapliga sandlådan. Vi behöver inte lyssna, inte ens när det regnar tusentals döda fåglar från himlen. För de betyder ingenting.

För att bli ”vuxen” i vår kultur krävs att man lärs sig var man får söka mening, och var inte. Barn fantiserar och finner mening mest överallt, när de blir goda vetenskapliga vuxna krymper meningen och vid dödssängen har den skrumpnat till en tummetott.

Exempel på tillåten mening: Om jag tappar talförmågan och stönar åt ditt håll kommer du ändå att lyssna. Vad betyder ”mjjjjiiiiiuuuu” kommer du att tänka. Är ”sddddjjjjwwwuuurhh” en god nyhet, och ska man bli orolig inför ett ”arrrrrkkkkkkgggg”? Ljudet avlyssnas, viljan att kommunicera finns. Det gäller bara att dechiffrera budskapet.

Ju större budskap, desto mer funderar vi .”Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf” får bara inte ignoreras.

Men om det inte är människor som talar är det vidskepligt att lyssna, säger den moderna chauvinismen. Förbjuden mening.

Fritänkare ignorerar förstås förbudet. Den holistiskt vidskepliga människan försöker inte bara tolka fåglar som flyger från höger till vänster utan ger sig i kast med tyngre frågor. Till exempel denna:

”Vad betyder det när 70 kajor ligger på en gata i Falköping, 200 sothöns på en bro i Texas, 300 döda båtstjärtar i Kentucky, 450 döda starar i Lousiana, 3000 döda koltrastar i Arkansas, när det från skyn faller 8000 duvor i Italien, när 40000 krabbor flyter upp vid staden Thanet, 200 blåfiskar i Nya Zeeland, 2 miljoner slätkväkare i Maryland, 100000 havsgösfikar i Arkansasfloden och 100 ton sardiner i Brasilien?”

Har detta en mening, betyder det någonting? Här några tolkningar:

1) Ät mer (eller mindre) fisk
2) Ta cykeln i stället för bilen till jobbet
3) Köp en Trislott
4) Lyssna mer på naturen och mindre på dess självutnämnda uttolkare

Eller så kan man lyssna på experten (expert på fisk- och fågelliv, inte på samband) som säger ”det finns inget samband”. (Man kunde väl åtminstone tillfrågat en kaosteoretiker eller turbulensforskare.)

”Experten” varnar för övertro och konspirationsteorier. (När han säger övertro menar han inte på sig själv.) Nu plockar han fram sin fina verktygslåda, full med förklaringsmodeller. Massdöden orsakas av: åskmoln, kyla, parasiter, gifter, fyrverkerier, m.m.

Även om vi inte vet vad som orsakat massdöden är en sak säker. Eftersom jorden själv är en död klump pratar den inte med oss. Något meddelande från en ”större värld” finns inte förborgat här.

Dkkkkkwwwuuurrhhhtkkkkkeeezzzzziijjkkf!!

Vår död betyder ingenting, och resten av skapelsen är lika meningslös och slumpartad.

 

 

 

 

Antaganden, slutsatser och möjligheter

[Jag har döpt om den här texten som från början hette ”Tro och möjligheter”. Antagande och slutsats är bättre ord än tro, som indikerar ”faith” och ”trust”.]

Det finns ett vägskäl i livet. Den ena vägen heter Tro, den andra Beakta möjligheter.

Det är som att gå på kasino. Vissa (låt oss kalla dem troende) satsar på rött och tror att de ska vinna, hoppas att de ska vinna, önskar intensivt att de ska vinna, tycker att de borde vinna (eftersom svart har kommit upp så många gånger). Andra (de otrogna) satsar på rött och slappnar av; de gjorde sina gissningar och beräkningar innan de satsade, nu är deras engagemang noll eller nära noll. De är möjligen nyfikna, men de TROR ingenting.

De otrogna landar på fötterna hur det än går, medan de troende blir överlyckliga vid vinst, ledsna, förvirrade och rent förkossade vid förlust.

