Vad är ”musikprovning”? (1)

(Del I.)

Musikprovning är en slags sinnlig filosofi, eller perceptionsövning, eller sensitivitetsträning. Eller bara (bara?) njutning med annorlunda förtecken.

Musik är ett hus med många dörrar, man kan närma sig det från olika håll. Vi tar till oss musik genom konserter, radio, skivor, MP3-spelare, Internet, musikaliska salonger. Men jag har hittat ytterligare en dörr – och den kallar jag musikprovning.

Två nyckelord: lyssnande och presentation. Bägge handlar om musikens meta-aspekter, och de påverkar varandra i hög grad.

Musikens presentation påverkar vårt lyssnande.

Om musik är ett mysterium (Vad ÄR det egentligen? Hur kommer det sig att det påverkar oss, och så starkt? Varför finns musik? Och så Ingmar Bergman-frågan: Varifrån kommer musiken?) är lyssnandet en outforskad kontinent. De flesta av oss lyssnar på musik, och njuter av den (hoppas vi), men vad är det som låter och vibrerar inuti oss när ljudvågorna når våra öron?

Vilken omöjlig fråga.

Fast när det gäller smaksinnet (eller snarare smak- och doftsinnet) ger man inte upp så lätt. Vad är vinprovning om inte ett försök att klargöra smakens (och doftens) mysterium och ”karta”.

Fast är inte det att förstöra mysteriet?

Kanske, ibland. Men det är också ett sätt att skruva upp sinnena till högsta möjliga känslighet. Och detta är möjligen den största behållningen av en provning.

Inte att du njuter mer, utan att du är mera vaken.

(Fortsättning följer.)


Om ni är intresserad av gömda ingångar till musikens hus och att vässa era sinnen kan ni kontakta mig för musikprovning, konsert, föredrag och workshops.

Published in: on januari 21, 2010 at 11:58 f m  Kommentera  

Är Sverige musikaliskt?

[Artikel från tidskriften OPUS]

Nej, det handlar nu inte om allsång eller om huruvida svenskar skrålar rent på fotbollsläktaren. Snarare om kreativa analogier. Det är belysande att ställa toner och färger, musikstycken och människor, sångare och samhällen bredvid varandra. Låt oss bedöma Sverige som om den vore en musiker.

Av en Lipatti, Jarret, Heifetz eller Domingo väntar vi oss lyhördhet, säker teknik, stilistisk bredd och känsla för både ton och tystnad.

Lyhördhet är grunden till allt. Du kan spela oktaver som en gud men ändå vara en dålig lyssnare. Från första blockflöjtslektionen lär vi oss att vi måste lyssna. Inte bara ibland utan hela tiden. Inte bara hyfsat utan med stor koncentration. Inte bara på andra utan på oss själva.

I Sverige uppfostras man att INTE lyssna, inte särskilt noga i alla fall. Etikens lillebror etikett handlar egentligen om musik (det är därför det heter takt och god ton). Att vara lyhörd för andra, slå an sköna snarare än klumpiga ackord, fatta att man inte har ständigt solo i livets kammarmusik – detta är etikettens kärna.

Men i Sverige sägs etikett handla om snobbism och klasstänkande. Otukt, förlåt, otakt och falsksång är egentligen lika fint som finess och takt. Nästan ännu finare.

Att gå över ett övergångsställe – förr en jam session mellan fotgängare och bilist, en hänsynsskola för barn – har nu blivit en tondöv transaktion. Fotgängare inspireras inte bara till dövhet (Ipoden överröstar redan trafiken) utan också till blindhet. Vadå se sig om? Det är bara å gå!

Musikerns skyldighet att lyssna ställs mot medborgarens rätt att vara tondöv.

Vad ska vi då säga om teknik? För landet Sverige handlar den om maskiner. För musikern om inre förmåga och intention. Om pianisten snubblar med fingrarna eller sångaren får en tupp kallas detta misstag, och blir aldrig mode. Teknik underställs självklart en musikalisk vilja.

