Sjuka familjen

[Några korta tankar om hur vi förhåller oss till sjukdom. Jag talar i första hand om lätta övergående saker som förkylning och halsont, inte om sockersjuka eller cancer.]

”Det är något som går.”

Då stannar vi kanske hemma, undviker folksamlingar och folk som nyser, vi skakar inte hand och när vi kommer hem tvättar vi händerna noga — vi vill att det som går ska gå iväg.

Men det är inte bara förkylning och influensa som smittar, inte bara andra människor. Det finns en mycket mer intim och privat variant: smitta i vår inre familj. Den är möjligen värre, åtminstone har vi sämre beredskap för den.

Vår inre familj består av vår kropp, våra tankar och våra emotioner. Det finns ett modernt ord som belyser hela, eller åtminstone halva, problematiken: psykosomatisk. Psyke och kropp samverkar och samspelar, de är inte skilda från varandra. Om psyket mår illa kommer kroppen att dras med, det onda kommer att fortplanta sig från tanke och emotion till celler, molekyler och kroppsdelar.

Detta har vi relativt bra koll på. Smitta ”uppifrån och ner” (psyke > kropp) kan vi kalla saken.

Men det finns en omvänd rörelse, nerifrån och upp. Ponera att vi redan fått det som går från en vän eller bekant; vi har feber, är tjocka i halsen, kroppen värker, osv. Då inträffar gärna en annan slags smitta.

Att psyke smittar kropp överraskar oss inte; kroppen är ju omringad och genomsyrad av våra tankar och emotioner. (Biofeedback och placebo-effekten belyser frågan.) Den andra rörelsen är annorlunda, för tankar är inte avgränsade av kropp. Smitta nerifrån och upp (kropp > tanke/känsla) är mer onödig men också mer kontrollerbar. Den är också mer teatralisk. Låt oss kalla den NU-smitta (Ner-Upp), till skillnad från UN-smitta (psykosomatisk).

NU-smitta har något sentimentalt över sig och liknar det vi kallar lojalitet.

UN = psyket smittar kroppen
NU = kroppen smittar psyket, eller rättare: psyket lojalitetsstrejkar med kroppen

Ponera att jag har feber och värk i kroppen. Jag talar med en vän på telefon. ”Ojoj, jag är JÄTTESJUK, bara snorar och har ont. Vi får tyvärr (snörvel) ställa in bridgeklubben i dag.” Dialogen kan egentligen inte återges för själva poängen eller budskapet ligger i tonfallet. Det är tonfallet som återspeglar vårt känslotillstånd, alltså emotionella tillstånd. (Högra hjärnhalvan talar inte med ord utan med melodi.)

Att tycka synd om sig själv [kroppen] för att man [den] är sjuk är lite som att tycka synd om en tiggare som sitter på gatan och skramlar kronor och ören. Man fäller en tår och tror man är  ”lojal och solidarisk”, men gör egentligen bara saken värre.

Gör nåt, eller gå förbi — sentimentalitet hjälper ingen. Din krona eller möjligen dina ord kan hjälpa tiggaren, men inte din gråt.

Man vad är då «krona» och «gråt» i detta sammanhang?

Jag säger inte att man ska låtsas att man är helt frisk och göra allt det man annars gör. (Fast idén är inte helt dum.) Var extra försiktig, ta gärna C-vitamin om så behövs, sov och vila. Ta hand om kroppen alltså, men att solidaritetslida med den är inte nödvändigt. Tankarna och emotionerna måste inte gå in i ett mörkt moln bara för att soma, kroppen, befinner sig där.

Lojalitet bör stötta och stärka, inte dra ner stöttaren i träsket också. Alltså krona, inte gråt.

Men för att kunna göra detta behöver vi dela upp oss och bli familjära med oss själva. Till exempel så här: Pappa tanke, Mamma emotion och Barnet kropp. Huvudsaken (sic) är att familjen inte blir en odifferentierad klump, att föräldrarna håller sig friska (det vill säga hoppfulla, positiva, ja, glada) även om barnet är krassligt. De kan sköta om barnet bättre då. (Hur vet man att föräldrarna tanke och känsla blivit smittade? Det brukar höras på tonfallet.)

När vi säger ordet psykosomatisk förstår vi till viss del den inre familjens smitta (UN- varianten). Genom att beakta den andra rörelseriktningen (NU, från kropp till tanke) förstår — och undviker — vi smittan ytterligare.

Stay healthy!

Annonser
Published in: on januari 5, 2011 at 6:37 e m  Comments (1)