För de otrogna finns strikt talat ingen vinst eller förlust, bara utgång A eller B. A är ett mer önskvärt alternativ men B är ändå inte förlust, bara mindre önskvärt.

Vem vill jag vara i livets olika situationer? En otrogen. Genom att inte göra stora investeringar (inte minst emotionela investeringar) tappar jag inte fotfästet när saker går ”mot mig”. (Hur vet jag vad som är ”mot mig”, egentligen?)

Genom att beakta möjligheter, även mindre sannolika, är jag redo för allt. Om solen en dag går upp i väster tappar jag inte hakan. Om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen får jag inte krupp. Om en vän gör eller säger något helt oväntat tappar jag inte fattningen. Om jag vinner en miljon på lotto får jag inte hicka. Osv.

Nykter introspektion säger oss att praktiskt taget allt kan hända i livet. Det är bara när man tror som man inte märker detta, för man är så engagerad i att längta efter en sak och försöka värja sig mot en annan (och slicka sina sår och hantera sin besvikelse om den slår in). Man har bosatt sig i en svart-vit värld där somligt är troligt/önskvärt, annat icke troligt/icke önskvärt. Huvudet har låst sig i en given vinkel, blicken är inte flexibel.

Den otrogna är fri. Hon lever i en värld där ”svart” och ”rött” bara är två av regnbågens oräkneliga färger. Vissa färger är vanliga än andra, men alla är möjliga. Det är till och med möjligt att man hittar en kista av guld vid regnbågens slut.

Hur det än går behåller man sin balans och landar på fötterna. Som en cool katt.

Tror gör man i kyrkan. Mjau. Jag synar.

En iskall observatör uttryckte saken så här:

Liber Ornot

1: Begin here.
2: Or not.
3: After every sentence and thought, especially
emphatic statements, add ”or not”. (Not ”not”.)
4: The Mighty Ornot will eventually enlighten you.
4.5: Or not.
5: If you just succeed in frustating your friends,
family and yourself, you can skip step 3.
6: Simultaneously skipping step 3 and 5 is
considered very good magic.
6.5: Or not.
7: If you feel dizzy after practicing this you can
forget the whole thing. The earth, sun, Milky way
and everything else are revolving just fine without
your help.
8: Up and down, down and up, this way, that way.
9: Come up and see me sometime. I can sell you a
fine Ornot Diploma for just 1000 dollars.
10: Or not.

Som vanligt går det att säga saken med färre ord.

The Secret Sits

We dance round in a ring and suppose,
But the Secret sits in the middle and knows.

(Robert Frost)

EHO! (Vad är en ”röst” och vad ska man göra med den?)

En röst är något som kommer ur en människas mun. Men den har också med vår individualitet att göra. Vi säger att en musiker eller skådespelare har ”egen röst”, dvs. han har (till viss del) hittat sin egen natur, sin essens.

Rösten är alltså vår signatur och handlar om identitet. I det konstnärliga arbetet (även i arbetet med att bli en riktig människa) är sökandet efter egen röst ständigt pågående. Det är ett allvarligt jobb som kräver mycket tanke och energi.

Hur är det då med det politiska röstandet? Där är vi förstås inte lika unika. I en alternativ verklighet röstar alla på sig själva men i denna värld bildar vi grupper och röstar på diverse stora rikspartier (partier  betyder delar).

Delning och splittring är inbyggt i själva systemet. Vissa delar (partier) är mer splittrade, och SPLITTRANDE, än andra. Vissa partier är egoistiska genom att de bara fokuserar på en liten del av verkligheten, en liten grupp eller minoritet. Andra är mer omfattande och kan ”krama om” större delar av världen och mänskligheten; de är mer orienterade mot allmänintresse än särintresse.

Nå, men hur ska vi rösta den 19 september? På vem, på vilket parti?