Sverige tror mer på slumpmusik. När de språkslappa kastar tärning om när det ska vara stor bokstav eller blandar svenska ord och engelsk syntax höjs inga ögonbryn. Språknämndens toleranta kommentar: Språket måste få förändras.

En sådan ”förändringsbenägenhet” skulle placera musikern i gärdsgårdsserien. Hans valuta är fingerspitzengefühl, raffinemang och subtila nyanser.

Men Sverige vill inte ha raffinemang. Skriv som du talar. Sjung som du talar också. Alla kan. Dagens sprechgesang, rap, är betydligt folkligare än Pierrot Lunaire.

Stil för musikern handlar om känsla och bredd, inte Style Sheets. Att allt man gör låter som Beethoven är INTE beröm, inte ens under Beethovenår. Det krävs stort omfång, från Bach till Bartók, från poetisk idyll till himlastormande extas.

Varken idyll eller extas är comme il faut i den socialdemokratiska symfonin. Dirigenten Jante Svensky ser till så du håller dig på mattan och inte avviker från rådande kollektivtonart.

”Bredd” handlar i Sverige om bandbredd. Vilket handlar om hastighet. Vilket handlar om kvantitet. Musikerns omätbara kvalitetstänkande (flummigt) ställs mot samhällets mer handfasta kvantitetstänkande. När får vi ISO 900-certifierade konserter?

Slutligen – ingenting. Musikern vet att paus också är musik. Det är tystnaden som skapar dramatik i de första takterna av Beethovens ”femma”. Toner, visst, men paus kan vara ännu svårare. Off är ofta viktigare än On.

I Sverige är ”offline” synonymt med bakåtsträvande och ondska. I den reformerta ononistiska kyrkan sjunger vi psalmerna ”On and on and on ” och ”Vår Gud är oss en väldig kabel”. Gud nåde den som andas.

Om Sverige vore en musiker skulle den inte få jobb.

Ladislaus Horatius

Published in: on december 17, 2009 at 10:37 f m  Kommentera  

Tio budord för audition

Jag har kompat många provspelningar och provsjungningar (opera men ännu mer musikal) genom åren och har haft anledning att fundera över auditionproblematiken. Därför är det kanske inte förmätet att formulera några generella råd, förhoppningsvis goda, för er som ska söka musikal.

Vissa råd är väldigt grundläggande, andra mer finlir.


VAR REDO!

Först som sist: var så väl förberedd som du bara kan vara. Satsa helhjärtat, inte halvhjärtat eller kvartshjärtat. Det är trist att se begåvade sångare som förlitar sig på fru Fortuna, som tror att ”det nog ordnar sig” trots att de inte memorerat texten och inte riktigt lärt sig melodin. Slapphet ger ett slapp intryck – sen kan man kalla saken för ”optimism” eller ”sorglöshet”.

Detta är myntets ena sida.

Men inse också att det finns saker man kan förbereda sig för, och annat som man bara kan träna på när man väl står framför juryn. Koncentrera dig på det förra. Det går inte att förbereda sig på ALLA eventualiteter, men man kan och bör minimera antalet otrevliga överraskningar.

När du väl står framför juryn kommer kanske dina ben att vika sig, magen göra märkliga konster och maten påbörja en otrevlig färd uppåt… Du kommer att fråga dig varför du har fått händer och vad tusan du ska göra av dem. Detta är normalt, eller i alla fall inte ovanligt.

Se det från den ljusa sidan: nerver gör att vi presterar bättre – livet vid teatern är dessutom mycket mer spännande än kontorsarbete. Jag kan inte hjälpa dig med fjärilarna i magen (fast titta på ämnet autogen träning). Som auditionpianist kan jag däremot ge dig några allmäna tips.

1) Ta med dig en sång

Detta är faktiskt inte självklart för alla. Visst är det fint att resa med lätt bagage, men det finns ju gränser för sorglöshet… Undvik för Guds skull detta:

”Öh… noter? Det har jag inga. Men jag kan sjunga allt, vad som helst. ”Smells like teen spirit”, kan du den, pianisten? Inte det? ”Whole lotta love” i F? Nehej. Vad säger du, pianisten, ska vi ta ”Kristallen den fina” kanske? Oj, vad högt den ligger….”