Redan när jag hade mitt första parti sa folk till mig: ”Vi sympatiserar med dig men kommer inte att rösta på dig.” Detta kallas tydligen taktiskt röstande. Man kan också kalla det Bosse Parnevik-röstande. Bosse hade förstås sin egen röst men var en fena på att härma andras röster. Detta har sin plats i underhållning och komik. Men politik ska kanske inte vara så komisk.

Man kan tycka att vår politiska röst borde avspegla vem vi är, vem och vad vi sympatiserar med.

Jo, säger folk till mig,  men du är så liten i det politiska spelet. En röst på dig är en bortkastad röst.

Intressant term, ”bortkastad röst”. Den tycks indikera att det är ingen idé att åka mot nordost när alla (eller de flesta, eller de många) åker mot söder. Ingen idé att vara baryton när alla är basar. Ingen idé att vara sig själv när alla…

Men tänk så här: Du har en politisk röst. Den kan du lägga här eller där. Var gör den mest skillnad?

Din röst kan vara röd, grön, blå eller grön. Ponera att du vill hindra att blå vinner. Hur stor skillnad kommer din ensamma röst att göra? Stor, liten, ingen… ?

Ponera å andra sidan att du sympatiserar med Filosofiskt Initiativ (som har gul som sin färg). Du anser att politik i sin helhet är på fel spår, att hela det politiska språket, systemet, modellen bör ses över och öppnas för en större värld. Att proffspolitikerna spelar ett spel som gynnar dem själva och diverse storindustrier, men inte helheten, inte folket, inte allmänintresset (vad de nu är, inget lätt begrepp). Du anser att det är av ondo att politik är en isolerad domän som inte är öppen för impulser och röster (sic) från filosofi, existentialism, musik.

I så fall vill du vara mer radikal i ditt val, du vill se en större förändring än det ständiga lilla gungandet mellan färg A och färg B.

Lägger du din röst på A eller B bidrar du bara till ett liten, förutsägbar oscillation. Ett mer radikalt gung och ett ärligare val vore att lägga rösten på det du verkligen tror på. Inte A eller B, kanske på F. Oavsett vad dina vänner och kamrater röstar på. Bortsett från att få eller ingen talar om flera än 3-4 alternativ (abcd).

Saken handlar om hur vi ser på förnyelse. Tänk dig att du varit frustrerad ett längre tag. På ditt jobb är det nämligen ett trist fantasilöst vokabulär som gäller.  Folk säger hela tiden ”den som vill ha kaffe räcker upp en hand”. Men du gillar gamla ord, som till exempel ”eho”.

Vore det inte finare att säga ”eho som vill ha kaffe”? Visst låter det tjusigt och remarkabelt? Men du vågar inte, du slår ner blicken, ställer dig i ledet och pratar som alla andra, med kollektivröst.

Men en vacker dag har du fått nog. Du samlar mod, harklar dig och så kommer det högt och tydligt ur strupen: EHO!!!

Alla tappar hakan och bara stirrar på dig. Låt dem stirra, du är sann mot dig själv och då kan du inte vara osann mot andra.

Du har manifesterat din röst. Den står för dig; ni är ett och inte två (eller tjugo). Du har också, trots att det är ett gammalt ord du älskar, bidragit till förnyelse. Du har varit modig, ett exempel för dina medmänniskor. Samt även gjort atmosfären mera ärlig. Världen har blivit unset bättre.

Detta är en diger katalog av meriter.

På liknande sätt i politik. Varför säga ”den som” när du vill säga ”eho”, varför rösta på färger du inte älskar, som inte är du? Varför ljuga?

Vore det inte taktiskt, en klokare taktik, att rösta på precis det du sympatiserar med, det du sanerligen tror på? För tänk om (hemska tanke!) en hel drös människor tänkte likadant som du: ”Jag tror på F men kommer att rösta på A (eller B).”

Hur i all sin dar ska F, det NYA, någonsin få en chans om alla sväljer sin röst och sina egentliga sympatier?