2) Försök inte förföra juryn på fel sätt

Det är bra om du ser snygg ut men försök inte förföra juryn med din klädsel, eller brist på klädsel. Snarare med ditt artisteri. Du kan få ekivoka kommentarer i anteckningarna (jag har läst dem) men du får troligtvis inte jobbet.

3) Var noga med noterna

Kolla och dubbelkolla att noterna ligger i din väska.

Gör vad du kan för att ha noter i rätt tonart. Skriv åtminstone in rätta harmonier, tydligt och läsbart. Du ska inte förutsätta att pianisten är ett transponeringssnille eller att det finns en synth med ”transpose” på plats. Jag vet att det kan vara jobbigt att själv transponera noter, be då om hjälp från andra. (Det är troligtvis ännu jobbigare att sjunga sången en kvart för högt. )

Betänk att notproblem inte är oöverstigliga. Få dem ur vägen på ett tidigt stadium. En av de tråkigaste upplevelser på audition är när folk kommer med ursvåra noter i helt fel tonart och tror att ”det ordnar sig”. De får ibland gå hem utan att ha sjungit en ton…

Försök också undvika lösblad på sånger som är längre än 2-3 sidor. De flesta pianister har bara två armar. Detta innebär att det är svårt att både spela och flytta runt lösa blad. Det är mycket enklare för sångare; när bara munnen är busy är händerna fria för att bläddra.

Här är min personliga FEM I TOPP-lista vad gäller notmaterial.

  • 1) BOK är bäst, såvida den inte korvar sig och viker sig (ger också en skön retrokänsla i lösbladens tidevarv)
  • 2) NOTER I PLATSFICKOR I PÄRM är bra, men det ser jag nästan aldrig till.
  • 3) NOTER MED HÅLSLAG I PÄRM, lika bra som 2
  • 4) HOPTEJPADE BLAD, helt okej, men om det handlar om tio sidor kommer jag att få kämpa med noterna.
  • 5) LÖSA BLAD, okej om det inte rör sig om mer än 3-4 sidor.

Varför ägna så mycket tanke åt noterna? Jo, för du vill minimera riskelementen, sjunga din sång utan att pianisten tappar noterna i golvet. Det är roligare för alla om han kan ägna sig helt åt att kompa dig.

4) Sjung och dansa, berätta inte handligen

Du behöver inte berätta hela handlingen i musikalen du sjunger ur. Risken är att juryn kan den bättre än du. Och även om den är helt okänd räcker det med några få förklarande ord.

Så sjung och agera, men var inte en långrandig historiberättare. Inte heller bör du komma med absurda krav på rekvisita (en stol bör räcka), möblera om hela salen för att ”komma i stämning”. eller insistera på att någon ur juryn ska vara din motspelare. Du kan be pianisten att sjunga eller säga någon replik, annars bör du vara (och bära) din egen rekvisita. Dina lyssnare saknar inte fantasi och kan se kvasten, juvelerna eller pistolen för sin inre syn.

Det är alltså du och inte salen, belysningen eller juryn som ska skapa stämningen. Teater är magi och illusion – och DU är trollkonstnären.

5) Visa vad du kan, och vem du är

Välj en lämplig sång som visar vad du kan, och inte bara något som du tycker om. Om du söker för en speciell roll, t.ex. Maria i West Side Story, sjung en av hennes arior, eller något som ger juryn en chans att föreställa sig dig som Maria. Juryn sitter där för ett visst ändamål och är inte bara ”music lovers” i största allmänhet.

Välj helst inte helt nya sånger du ännu inte behärskar, för då kommer du att brottas med toner och rytmer och röst, istället för att presentera din rollfigur och dig själv som person och artist.

6) Originella låtval ger inga automatiska poäng

Psyka inte dig själv för att du sjunger Summertime. Om du vill sjunga den så gör det. Kom ihåg att HUR man sjunger är mycket viktigare än VAD. Att juryn hört sången många gånger förut behöver inte vara någon nackdel, dessutom är juryn (oftast) proffsig nog att inte låta sig tröttas av upprepning. Men är du själv trött på de vanligaste sångerna, välj något annat. (Fast se förra rådet.)