”Den vita mannen röstar (talar) med kluven tunga.”

Vita man och kvinna [oavsett hudfärg är de flesta av oss vita i själen, och detta är inte sagt som beröm] – visa att det inte måste vara så!

Det är en mycket bättre taktik att rösta på det man verkligen älskar än att ”rösta taktiskt”.

Ladislaus Horatius för Filosofiskt Initiativ

Den öppna dörren

[En fri reflektion över frågan ”Vad krävs det för att bli filosof?”]

Following my fortune now the Holy Grail is found
And the Holy Bread of Heaven it is given all around
Farewell sorrow, praise God the open door
I ain’t got no home in this world any more

Poor as the birds but to give their song away
Gathering possessions round to make a bright array
Dark was the night, praise God the open door
I ain’t got no home in this world anymore.
(Incredible String Band, Ducks on a pond)

Det finns en egenskap, en kvalitet, en talang, som i hög grad skiljer människor från varandra. Det är den öppna dörren.

Den öppna dörren betyder att man kan öppna en dörr och ta emot något nytt. Jag menar inte svälja; jag talar inte om den öppna munnen. Munnen är ofta vidöppen för allehanda maträtter, nyttiga som onyttiga. Nej, jag menar den dörr genom vilken man kan ta emot en gäst, en ny tanke, en ny modell, en ny insikt.

Om jag tar emot en gäst i mitt hem betyder det inte att han blir en familjemedlem, eller flyttar in hos mig. Men jag öppnar dörren och står inte i vägen när han kommer in.

Det gör vi däremot ofta när vi möter en ny idé. Vi blockerar halva passagen, eller mer, med egna färdiga tankar, med associationer som leder någon annanstans (oftast till en trygg lägereld), med gamla vanor som gör motstånd (ofta av ingen bättre orsak än trots).

Som sagt, det handlar inte om att äta mat, inte heller om att svälja en idé med hull och hår. Det handlar om att kunna lyssna på en tanke, med inställningen ”det finns nytt under solen”.

Inte minst på mina filosoficaféer observerar jag hur vi skiljer oss åt på denna punkt. Vissa öppnar bara dörren för att själva gå ut, för att berätta om det de redan har. De öppnar sin skattkista och vill visa världen sina tankejuveler, sin kollektion av mentalt (stöld)gods. Som ISB sjunger: ”Gathering possessions round to make a bright array”.

Men de tänker inte på att de kan skaffa sig nya skatter, kanske mycket större än de redan existerande.

Andra öppnar dörren på glänt men håller hårt i dörrhandtaget; gästen är inte helt välkommen. Nytt betraktas med misstänksamhet. Som en annan sång säger: Gimme that old time religion, it’s good enough for me.

Man kanske tycker man bör vara öppen, men är inte själv övertygad om saken. Halvhjärtat öppnar man dörren men förhåller sig kyligt distanserad.

Andra åter har, genom temperament, medfödd talang eller inre arbete lärt sig att öppna dörren. Det betyder inte att de är lättpåverkade, bara att de kan lyssna.

Att öppna dörren betyder att öppna öronen, att inte mentalt prata i mun på den som framför en ny idé.

Solen återföds varje dag, sägs det. Den förnyar sig. Låt oss då imitera den en smula. Om en så stor himlakropp är öppen för nya vindar så kanske vi också kan vara det.

Visdom (1)

Visdom är ett ord man nästan aldrig hör, vilket är eller borde vara konstigt eftersom min sort kallar sig Homo sapiens (den visa människan). Inte ens filosofer talar särskilt ofta om visdom, trots att deras namn betyder ”vän av visdom”. Och nästan inga filosofiska uppslagsböcker har slagordet ”visdom”.

Det kallar jag ynkedom! (Ibland talas det om visfestivaler men det är något annat.)

Den visa människan som inte bryr sig om visdom, vänner av visdom som aldrig tar ordet i mun – en märklig situation. Man får naturligtvis vara öppen för att Linnés namn för vår sort var övermodigt, en felaktig varubeteckning. När bagaren kallar skadliga kemikalier för ”saffran” har vi en falsk varudeklaration. Det kan man anmäla till Konsumentverket.

Men vem ska anmäla Homo sapiens för falsk självvarudeklaration? Det måste hon göra själv. Till vilken instans? Till sig själv. Intressant nog visar och demonstrerar en sådan ”anmälan”, en sådan förståelse för att vi inte är vad vi kallar oss, visa. Hur var det Sokrates sa? Jag vet att jag inget vet.

Men vi får inte bli uppgivna. Det är bra att veta att människan seglar under falsk flagg, att vi inte är särskilt visa, men det betyder inte att vi ska sluta sträva. Det är därför min filosofiskola heter Våga vara vis (VVV),  aude sapere.

Inte minst bör vi våga stå emot filofobin, alltså skräcken för visdom, oviljan mot att tänka.

---

Nå, men vad ÄR visdom? Vi kan väl inte fortsätta resonemanget utan att klargöra exakt vad vi talar om.

Jo, det kan vi. Genom att byta ut en bokstav (R mot D) får vi en bättre fråga: VAR är visdom?

Att definiera visdom är svårare, och mindre viktigt, än att igenkänna den. Alla har en visdomssträng på sin lyra, en filosofisk visdomstand som vibrerar – mer eller mindre starkt – när vi kommer i kontakt med stor klokhet.

Men var finner vi då visdomen?

Många söker den i lärda böcker, böcker skrivna av lärda män. Men är lärd detsamma som vis? Bara om vi inte reflekterar nämnvärt över saken. Det finns många spränglärda men dumma professorer – veritabla kunskapsbomber – vars liv inte uppvisar några tecken på visdom.

Själv lägger jag tunga böcker åt sidan; jag tror på det korta. Ju mer vi förstår av någonting, desto kortare kan vi formulera oss. Detta är inte en absolut sanning men dock värt att betänka.

Man kan förstås säga att visdom hittas här och där. I en tjock bok, i ett TV-program, hos en gammal bonde på landet, osv. Visdomen har ingen särskild hemvist, den finns lika mycket, eller lika litet, överallt.

Detta är inte min erfarenhet. I särskilt två domäner har jag observerat ovanligt höga halter av visdom. Om jag vore skolminister skulle jag införa dessa ämnen i skolan. I dessa ämnen skulle det inte vara förhör utan lustprincipen skulle få härja fritt (visdom under tvång är inte vist). Och jag skulle naturligtvis aldrig använda ordet visdom.

De domäner där jag har funnit ovanligt höga halter av visdom är ORDSPRÅK och HUMOR

Tänk på Arkimedes och badkaret. När Arkimedes fick en plötsligt insikt blev han så till sig att han sprang naken (och blöt) på gatan och ropade EUREKA. Han fick en så kallad aha-upplevelse (large). Våra dagar är annars snarare fyllda med jaha- (medium) och blaha-upplevelser (small).

Exempel på JAHA: ”Jaha, så intressant! Kan du ge mig en internetadress så ska jag titta närmare på saken. Men jag kommer inte att springa naken på gatan.”

BLAHA: ”Du, den där trötta klyschan har jag hört tusen och en gånger. Kan du byta skiva nu?”

Kunskap må vara JAHA men det är visdom som är AHA. Och humor innehåller faktiskt höga halter AHA. Varje gång vi fattar poängen i en vits – som utlöser en liten explosion av skratt – har vi en (h)aha-upplevelse, en kort, bildlig nakenpromenad på gatan. (Streaking är möjligen den fysiska motsvarigheten till visdom.)

Jag skulle alltså dela ut böcker med bra vitsar i skolorna. Vitsar är fulla av ovanliga, oväntade perspektiv. De ger oss intellektuell stretching – utan tårar.

Humor och maximer står inte långt från varandra. Bägge kan innehålla livsinsikter som den gängse, av särintressen dikterade världsbilden (modell blaha) blundar för eller rentav förbjuder. Jag skulle också dela ut citatböcker i skolorna och därmed presentera tankar på tvären, tankar som kör i diket, respektlösa, aviga, fräcka, eleganta tankar – allt detta som motvikt mot de massiva mängder BLAHA som TV och tidningar spyr ut varje dag.

En bra citatbok är sprängfull av Aha-vitaminer.

Ordspråk alstrar kanske inte skratt, snarare ett nickande och ett igenkännande ”just det”. Ordspråk är som sönderrivna spelkort; man behöver hitta den andra halvan för att nå AHA. Den andra halvan är en situation där ordspråkets visdom kommer i dagen. Det är lätt att säga ”skrattar bäst som skrattar sist”, men i vissa lägen är detta inte bara ett ordspråk utan själva kontentan och essensen (”läxan”) av en situation.

Ordspråk är bättre eller sämre på att stå på egna ben. Vissa känns alltid aktuella och relevanta, som det isländska ”alla tycker om lukten av sin egen fis”.

Ordspråk har kritiserats för att motsäga varandra, och därmed vara mindre ”sanna”. Men ursäkta, vi talar inte om naturlagar här utan om psykologiska, mänskliga insikter formulerade i några korta ord. Den mänskliga erfarenheten har många vinklar, färger och facetter; det har också ordspråken.

Om jag av stor respekt lyfter på hatten för en helig man KAN du naturligtvis replikera med ”De små tjuvarna hänger man, för de stora lyfter man på hatten”. Detta kan vara men är inte självklart ett passande ordspråk. Det krävs en människa, inte en dator, för att passa ihop ordspråk med livssituation.

Som sagt, vi kan lägga ner mycket tid och energi på att definiera visdom utan att själva bli visa. Jag föreslår att vi riktar om spotlighten – från information och kunskap till visdom. En värdig uppgift för någon som, med eller utan täckning, kallar sig Homo sapiens.

(forts. följer)

Skärningspunkten mellan filosofi och politik

En god vän skrattar när han ser min pamflett för Filosofiskt Initiativ.

”Att överbrygga avståndet mellan filosofi och politik.” Vafalls? Det är omöjligt. Orealistiskt. Låter sig inte göras.

Men tänk så här:

Den filosofiska frågan är ”Vad är meningen med livet?”. Den politiska frågan är ”Hur ska vi inrätta våra liv i samhället? Positivt som negativt: hur få det bra, hur slippa få det dåligt?”

Vad gäller meningen med livet bör vi banta frågan en smula så den kan komma i kläderna. En mer realistisk och relevant fråga vore: ”Vad är meningen med människans liv på jorden?” (Detta är inte detsamma som meningen med livet.)

Jag tror meningen med människors liv på jorden är att kunna leva tillsammans utan att ha tråkigt. Leva med varandra, med djuren (Fauna), växterna (Flora) och planeten (Tellus). Inte minst med oss själva, vilket ofta är det svåraste.

Om jordelivet är en skola bör vi lära oss att kommunicera bättre, och slutligen bra. (”Bra kommunikation” innebär att åtminstone inte döda varandra.)

”Läxan” är att leva tillsammans i fred, att kunna samsas trots olikheter, att inte se olikheter som källa och skäl till mord, krig och våld utan som intressanta, sporrande utmaningar. ”Herregud, så annorlunda du är från mig. Jag är helt fascinerad…” Alternativt: jag är helt ointresserad – men vill ändå inte ta livet av dig. (Likgiltighet är okay.)

Detta tror jag är i breda drag meningen med livet – för människan, på jorden.

Men detta är samtidigt politikens negativa del, den som handlar om att stridigheter, konflikter och våld. På sätt och vis också den positiva delen, för ”att ha det bra” betyder att utbyta energier, lära av och undervisa varandra, älska, festa. (Ordet kommunikation rymmer alla dessa facetter.)

Där har vi skärningspunkten mellan filosofi och politik. Saken är alltså inte omöjlig. Och har man väl funnit en skärningspunkt blir det lättare att umgås, kommunicera och festa, rentav älska.

Storemor ser dig!

Frågan om samhällets eller Storebrors kontroll och bevakning av medborgarna – som ofta betraktas som osnutna barnungar – är en viktig politisk fråga. Det finns mycket att säga om den.

Här ett lättsamt kåseri om detta tunga ämne, publicerat i Uppsala Nya 6 maj 2009. (Notera stycket som börjar ”Atmosfären blir unken…”. När man talar om politisk korrekthet står han (hon?) i farstun.)

---

STOREMOR SER DIG!

George Orwells roman 1984 skrevs 1948. I mer än tre decennier grubblade vi över om den skulle slå in. Så kom då ödesåret, jag minns det bäst för Stevie Wonders hit ”I just called to say I love you”.

I dag finns storebrorstendenser här och där men dystopin blev aldrig verklighet. Möjligen var det boken som räddade oss; genom att begrunda risken neutraliserade vi risken.

Men fokuseringen på Big Brother gjorde oss blinda för en annan figur som smög omkring i kulisserna. I skydd av skuggorna växte hon till sig och numera är det hon som bestämmer var skåpet ska stå.

Just det, hon.

Big Brother är en fadersfigur som äter lögn och andas propaganda. Övervakningskameran är hans nervsystem. Men mot det värsta hos fadern får vi också ställa det värsta hos modern.

Tänk er en jewish mother, storlek XXL. Big Mother. Hon vill oss väl, ack, hon vill oss så väl att hennes kram nästan mosar våra revben.

Denna kollektiva ”storemor” drivs av en perverterad moderlig impuls. Här finns ingen öm kärlek, däremot MASSOR av ”omtanke” i form av oro, rädsla och paranoid överförsiktighet. Hon vill inte att vi ska såra varandra, och inte oss själva heller.

Men vad är det för fel på det? Är inte detta underbart?

Nej, för Storemor är ingen vanlig morsa med sunt förnuft. Hon har global räckvidd och klemar bort hela kulturer och samhällen. Medan lilla mamma skämde bort oss med pussar och presenter använder Storemor grövre artilleri: lagar och förbud.

När rakryggade militärer vrålar ”Bajonett på!” viskar Storemor ”Bälte på… Annars!!”

Förr räckte det att hålla byxorna uppe med ett snöre. Numera ska både barn och vuxna bära bilbälte. Och cykelhjälm. Och knäskydd. Och helst tandskydd också.

Själv cyklar jag med halmhatt och vägrar använda bilbälte i långfärdsbuss. Det är fint med valmöjligheter, men tvång är väl inget fint, mamma?

En annan av Storemors påfund är politisk korrekthet. Impulsen är sympatisk: att inte såra andra. Låt oss inspirera varandra till tolerans och ickevåld. Men lagar om att man inte får säga det man tänker ÄR ett slags våld.

Atmosfären blir unken när man tänker ”jävla nigger” men måste säga ”afroamerikan”. Mamma, du sa ju det var FULT att ljuga!  [Detta stycke redigerades bort av UNT.]

Men Storemor föredrar hjärtats lögn framför munnens svordom.

Det räcker inte med bilbälte och munbälte heller, nu vill Storemor införa ögonbälte också och göra det brottsligt att titta på vissa bilder.

Det är helt i sin ordning när mamma förbjuder barnet att se en grym film; hon känner sin unge. Men Storemor vet ingenting om oss, ”tittförbud” är bara ännu ett försök att, i bästa välmening förstås, infantilisera vuxna och återinföra aga som pedagogik.

Människans nivå och moral bestäms inte av vad hon ser utan vad hon tänker och känner i hjärtat. Det fattar varje amatörpedagog, men inte Storemor.

Det börjar bli dags att starta VRIS, för de vuxnas rätt att vara vuxna. Bälten för bilar, bussar, mun och ögon. Vad kommer härnäst? Obligatorisk rullator så man inte ramlar och slår sig?

1984 blev kanske inte inställt, bara försenat och könsopererat.

---

Vi återkommer till denna för Filosofiskt Initiativ centrala fråga.

Tiden är en etta

(Detta är ett kåseri från min tid på Uppsala Nya och den handlar just om TID.

Frågan om hur vi hanterar och betraktar tid har varit central för vår västerländska kultur ganska länge, både i "seriösa" och populärkulturella sammanhang. Time management, tidsstudier à la Taylor, böcker som "Tio tankar om tid", "Faster - the acceleration of just about everything", akademiska uppsatser, filmer som "Terminator", "Back to the future", med mera, har alla sysslat med tidens väsen.

Jag tror att en av mänsklighetens läxor i dag är att förstå tiden. Här försöker jag göra läxan på 2600 tecken.)

---

TIDEN ÄR EN ETTA

Tid och rum är som Helan och Halvan, ett strävsamt par som ofta ses promenera tillsammans. Vad ser de hos varandra egentligen? Rummet är gigantiskt stort medan tiden bara går och går, sliter ut skor som en skolgrabb. Ett omaka par som man nästan tror har träffats på Internet.

Vissa hävdar att all tid finns på en och samma gång. Fast nog kan stressade mammor vara tacksamma över att jul, nyår och påsk inte infaller samtidigt. Det skulle bli trångt i tidsrummet.

Just det, ni vet väl att tiden är ett rum? Alltså en etta. Många tror att tiden är en trea men jag är tveksam.

De som tror att tiden är en trea bor i två rum, och så finns det ett tredje rum som är låst. (Tänk Riddar Blåskäggs borg.)

Nurummet är som ett vanligt rum. Dåtidsrummet kan man gå in och titta på, men det går inte att flytta saker eller möblera om. Framtidsrummet är stängt, men dess innehåll sipprar så småningom in i nurummet.

Så brukar man betrakta tiden. Tre tidsfaser, tre skilda rum. Egentligen ett rätt besvärligt boende, för man vill ju röra sig lättare och möblera om oftare.

Men tänk om tiden egentligen är en etta? En modern etta med hemmabio, med inte bara en utan två filmdukar. På den ena duken visas, just det, klassikern Det förflutna. En märklig film vars handling, eller åtminstone titel och undertexter, kan revideras.

Ni har kanske hört historien om optimisten som ständigt såg om filmen i vilken en kvinna byter kläder bakom en fransk vägg. Detta eftersom han hoppades att väggen skulle trilla en vacker dag. I tidens etta kan det faktiskt ske.

Vi kan projicera Vårt Livs Största Fiasko på duken, fundera, och inse att fiaskot inte var särskilt stort, att det faktiskt var rätt underhållande. När vi byter ner oss från trea till etta ändras det förflutna från omöblerbart rum till redigerbar film. Lägenheten krymper, vi växer.

Och hur är det med framtiden? Nog är den väl ett stängt rum vars innehåll inte kan kontrolleras?

Nja, jag märker redan när jag vaknar att den nya dagen inte är ett oskrivet blad. Medan jag borstar tänderna ser jag redan filmen för min inre syn, jag misstänker redan hur dagen kommer att sluta. Optimisten väntar sig idel trevnad och framgång. Pessimisten kallar sig ”realist” och väntar sig idel svårigheter och irritation.

Så vad är då framtiden? Ett stängt rum över vilken vi inte har någon kontroll eller en film vi själva väljer att titta på? I det senare fallet är vi regissörer, i det förra statister.

Kanske handlar saken om ambition. Vi nöjer oss måhända med att vara maktlösa åskådare. Eller så vill vi avancera och göra karriär, gripa livets fjärrkontroll och själva välja om morgondagen ska bli en komedi, äventyrsfilm eller rysare.

---