7) Alla kan glömma text

Du kommer inte att få stora minuspoäng om du tappar några ord i texten, så haka inte upp dig på det. Det händer i de bästa familjer. (Pianisten eller rentav juryn kan sufflera dig. Det är okej att be pianisten att hålla ett öga på din text.)

Se däremot till att du HAR något att glömma. Det vill säga, lär dig texten utantill så bra du kan. Glömska, NEJ, men slapp och halvhjärtad instudering ger minuspoäng, JA.

8) Sjåpa dig inte

Naturligtvis kommer du lagom till din audition (typiskt också!) få ont i halsen, tappa rösten, bli förkyld, få diarré, magsjuka, med mera. Men se dig omkring i väntrummet, chansen är liten att endast du är krasslig.

Brodera alltså inte ut din krasslighet för juryn. De vet att man blir sjuk ibland, de mår kanske inte så bra själva. Det som är intressant är hur du presterar under rådande omständigheter. Visa vad du kan JUST NU – och betänk att det som regel alltid går flera diligenser (= provsjungningar).


Och så var det det här med pianisten. Du bör tänka igenom din relation till din ackompanjatör. Under några minuter är pianisten din bästa, och kanske enda, vän. Det kan därför låta lite underligt när jag säger:

9) Följ inte pianisten!

Det tråkigaste en pianist kan höra efter en auditon är ”Tack så mycket. Men det var ju fel tempo…” Motfrågan blir då: ”Varför följde du mig?”

Det är mycket viktigt att indikera rätt tempo för sin följeslagare. (Du kan glömma text, missa en höjdton och ändå överleva. Men ett felaktigt tempo förstör ofta hela kalaset; ingenting blir riktigt som du hade tänkt dig.)

Du visar tempot bäst genom att nynna eller sjunga början på din melodi, alltså sångstämman. Försök inte sjunga pianostämman, för den har du inte i kroppen lika mycket som din egen melodi. Glöm kompet och sjung eller nynna din melodi i stället. Om pianisten är skicklig räcker det med några få toner, rentav med en inandning (om ni inte har hunnit öva*) för att han ska fatta ditt tempo.

(*Fast jag frågar ALLTID sångaren om tempot, hur lite tid vi än har. Detta eftersom jag märkt att vissa hemskt gärna följer mitt tempo till sitt eget fördärv ;-(

Andra visar tempot genom att knäppa med fingrarna. Även det är sämre. Låt kroppen va´ med: Sjung, sångare, sjung!

10) Låt inte båten sjunka

Om pianisten avviker från ditt tempo, följ inte honom, för då kan han inte följa DIG. (Kanske fick han ett otydligt starttempo från dig?) Så håll ditt tempo (vilket kan vara svårt). Om det sliter mellan er, indikera med handen (medan du fortsätter sjunga) att du vill ha sången snabbare. Om det sliter riktigt mycket, avbryt och säg vänligt: Ursäkta, det här är inget bra tempo. Kan vi ta den igen lite snabbare/långsammare/gladare?

För juryn är detta inte irriterande, snarare kan det vara tecken på proffsighet. Men avbryt förstås inte i onödan. Och snälla rara, titta ALDRIG argt på pianisten när du själv sjungit fel. Det har hänt mig en (1) gång under alla mina år, och den sångerskan fick en STOR bock i kanten.

Till de blyga och försagda sångarna vill man också säga: Tänk rätt! Du behöver inte vara ”snäll” mot en pianist som gör dåligt ifrån sig. Han har redan jobbet (att kompa dig), och får säkert inte löneavdrag för att han misslyckas med din sång. Det är mycket värre för dig än honom om sången kollapsar. Hans uppgift är att hjälpa dig att göra en så bra audition som möjligt, så du kan ställa krav. Detta är DIN audition, inte hans. Så låt inte båten sjunka.


I dessa tider finns det kanske också anledning till en slutkommentar:

Glöm IDOL!

En riktigt auditon är på sätt och vis raka motsatsen till TV-programet IDOL. Om du gör bra ifrån dig på en riktig audition får du kanske följdfrågor från juryn. Om juryn tycker att du är mindre bra får du ett artigt tack, men aldrig sarkastiska, dräpande one-liners. (Verbala sågningar är möjligen ”god TV” men definitivt dålig audition.)

Jag har blott sällan upplevt att en jury spontant ger råd till de sökande. Däremot kan man få sådant efteråt, kanske i brev. Du kan också be om feedback, det är inget konstigt.

Men – utgå inte heller från att du gjort dåligt ifrån dig om juryn bara säger ”tack”. Se inte sur och besviken ut när du lämnar rummet; sura och svära får du göra i väntsalen.

Och tänk på att en jury inte är lik en annan. Den kanske trevligaste juryn jag upplevt var gänget som sökte folk till Kristina från Duvenmåla (för Malmöuppsättnignen). Benny och Björn med stab skapade en supertrevlig stämning när de reste landet runt på jakt efter nya talanger. Till och med jag hade kunnat tänka mig att sjunga upp där! Men – så är inte alltid fallet. Försök alltså att vara så ”juryoberoende” som möjligt.

Lycka till, jag håller tummarna!

Ladislaus Horatius (auditionpianist med mångårig erfarenhet)

KONTAKTA mig gärna för instudering och ackompanjemang. Jag håller ibland kurser tillsammans med regissören Elisabet Ljungar i scenframställning-auditionteknik.

BONUS

Har man sagt tio får man väl säga elva också. Och tolv. Jag glömde ju att kommentera själva livsluften.

11) Andas!

Sångare behöver ibland påminnas om några saker. Till exempel att ljudet av andning är ett vackert ljud och inte något att dölja eller undertrycka. Jag talar nu inte om att flåsa, rossla eller snarka utan om att andas naturligt. Ljudet av en inandning är ett ljud som har sin plats i musik, precis som ljudet när gitarristen flyttar fingrarna på greppbrädan. Man kan kalla det biljud om man vill, men det är vackert och påminner lyssnaren om att det är en människa och inte någon maskin som gör musiken.

Sångare, andas in och ut några gånger och lyssna på dig själv. Hör du att det är ett vackert ljud? (Till skillnad från att dra en stol över golvet, eller att hosta.)

En annan poäng med en inandning som hörs är att det hjälper pianisten att känna din insats och ditt tempo. När man har extremt ont om tid eller audition går som ett löpande band (vanligare förr, nuförtiden brukar man få tid att öva) är jag som ackompanjatör mycket hjälpt av höra sångarens inandning, särskilt i övergångar mellan olika partier.

Så tänk på att ljudet av andning inte är något som behöver städas bort. Lek inte Houdini, håll inte andan. Detta är ett både vackert och musikaliskt matnyttigt ljud.

12) Glöm ”Inte ska jag…”

Du måste glömma Jantelagen den korta stund du sjunger upp. Du är en potentiell stjärna och både får och bör ta plats. (Inom rimliga gränser förstås. Och observera ”potentiell”. Om du vore en verklig stjärna skulle du troligtvis inte behöva sjunga upp, och inte heller läsa detta. Fast vem vet…?)

Under några minuter är du den viktigaste personen i rummet. Ta inte för liten plats. Bete dig inte som om teater vore ett serviceyrke.

Vissa (hej S.-) tror till exempel att man måste vara supereffektiv och inte ”stjäla tid” från pianisten. Dessa alltför vänliga själar drar sig till och med för att klargöra tempot för pianisten. ”Det tar för lång tid, det har väl inte juryn tid med…”

Tänk för att de har det! Att ta sig några extra sekunder för att klargöra ett BRA och inte bara halvdåligt tempo är inte bara klokt, det är också proffsigt. Proffs vet vad de vill. Om det tar 10 sekunder längre att få ett önskat tempo eller 20 sekunder längre att instruera pianisten i reprisernas gång så får det ta den tiden.

Blanda inte ihop grundlighet med tidsstöld. Inte samma sak.

Pianisten som slutade spela (Facebook)

Published in: on december 13, 2009 at 4:12 e m  Kommentera  
%d bloggare gillar detta: