Politik är fri vilja

[En betraktelse från Filosofiskt Initiativ. Titeln är en parafras på Olof Palmes kända tes: Politik är att vilja.]

Har frågan om den fria viljan någon plats i politiken? Självklart. Frågan om fri vilja ligger i botten på alla frågeställningar. Men vi tittar ofta åt ett annat håll; isbergets topp studeras men rötterna under ytan är inte intressanta.

Från tidig morgon till sen kväll, från ögonblick till ögonblick, gör vi val. Vad ska vi göra och inte göra?

Ska jag säga det eller tiga? Jag säger det, men HUR ska jag säga det? Högt, viskande, ursäktande, stolt, med många eller få ord? Om jag tiger, ska jag då glömma saken – kan jag det? – eller ska jag fortsätta älta och älta?

Inte minst när vi är sårade är valen viktiga.

Ska jag förlåta honom eller ej? Ska jag bli ännu argare eller (jag är ju på god väg) inse att han faktiskt har en poäng och lugna mig, sansa mig? Ska jag våga spela rent i grälet…? Hm… Nej, jag väljer att bli ännu argare! 

Ibland handlar valet bokstavligen om liv och död.

Ska jag räcka ut handen till den som drunknar? Ska jag låta patienten dö? Ska jag skjuta skottet?

Dessa är möjligen de svåraste livsfrågorna. Men som sagt, vi står ständigt vid vägskäl, även om vi inte märker det. Och många små val leder till stora konsekvenser. Som någon uttryckte saken: ”Vägen till helvetet är en milt sluttande nerförsbacke.” Inget brant stup alltså, bara en räcka av små, små val i en viss riktning.

Vägen till himlen är kanske också milt sluttande (fast uppförsbacke), också bestående av många små val. Om detta talar ordspråket: ”Det tar en sekund att bli hjälte men en god människa får man vara hela livet.”

---

Alla ser naturligtvis inte saken så här. Vi är blinda för våra val, ofta frivilligt blinda (vilket också är ett val). Och ibland förnekar vi våra valmöjligheter med näbbar och klor (vilket är en bra bild, för det ligger något djuriskt och undermänskligt i att blunda för just det som skiljer oss från djuren; möjligheten att välja, att inte styras av instinkt blott utan också insikt).

”Det var HANS fel att jag gjorde dumheten…”

”Jag blev irriterad på honom”, [fast detta sätter mig aktivt i centrum, så vi säger hellre Han irriterade mig] och rådde därför inte för mina handlingar.”

Mannen som 1948 sköt Folke Bernadotte – utsänd av FN för att medla mellan Araber och Israeler – lär ha motiverat sin handling så här: Vi sa till Bernadotte att lämna Jerusalem och åka hem till Stockholm men han lyssnade inte på oss. Så vi hade inget val.

Inget val? Så den fria viljan existerar inte…?

Ingen höll en pistol mot skyttens huvud, såvitt jag vet. Och även om man hade gjort det var han inte tvungen att skjuta. Man kan vägra att trycka på avtryckaren, historien visar detta. Man kan välja att tiga istället för att försvara sig, det sker inte bara i Rossinis Tjuvaktiga skatan.

Vi kan göra val som är svåra, ”omöjliga”, gruvliga i sina smärtsamma konsekvenser. Sådana val visar att människan har tillgång till en fri vilja som är oberoende av instinkt och inlärda sanningar. Nästa fråga är huruvida hon väljer att använda sin fria vilja, och i hur hög grad.

---

I sin berömda dikt If skriver Kipling:

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too

Situationen är att ingen håller med dig, alla är upprörda och förbannade (använder eldhjärnan), men du litar ändå på din känsla och håller huvudet kallt (vattenhjärnan). (Här en längre text om eld och vatten.)

Så här låter slutet på Kiplings dikt:

If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And – which is more – you’ll be a Man, my son!

Man skulle kunna säga, då blir du en Homo sapiens, en tänkande, vis människa.

Nu kallar vi ju oss redan Homo sapiens, vilket är ett inkorrekt namn på oss. Men denna övermodigt falska självdeklaration är också av godo, för den tillåter oss att betrakta vårt namn och reflektera över våra tanklösa, ovisa, oansvariga, djuriska handlingar.

Och våra ansvarslösa resonemang.

”Det var HANS fel att jag gjorde så. Du fattar väl att jag, JAG, inte hade något val?!?”

Min egen syn på fri vilja har till viss del formats av IF. Denna dikt, om assimilerad, kan fungera som ett slags krigsneutraliserare, en vägledande kompass som hjälper oss gå från upphetsad eldhjärna till lugn vattenhjärna, en guide som leder oss bort från vendettans vansinnesmaskineri.

Vidare Kipling.

Or being lied about, don’t deal in lies [Man ljuger om dig; du ljuger inte tillbaka]
Or being hated, don’t give way to hating [Man hatar dig; du hatar inte tillbaka]

Jag talar alltså om hämnden, hur den kan neutraliseras, hur dess maskineri (ofta ett perpetuum mobile) kan sättas ur spel.

---

Jag vill inte göra mig till försvarsadvokat för Kristendomen, Västerlandet eller den ”vita mannen”. Vi har många brott på vårt kollektiva (om än inte individuella) samvete. Icke desto mindre får jag säga ”Hatten av” när jag betänker vissa tankar som genomsyrar vår kultur.

Varför? För att dessa tankar just 1) desarmerar hämndimpulsen (han gjorde SÅ, ALLTSÅ måste jag göra SI, och helst så mycket SI att det gör ÄNNU mera ont  för honom), 2) leder oss från eldhjärna till vattenhjärna (från upprörd känsla till lugn tanke) och 3) pekar på att vi HAR fri vilja och kan göra val som varken är förutsägbara, instinktiva eller bekväma. (Om bekvämlighet säger ordspråket: Draken lyfter i motvind.)

Men andra ord, att vi kan välja respons framför reflex.

Låt mig ge några exempel på sådana berömda tankar, och börja med den mest kända.

"Vänd andra kinden till" (Bibeln)

Med andra ord, ge inte igen, däm upp floden, ta dig ur hämndrondellen. Det är stort att inte hämnas, att inse att man inte kommer vidare med hämnd.

"Låt den som är utan skuld kasta första stenen" (Bibeln)

Syndare är vi allihopa. Och ifall just du råkar vara ett helgon… lär du inte kasta sten heller.

"There but for the grace of God go I"

Detta är en av de vackraste sentenser som finns. Den säger att skillnaden mellan mig härborta och syndaren / uteliggaren / A-lagaren därborta kanske bara handlar om tur, eller Guds nåd. Han kunde ha varit jag.

"Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den" (Tillskrivet Voltaire.)

Detta citat missbrukas på ett patetiskt sätt av människor som aldrig skulle dö – inte ens ta emot en örfil – för min eller min systers rätt att tycka tvärtom. Men, det är ändå vackert att de säger så, för det innebär att åtminstone TANKEN på att acceptera avvikare är närvarande. Det är en början.

Voltaires sentens är raka motsatsen till den inställning som fick Yehoshua Zettler att avfyra sitt vapen och sedan hävda att han inte hade något val, att han var tvungen att döda Folke Bernadotte. (Voltaires tes kan i hans fall skrivas om till Jag delar inte din åsikt och är beredd att döda dig för den.)

Det kan vara upplysande att vända på meningar. Titeln på Bondfilmen

"Live and let die" 

kommer från det gamla ordspråket Live and let live (Lev och låt leva). Den nya, agressiva varianten kan se ut som en modernitet och uppdatering, men om vi tittar på mänsklighetens framfart genom historien är det nog snarare Live and let live som är moderniteten. Låt oss gärna bli ännu modernare. [Gud så skönt att för en gångs skull använda ordet ”modern” positivt.]

Man är frestad, nästan indoktrinerad, att se den senare delen på ordspråket (and let live), som det viktiga och väsentliga. Men låt oss inte glömma LIVE, att själva leva. Vi behöver också livsrum.

För att balansera all altruism — ”vända andra kinden till”, ”inte kasta första stenen”, ”dö för andras rätt att hävda sin åsikt” — behöver vi en tanke som stryker under vår egen plats i tillvaron.

"If you want the bond to hold, bite on it – free and bold"

Så skriver Nietzsche i Bortom ont och gott. Sentensen talar om två saker. Dels ”bond”, inte James Bond denna gång utan något som binder oss samman, vänskap eller lojalitet.

Vad Nietzsche säger är: Testa hållbarheten om du vill ha hållbar vänskap.

Och testa inte försiktigt utan tvärtom — genom oförsiktighet och påfrestningar! Deklarera din sanning, möjligen obehaglig, för din vän, för att utröna var ni verkligen står.

Om du vill vara radikal: expandera din vänkrets genom att förhålla dig likadant till alla.

Säg ”darling” när du menar darling (detta är den lätta delen) och ”idiot” när du menar idiot (svårare). Annars kommer din feghet långsamt att förstöra vänskapen, och inte bara den. Annars kommer den politiskt korrekta försiktigheten i ullstrumpor (PKFU) att förvirra och grumla bilden tills inte ens du vet vad du tänker, känner och menar.

Låt stå. Låt leva. Lev.

---

Detta om detta. Vilka politiska val kommer vi då att göra i framtiden? Och kommer vi att se dem som ofrånkomliga, något vi är tvungna att göra, eller kan vi ha något slags förvissning (om än vacklande) om att fri vilja — och fria val — är möjliga?

Saken handlar om imitation och konformism, om att göra som man vill eller som andra gör (men kanske inte heller vill).

Ett sista citat, ett mindre känt ordspråk:

"Andras fel gör ingen lag"

Alltså, mina val dikteras inte, styrs inte och rättfärdigas inte av andras fel — jag gjorde bara samma som han gjorde, han var OCKSÅ dum och grym — inte av andras val, tanklöshet och grymhet.

Jag är Homo sapiens och tar mig rätten att inte ljuga fast andra ljuger, inte hata fast andra hatar, hålla huvudet kallt när andra fullständigt tappar sina huvuden, att lita på mig själv trots att alla tvivlar på mig (dock utan att bli en självgod, självrättfärdig fanatiker).

---

De tankar jag citerat här kan vara grogrund och frön till något mycket ovanligt och exotiskt.

Fred.

Kulturella soffliggare

Härom veckan slank jag in på en politisk utfrågning i min egen lilla stad. Representanter för de olika partierna satt på rad och besvarade frågor om äldreboende, parkeringsplatser, befolkningsmängd, m.m. Det slog mig att ingen av dessa politiker, med ett undantag, hade jag någonsin sett på mina föredrag, visdomsveckor eller salonger i den lilla staden. Ens på andras konserter.

Dessa politiker kan kallas icke-kombattanter på konstens slagfält. En sorts soffliggare. Och detta i en kulturstad som älskar att framhålla sitt ovanligt rika kulturliv och -arv.

Men jag insåg att läget var ännu värre än så. Det var inte bara vid kulturevenemang jag saknade dessa individer, jag hade knappt sett dem på gatan. De flesta ansikten var helt nya för mig! Det var alltså inte bara kulturens barrikader de undvek, de rörde sig inte ens i vimlet, på krogen, på caféet.

Illa – att de folkvalda är så långt från folket. Vore det inte logiskt att möta och umgås med de man representerar? Hur ska man annars vara representant?

Jag tycker det är hög tid nu att införa utegångspåbud för våra politiker.

Men det är inte bara politikerna som är kulturella soffliggare. Innan jag gick till den här utfrågningen hade jag själv haft romanskonsert med sångerska. Vi hade räknat själarna i publiken. Det var (alltför) lätt. Tretton.

Och jag kom att tänka på talesättet om goda avsikter. Ni vet, vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter. Att mena väl räcker inte, man behöver också skrida till handling, lyfta på rumpan, stänga av TV:n eller datorn och faktiskt gå ut ur sitt rum.

Att tänka räcker inte heller. Nu när det snart är val uppmanas vi att inte bara ligga på soffan och mena väl, inte bara sitta framför Facebook och tänka rätt. Utan att resa på oss och HANDLA.

Jag hör ingen liknande uppmaning att handla kulturellt. Den ”biten” sköter väl någon annan om, den biffen fixar väl något departement i huvudstaden? Eller?

De tröga politikerna matchas av tröga medborgare som menar väl, tänker gott, och som säkert är kulturella. De har fina böcker i bokfyllan, förlåt bokhyllan, och de lyssnar på klassisk musik, men de är inte vad man i USA kallar patrons. De bevistar inte, stöttar inte, gynnar inte, hjälper inte.

Jag vet inte hur ofta jag möter vänner och bekanta på stan (till skillnad från kommunalpolitikerna rör jag mig i vimlet) som säger till mig: ”Så skönt att du håller grytan kokande. Så bra att du finns. Ge inte upp, du behövs!”

Ursäkta, varför skulle jag inte ge upp? Det gör ju ni. De flesta av dessa entusiastiska supportrar kommer inte på idén att faktiskt besöka mina salonger eller föredrag.

Vad de egentligen säger är: Du behövs, fast inte av just MIG. Andra tar hand om kulturbiten, andra stöttar dig.

Andra! Ständigt dessa andra. Ständigt dessa fromma förhoppningar om att kulturdepartementet, Jultomten eller Florence Nightingale ska fixa biffen och rädda läget.

Men nu tänker jag vara en väckarklocka, gott folk. Use it or lose it. Muskler som inte används återbildas, ord och musik som inte avlyssnas rinner ut i vasken. Kultur som är ”fin” och ”värdefull” men som inte aktivt stöttas av människor — det betyder ER, är jag rädd — återbildas också, förloras också.

Hur tror ni klyschan ”känd och erkänd efter sin död” har uppstått? Den kom till eftersom så många konstnärer, tänkare och genier varit illa försummade av en samtid som bara besökte de gamla vanliga evenemangen, de invanda konsertserierna, de intrampade ölstugorna.

Så res er från soffan, gå från ord till handling. Walk the talk. Om ni tycker något är värdefullt så besök det, stötta det, gynna det. Var inte så bekväma, låt inte första bästa såpopera hindra er från att gå på Operan.

Nej, politiska val kommer knappast att upphöra bara för att ni inte röstar i år. Däremot kommer kulturella manifestationer att upphöra utan er livsuppehållande hjälp.

Ni har i er hand samma gudalika makt som läkarna: Att bevara eller avsluta livet. Och detta val görs inte en gång vart fjärde år, det görs vid varje kulturevenemang av det ”smalare” och ”finare” slaget. (Jag tänker nu inte på konserter som fyller hela Blåkyrkan. Dessa klarar sig.)

Kulturlivets framtid ligger (vilar…?) till stor del i era händer. Tumme upp eller ner, leva eller dö — ni bestämmer.

Om ni tänker vara bödel, sluta åtminstone prata gott om kulturen. Det skorrar illa.

EHO! (Vad är en ”röst” och vad ska man göra med den?)

En röst är något som kommer ur en människas mun. Men den har också med vår individualitet att göra. Vi säger att en musiker eller skådespelare har ”egen röst”, dvs. han har (till viss del) hittat sin egen natur, sin essens.

Rösten är alltså vår signatur och handlar om identitet. I det konstnärliga arbetet (även i arbetet med att bli en riktig människa) är sökandet efter egen röst ständigt pågående. Det är ett allvarligt jobb som kräver mycket tanke och energi.

Hur är det då med det politiska röstandet? Där är vi förstås inte lika unika. I en alternativ verklighet röstar alla på sig själva men i denna värld bildar vi grupper och röstar på diverse stora rikspartier (partier  betyder delar).

Delning och splittring är inbyggt i själva systemet. Vissa delar (partier) är mer splittrade, och SPLITTRANDE, än andra. Vissa partier är egoistiska genom att de bara fokuserar på en liten del av verkligheten, en liten grupp eller minoritet. Andra är mer omfattande och kan ”krama om” större delar av världen och mänskligheten; de är mer orienterade mot allmänintresse än särintresse.

Nå, men hur ska vi rösta den 19 september? På vem, på vilket parti?

Redan när jag hade mitt första parti sa folk till mig: ”Vi sympatiserar med dig men kommer inte att rösta på dig.” Detta kallas tydligen taktiskt röstande. Man kan också kalla det Bosse Parnevik-röstande. Bosse hade förstås sin egen röst men var en fena på att härma andras röster. Detta har sin plats i underhållning och komik. Men politik ska kanske inte vara så komisk.

Man kan tycka att vår politiska röst borde avspegla vem vi är, vem och vad vi sympatiserar med.

Jo, säger folk till mig,  men du är så liten i det politiska spelet. En röst på dig är en bortkastad röst.

Intressant term, ”bortkastad röst”. Den tycks indikera att det är ingen idé att åka mot nordost när alla (eller de flesta, eller de många) åker mot söder. Ingen idé att vara baryton när alla är basar. Ingen idé att vara sig själv när alla…

Men tänk så här: Du har en politisk röst. Den kan du lägga här eller där. Var gör den mest skillnad?

Din röst kan vara röd, grön, blå eller grön. Ponera att du vill hindra att blå vinner. Hur stor skillnad kommer din ensamma röst att göra? Stor, liten, ingen… ?

Ponera å andra sidan att du sympatiserar med Filosofiskt Initiativ (som har gul som sin färg). Du anser att politik i sin helhet är på fel spår, att hela det politiska språket, systemet, modellen bör ses över och öppnas för en större värld. Att proffspolitikerna spelar ett spel som gynnar dem själva och diverse storindustrier, men inte helheten, inte folket, inte allmänintresset (vad de nu är, inget lätt begrepp). Du anser att det är av ondo att politik är en isolerad domän som inte är öppen för impulser och röster (sic) från filosofi, existentialism, musik.

I så fall vill du vara mer radikal i ditt val, du vill se en större förändring än det ständiga lilla gungandet mellan färg A och färg B.

Lägger du din röst på A eller B bidrar du bara till ett liten, förutsägbar oscillation. Ett mer radikalt gung och ett ärligare val vore att lägga rösten på det du verkligen tror på. Inte A eller B, kanske på F. Oavsett vad dina vänner och kamrater röstar på. Bortsett från att få eller ingen talar om flera än 3-4 alternativ (abcd).

Saken handlar om hur vi ser på förnyelse. Tänk dig att du varit frustrerad ett längre tag. På ditt jobb är det nämligen ett trist fantasilöst vokabulär som gäller.  Folk säger hela tiden ”den som vill ha kaffe räcker upp en hand”. Men du gillar gamla ord, som till exempel ”eho”.

Vore det inte finare att säga ”eho som vill ha kaffe”? Visst låter det tjusigt och remarkabelt? Men du vågar inte, du slår ner blicken, ställer dig i ledet och pratar som alla andra, med kollektivröst.

Men en vacker dag har du fått nog. Du samlar mod, harklar dig och så kommer det högt och tydligt ur strupen: EHO!!!

Alla tappar hakan och bara stirrar på dig. Låt dem stirra, du är sann mot dig själv och då kan du inte vara osann mot andra.

Du har manifesterat din röst. Den står för dig; ni är ett och inte två (eller tjugo). Du har också, trots att det är ett gammalt ord du älskar, bidragit till förnyelse. Du har varit modig, ett exempel för dina medmänniskor. Samt även gjort atmosfären mera ärlig. Världen har blivit unset bättre.

Detta är en diger katalog av meriter.

På liknande sätt i politik. Varför säga ”den som” när du vill säga ”eho”, varför rösta på färger du inte älskar, som inte är du? Varför ljuga?

Vore det inte taktiskt, en klokare taktik, att rösta på precis det du sympatiserar med, det du sanerligen tror på? För tänk om (hemska tanke!) en hel drös människor tänkte likadant som du: ”Jag tror på F men kommer att rösta på A (eller B).”

Hur i all sin dar ska F, det NYA, någonsin få en chans om alla sväljer sin röst och sina egentliga sympatier?

”Den vita mannen röstar (talar) med kluven tunga.”

Vita man och kvinna [oavsett hudfärg är de flesta av oss vita i själen, och detta är inte sagt som beröm] – visa att det inte måste vara så!

Det är en mycket bättre taktik att rösta på det man verkligen älskar än att ”rösta taktiskt”.

Ladislaus Horatius för Filosofiskt Initiativ

Pamflettism

Jag tillhör en utdöende ras. Jag är pamflettist.

Det som påmint mig om detta förhållande är en god väns våndor med en politisk pamflett. När jag kommer med synpunkter på hans text inser jag att vi talar om generella råd för kommunikation. Alltså skriver jag ner vad jag vet om saken.

---

En pamflett bör vara i dubbel mening tilltalande. Man talar förvisso till personen men bör samtidigt tala med personen. Det måste finnas plats för den ”tilltalade”. Vi måste mötas på bron, gärna ungefär halvvägs.

Om jag bara talar utifrån mitt eget privata perspektiv måste läsaren gå en jobbigt lång väg och kommer förstås att fråga sig: What´s in it for me? Inte minst inom politik tror jag att detta är fråga Nr 1.

Varför ska läsaren anstränga sig för att förstå mig om han känner (åtminstone undermedvetet) att JAG inte anstränger mig för att tala till honom? Det finns ingen anledning till detta.

Pamflettisten måste alltså vilja kommunicera, dvs möta läsaren mitt på bron. (Egentligen gå 60 % av vägen. Om han går ännu längre hamnar vi i det populistiska politiska träsket (och vilken politik är inte egentligen populistisk? Alla försöker väl vinna röster, eller?). Går vi 90-100 % av vägen kan vi bara säga sådant som allmänheten redan tänker eller redan accepterat som sant och självklart. Vi kan då bara förmedla de värsta, mest utspädda flosklerna och klyschorna, vilket också är vad många eller de flesta politiker gör. Läsaren-väljaren betraktas som, om inte tandlös, så åtminstone som någon som inte är intresserad av att tugga (tänka) själv.)

Om jag inte möter läsaren är jag kanske inte intresserad av att kommunicera, snarare föreläsa, hålla låda, orera. Det kan jag göra när jag fått plats i talarstolen; då är föredragets rätta tid. Pamfletten däremot är mera som att gå fram till en främling på gatan, lägga handen på hans axel och säga: ”Du, jag har något att prata med dig om. Ge mig fem minuter. Kom och sätt dig så tar vi en kopp kaffe och språkas vid om livet.”

Den hale politikern kan också göra detta, men i själva samtalet kommer han att utgå från det redan existerande. Han väljer sina ord så att lyssnaren ska få känslan att de är överens om det mesta, att saken bara handlar om att titta på några små detaljer. Hans budskap: ”Vi är väl redan överens, eller hur?”. Därmed befäster den hale politikern status quo, och blockerar dörren för nyheter och förändringar.

Den smarta pamflettisten vill också hitta en gemensam mark i samtalet. Men han söker inte de invada, söndertuggade tofflorna… jag menar klyschorna, utan de verkliga beröringspunkterna mellan sig och mottagaren. Och eftersom han ofta försöker göra revolution kan dessa punkter inte vara av banalt allmän karaktär. Sådant som ”Du vill väl vara lycklig?” eller ”Du vill väl ha mera pengar?” duger inte. Detta var inga nyheter. Sådant snarare befäster världen och människorna i sina intrampade skor, alltså spår.

Nej, för att få till förändring måste man appellera till människans progressiva sida. Vilket oftast betyder att tala till missnöjet. Och inte bara missnöjet över för lite lön eller för långsamt bredband utan missnöjet över frågor som sträcker sig bortom vår privata, egoistiska horisont. Alltså missnöje över större förhållanden och missförhållanden.

Fast den som bara pratar om sådant som är bortom individens lär inte få hans öron. Det måste finnas någon slags koppling mellan privat och social sfär. Jag menar, varför skulle till exempel jag engagera mig i frågor om bättre golfbanor eller lägra villaskatt när jag varken spelar golf och aldrig skulle skaffa villa?

Appellen måste spontant slå an en sträng hos mig. Det viktiga ordet är spontant. Jag kan visst sätta mig ner och filosofera om villor och golf, och komma fram till en övertänkt hållning i frågan. Men pamflettisten måste tala till den som inte tänker sätta sig ner och filosofera fem minuter över saker som inte uppenbart har omedelbar relevans för honom. Attraktionen måste vara ögonblicklig, eller inte alls.

Om man betänker hur annorlunda pamflettistens värv är jämfört med politikerns – efter att ha läst en välskriven pamflett måste nya impulser ha fötts hos läsaren, eller gamla försummade impulser stärkts – inser man att de spelar i helt olika divisioner. Läsaren bör helst inte vara samma människa efter att ha läst en effektiv pamflett, medan han är ännu mer samma människa efter att ha hört ett insmickrande, väloljat politiskt tal.

Det krävs alltså stor skicklighet för att göra en bra pamflett. Skickligheten består till störtsa delen av språkhantering (eftersom pamfletten till största delen består av ord). Ordens valörer måste beaktas som om man vägde guldklimpar. För att göra detta måste man vara en språklig världsmedborgare, kunna många språk. Då menar jag inte svenska, engelska, tyska, portugisiska, etc. Jag tänker snarare på riksspråk, slang, högtidligt språk, olika fackspråk och dialekter.

Betänk Kiplings

”If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings – nor lose the common touch” [Läs hela dikten.]

Om jag ska kunna möta någon på en bro måste jag tala om inte hans specifika språk så åtminstone ett språk som han utan problem kan förstå. Man vill inte att han ska se ut som ett ”?” (frågetecken).

Nej, de skiljetecken jag vill att han ska likna är ”…” (punkt punkt punkt) vilket betyder ”jag funderar…” och ”!” (utropstecken) vilket betyder ”I sanning, du har rätt! Det ligger en råtta begraven här.” (Punkt punkt punkt är viktigast.)

Om pamflettisten tillhör exakt samma gruppering som den troliga läsaren talar de redan samma språk. Inga problem. Om han däremot kommer från en speciell subdomän (medicin, affärsvärlden, juridik, New age, akademia, konstvärlden, etc.) måste han besinna sig; det går inte att tala fackspråk till allmänheten. De blir möjligen ”imponerade” av detta, men den som blir imponerad känner sig ofta dum, och den som känner sig dum har ingen anledning att läsa vidare i skriften, hur bra den för övrigt är.

Pamflettisten måste vara en språkmänniska. Vilket innebär en tankemänniska. Man måste hantera tankar på ett mästerligt sätt. (Detta är inte långt från reklamen, förstås.) Helst bör han vara en filosof på samma gång. Allt detta för att snabbast möjligt gå till (och ta med sig läsaren till) frågans pudelkärna, i stället för att vandra av och an kring den heta gröten. Pang på, mitt i prick – detta är bästa taktiken i en kort pamflett. (En tegelsten på flera hundra sidor fungerar naturligtvis annorlunda.)

Sammanfattningsvis: En pamflett är som regel revolutionär eller i alla fall omstörtande till sin natur. För att folk ska lyssna på dess budskap behöver de känna att de blir lyssnade på (även när de bara läser). Alltså att de är förstådda. Pamflettisten söker gemensamma grundvärderingar, ofta försummade eller bortglömda, hos sin publik. På denna grund bygger han sin katedral.

Konststycket består i att övertyga och visa läsaren att man kan bygga helt andra katedraler än man nu bygger, större, mindre, vackrare, djärvare. Rentav att man inte behöver bygga någon katedral alls. Kanske är det bättre med en rymdraket, eller en kanot eller ett tält.

Den som kan övertyga folk om att det är bättre att bo i tunna än i hus får axla Diogenes gamla kappa.

Skärningspunkten mellan filosofi och politik

En god vän skrattar när han ser min pamflett för Filosofiskt Initiativ.

”Att överbrygga avståndet mellan filosofi och politik.” Vafalls? Det är omöjligt. Orealistiskt. Låter sig inte göras.

Men tänk så här:

Den filosofiska frågan är ”Vad är meningen med livet?”. Den politiska frågan är ”Hur ska vi inrätta våra liv i samhället? Positivt som negativt: hur få det bra, hur slippa få det dåligt?”

Vad gäller meningen med livet bör vi banta frågan en smula så den kan komma i kläderna. En mer realistisk och relevant fråga vore: ”Vad är meningen med människans liv på jorden?” (Detta är inte detsamma som meningen med livet.)

Jag tror meningen med människors liv på jorden är att kunna leva tillsammans utan att ha tråkigt. Leva med varandra, med djuren (Fauna), växterna (Flora) och planeten (Tellus). Inte minst med oss själva, vilket ofta är det svåraste.

Om jordelivet är en skola bör vi lära oss att kommunicera bättre, och slutligen bra. (”Bra kommunikation” innebär att åtminstone inte döda varandra.)

”Läxan” är att leva tillsammans i fred, att kunna samsas trots olikheter, att inte se olikheter som källa och skäl till mord, krig och våld utan som intressanta, sporrande utmaningar. ”Herregud, så annorlunda du är från mig. Jag är helt fascinerad…” Alternativt: jag är helt ointresserad – men vill ändå inte ta livet av dig. (Likgiltighet är okay.)

Detta tror jag är i breda drag meningen med livet – för människan, på jorden.

Men detta är samtidigt politikens negativa del, den som handlar om att stridigheter, konflikter och våld. På sätt och vis också den positiva delen, för ”att ha det bra” betyder att utbyta energier, lära av och undervisa varandra, älska, festa. (Ordet kommunikation rymmer alla dessa facetter.)

Där har vi skärningspunkten mellan filosofi och politik. Saken är alltså inte omöjlig. Och har man väl funnit en skärningspunkt blir det lättare att umgås, kommunicera och festa, rentav älska.

Storemor ser dig!

Frågan om samhällets eller Storebrors kontroll och bevakning av medborgarna – som ofta betraktas som osnutna barnungar – är en viktig politisk fråga. Det finns mycket att säga om den.

Här ett lättsamt kåseri om detta tunga ämne, publicerat i Uppsala Nya 6 maj 2009. (Notera stycket som börjar ”Atmosfären blir unken…”. När man talar om politisk korrekthet står han (hon?) i farstun.)

---

STOREMOR SER DIG!

George Orwells roman 1984 skrevs 1948. I mer än tre decennier grubblade vi över om den skulle slå in. Så kom då ödesåret, jag minns det bäst för Stevie Wonders hit ”I just called to say I love you”.

I dag finns storebrorstendenser här och där men dystopin blev aldrig verklighet. Möjligen var det boken som räddade oss; genom att begrunda risken neutraliserade vi risken.

Men fokuseringen på Big Brother gjorde oss blinda för en annan figur som smög omkring i kulisserna. I skydd av skuggorna växte hon till sig och numera är det hon som bestämmer var skåpet ska stå.

Just det, hon.

Big Brother är en fadersfigur som äter lögn och andas propaganda. Övervakningskameran är hans nervsystem. Men mot det värsta hos fadern får vi också ställa det värsta hos modern.

Tänk er en jewish mother, storlek XXL. Big Mother. Hon vill oss väl, ack, hon vill oss så väl att hennes kram nästan mosar våra revben.

Denna kollektiva ”storemor” drivs av en perverterad moderlig impuls. Här finns ingen öm kärlek, däremot MASSOR av ”omtanke” i form av oro, rädsla och paranoid överförsiktighet. Hon vill inte att vi ska såra varandra, och inte oss själva heller.

Men vad är det för fel på det? Är inte detta underbart?

Nej, för Storemor är ingen vanlig morsa med sunt förnuft. Hon har global räckvidd och klemar bort hela kulturer och samhällen. Medan lilla mamma skämde bort oss med pussar och presenter använder Storemor grövre artilleri: lagar och förbud.

När rakryggade militärer vrålar ”Bajonett på!” viskar Storemor ”Bälte på… Annars!!”

Förr räckte det att hålla byxorna uppe med ett snöre. Numera ska både barn och vuxna bära bilbälte. Och cykelhjälm. Och knäskydd. Och helst tandskydd också.

Själv cyklar jag med halmhatt och vägrar använda bilbälte i långfärdsbuss. Det är fint med valmöjligheter, men tvång är väl inget fint, mamma?

En annan av Storemors påfund är politisk korrekthet. Impulsen är sympatisk: att inte såra andra. Låt oss inspirera varandra till tolerans och ickevåld. Men lagar om att man inte får säga det man tänker ÄR ett slags våld.

Atmosfären blir unken när man tänker ”jävla nigger” men måste säga ”afroamerikan”. Mamma, du sa ju det var FULT att ljuga!  [Detta stycke redigerades bort av UNT.]

Men Storemor föredrar hjärtats lögn framför munnens svordom.

Det räcker inte med bilbälte och munbälte heller, nu vill Storemor införa ögonbälte också och göra det brottsligt att titta på vissa bilder.

Det är helt i sin ordning när mamma förbjuder barnet att se en grym film; hon känner sin unge. Men Storemor vet ingenting om oss, ”tittförbud” är bara ännu ett försök att, i bästa välmening förstås, infantilisera vuxna och återinföra aga som pedagogik.

Människans nivå och moral bestäms inte av vad hon ser utan vad hon tänker och känner i hjärtat. Det fattar varje amatörpedagog, men inte Storemor.

Det börjar bli dags att starta VRIS, för de vuxnas rätt att vara vuxna. Bälten för bilar, bussar, mun och ögon. Vad kommer härnäst? Obligatorisk rullator så man inte ramlar och slår sig?

1984 blev kanske inte inställt, bara försenat och könsopererat.

---

Vi återkommer till denna för Filosofiskt Initiativ centrala fråga.

Den livsviktiga frågan om ELD och VATTEN

Frågan om eld och vatten är kanske en av de viktigaste frågor för mänskligheten att beakta i dag. I denna fråga ligger, om inte svaret, så åtminstone en del av svaret och lösningen på många av våra problem.

Låt mig börja med ett par citat från Orienten. (Alla kursiveringar är mina. )

1) ”To control the Fire mind of emotion with the Water mind of intent: ‘stop and observe’. This involves paying close attention to how thoughts arise and fade in the mind, learning to let them pass like a freight train in the night, without clinging to any particular one. ”

(Fritt från http://www.1holistic.com/Meditation/hol_meditation_taoist_meditation.htm)

2) ”The Wisdom Mind is Yin, and is also known as the water mind; it is calm, steady, receptive and rational. The Fire Mind is Yang; it is also known as the emotional mind and it is passionate, turbulent, expansive and imaginative.

The processes by which these two are balanced are called Kan and Li. Kan is water, which cools and quenches the emotional mind. Li is fire, which disperses the wisdom mind as fire evaporates water.”

(www.esotericmartialarts.com/wuji.html)

3) ”The ”human mind” has two distinctly different aspects. One is the ”mind of emotion” or ”Fire mind”, which resides in the heart. The other is the ”mind of intent”, or ”Water mind”, which resides in the head.

Like fire, the mind of emotions is volatile, hot and unpredictable, tending to run quickly out of control, and easily inflamed by the winds of external stimuli. By contrast, the mind of intent is like water – clear, cool, calm and stable, capable of reflecting ”everything under Heaven” without disturbing its own nature.

While the Fire mind is linked directly to the five senses and responds emotionally to the constant play of sensory perceptions, the Water mind, when still and silent, enjoys direct access to the infinite wisdom and awareness of primordial spirit.

Intent is the faculty by which the Water mind may take command of the human system, quell the flames of the emotional Fire mind, and manage human energy in accordance with the universal laws of wisdom and compassion.”

(Daniel Reed: Chi-Gung)

---

Österlandet är förtjust i korta aforismer medan det vanligtvis är de Västerländska filosoferna som skriver tjocka, ordrika böcker. Dock kan allt det ovanstående sammanfattas i ett suveränt kort ordspråk från Occidenten.

”HÅLL HUVUDET KALLT”

”Vattenhjärnan” är sval och cool medan ”eldhjärnan” lätt kokar över och exploderar. Inte bara det, den GILLAR att koka över och explodera. Vattenhjärnans distanserade, lugnare attityd förmår sällan bromsa den emotionella upphetsningen och skogsbranden. Det är helt enkelt NJUTBART och SKÖNT att brusa upp, bli arg och förbannad – men det är sällan lika skönt att förbli lugn, sval och saklig.

Vattenhjärnan behöver alltså hjälp. Filosofer och andra observatörer kan agera brandmän som släcker elden (såvida de inte själva är upptagna med att försöka tända någon egen eld).

Låt oss gå vidare till ett annat talesätt:

”VI SITTER I SAMMA BÅT”

Detta kan man förstås diskutera och meditera över, men tittar vi på den stora bilden har mänskligheten stora gemensamma fiender: sjukdomar, svält, ignorans (också en slags svält). Jag inbillar mig inte att vi ska enas i frågan om ignorans, ens om dess definition, men det vore kanske inte för mycket begärt att enas i frågan om sjukdomar?

Möjligen är det också för svårt, för när eldhjärnan börjar gnistra, spraka och brinna är den gemensamma båten inte särskilt viktig. Det viktiga är VEM SOM SITTER BÄST i båten. Det vill säga, istället för att betrakta sjukdomar som våra gemensamma fiender börjar vi gräla om vem som har ”rätt medicin”, ”rätt metodologi” och ”rätt lösning” på problemet. Vi sönderfaller i två eller flera läger, harklar oss, spottar i nävarna, och sätter i gång med det som, anno 2009, fortfarande är vår favoritsport på jorden: Gräl, bråk och smutskastning.

”Vaddå gemensam fiende? Min fiende är den där IDIOTEN som tror att man kan bota cancer eller AIDS med ”alternativa” medel.”

Samarbeta och försöka hitta en gemensam lösning? Kommer inte på fråga!

Rent matematiskt har vi då fått det sämre, för vi är dels attackerade av yttre sjukdomar, dels också av varandra. Homo sapiens älskar eld mer än vatten, bråk mer än visdom. Det räcker inte att hon är anfallen av virus och bakterier, hon måste attackera sig själv också. Jädrans bråkstake!

---

Nå, men hur löser man det här problemet då? Jag väntade på den frågan. Men saken är inte så lätt.

Eller så är den lättare än vi tror….

Tänk er ett land där ingen vet vad ”eld” och ”brandman” är. Folket i landet märker bara att, hoppsan, där försvann huset, och, oj då, där rök skogen. Och vart tog mormor vägen…?

Men om man kan lära dessa människor vad eld är, och att den kan bekämpas med vatten, löper de mindre risk att bli av med hus, skogar och ägodelar. Och sist men inte minst sina liv.

På liknande sätt här. Att fundera över saken och inse att vi har både eld och vatten inom oss, att notera när det ”luktar bränt”, att installera brandlarm – dessa steg hjälper oss att trampa på bromsen när huvudet och hjärtat överhettas. Minnet är också nyttigt. Minnen av hur det brukar gå i ”heta diskussioner”, av hur lönlösa debatter ofta är, kan få oss att uppskatta vattnets kvalitéer mer än vi gör i dag.

Den största skogsbrand människan behöver släcka brinner i hennes eget hjärta. Vägen framåt är att lämna pyromanin.

[Daterat 5 september, 2009. Gnistan till texten var alla ”heta”, upphetsade diskussioner kring svininfluensan.]

Oss är ett nytt parti fött

Efter mina tidigare politiska experiment – Bakpartiet, Minutpartiet och Ingentingpartiet (taoistiskt oberoende) – är det nu dags för ännu ett parti.

”Parti” är ett praktiskt men inte helt rättvist namn, eftersom det ordet handlar om att dela. (Tänk partsinlaga, partisan, osv.) Vi har nog med sönderdelning i världen; syntes och harmoni är däremot rara fåglar.

Orsaken till denna come-back är att det tornat upp sig ett antal frågor som jag tror behöver bemötas politiskt, eller åtminstone lateralt politiskt.

Alltså: FILOSOFISKT INITIATIV (filo).

Om resa i tid och rum – eller är det frakt numera?

[Kåseri från 2004. Noterar vid ny genomläsning att redaktören funnit ett innovativt färdsätt för utvandrare: en laddad krönika .-]

I dag har jag sorg. Jag sörjer resan. Nej, den är inte riktigt död än, den håller bara på att domna bort, på att bytas ut. Vilket i praktiken är rätt likt döden.

Vad menar jag med -resa- och vad ska den bytas mot? En resa är en förflyttning i rum och känsla. Ni inte bara är på annan plats när ni kommer fram, det också känns annorlunda. Det bor en gammaldags aristokrat i Västergötland som tycker om att åka till Dalarna. Men eftersom tåget (även Intercity) går lite för fort övernattar han flera gånger under färdens gång. Det kallar jag resa.

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega. Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten, undrar Ladislaus Horatius som dessutom funderar på att lämna landet i en laddad krönika.

Resa anno dazumal

Om transport är att ta sig från A till B är resan att åka från A till Ö. Här närmar vi oss nästa steg: odyssén. Den rör sig från Alfa till Omega.

Vad ska då resan bytas mot? En blek skugga av sig själv: frakten eller transporten. Om jag, med buss, tåg eller långtradare fraktar ett kolli, kanske en ryggsäck, eller om jag transporterar några kor, är trivselaspekten sekundär. Korna får inte plågas men behöver inte heller underhållas med revy. Ryggsäcken behöver inte stortrivas.

Hur är det då med oss människor? Tja, Homo sapiens är anpassningsbar, och rätt behandlad (manipulerad) kan hon nog tänka sig att vara en ryggsäck. Rentav en kossa. Kollikonceptet (strömlinjeformad transport med minimala upplevelser) håller på att slå igenom i Sverige. SJ:s nya tidtabell som kom 16 augusti är ett steg mot nedgraderingen av resan till simpel frakt.

VEM VANN, EGENTLIGEN?

Folk kommer ibland fram till mig och säger, apropos min protest på X 2000 för tiotalet år sedan: Är du inte stolt och glad? Du har ju vunnit, fått rätt.

Har jag? Har man rätt om många säger samma sak som en själv, om man ligger rätt i tiden? Har jag rätt för att en ny bokgenre växt fram, någon slags snigelsnusk? Vad man läser är mindre viktigt än hur man reser. Jag läser hellre ett lovtal till X 2000 på ett ångtåg än tvärtom.

Man skulle lika gärna kunna säga att jag verkligen fick fel, att jag är besegrad. Snabbheten har vunnit.  X 2000, 90-talets yuppietåg, har blivit det självklara folktåget. Snarare är jag en av förlorarna.

Här är siffrorna. Före den 12-e juli hade SJ ungefär 2-3 avgångar per dag med Intercity på den sträcka jag oftast åker (Malmö – Stockholm). Det var inte mycket, men det var något.

Efter den 12-e juli drogs svångremmen (snaran) åt, och numera är det bara tre avgångar I VECKAN. Jodå, Intercity, precis som Fingal Olsson, rör på sig. Mot kyrkogården. Det stygga snabbtåget har puttat ut det gamla snälltåget ur bilden. Detta dessutom med resenärernas goda vilja. Och jag skulle vara en vinnare?

DET OMÄTBARAS DISKRETA CHARM

På vilket sätt menar jag att Intercity (förr det normala, numera det konstiga tåget) står för resa och X 2000 för frakt? Jag kan inte påstå att Intercity är något härligt tåg, men det är det enda vi gammaldags resenärer har, vi som vägrar vara ryggsäckar. Jag menar att livet består av dels kvantiteter (mätbarheter), dels kvalitéer (som ej kan registreras med mätmaskiner). Skönhet, charm, trevnad, harmoni – inget av detta kan mätas, bara upplevas.

En resa består av avstånd, hastighet, biljettpris, alltså kvantiteter, samt en viss upplevelse. Jag vill drista mig att hävda att upplevelsen på en tågresa är primärt koncentrerad till dess kulinariska aspekt. Alltså restaurangvagnen.

Vilken restaurangvagn? frågar ni. Just det! (Snart plockar väl Sture Allén bort ”restaurangvagn” från Svenska Akademiens Ordlista också.)

Resans bleka skugga, frakten, handlar om att snabbt och effektivt förflytta kolli eller folk från punkt A till punkt B. Vad övrigt är, spelar föga eller ingen roll. Med medhavd macka, termos, veckotidning och laptop får passageraren själv stå för upplevelsebiten.

Tydligen accepterar de flesta, om inte villigt så åtminstone utan protester, detta nerköp. Stor del av skulden ska alltså läggas på den tigande församlingen, som i detta fall inte bara är kvinnor.

Forna tiders Orientexpress var 80 % upplevelse och 20 % kvantitet. Med dagens X 2000-resa förhåller det sig snarare tvärtom. Jumbopriset går dock till Eurostar. Jag åkte den från Paris till London för några år sedan. En resa så till den grad befriad från allt vad upplevelse heter får man leta efter. Om jag kände mig som en kossa? MU!

Hur man blir det man inte är

Med vilka verktyg har då styggtåget X 2000 konkurrerat ut det gamla snälltåget? Med snabbhet, förstås. Snabbhet smäller högre än trevnad, kvantitet högre än kvalitet. I alla fall när tåget försöker konkurrera med flyget. När det rentav VILL VARA flyg.

”Flyg en meter ovan marken”, skaldade SJ för några år sedan i X 2000-reklamen. På vilket vi svarar: Var är påsen? Kräks en meter ovan marken, menar ni. Det borde vara självklart att den som vill konkurrera med flyget inte får glömma spypåsen. Landresan har klara identitetsproblem. Är det ett tåg, ett flygplan, en rymdraket…? Nej, det är amfibien SILVERKUKEN!

I vår pluralistiska värld finns det tydligen inte plats för olika resor, för både tåg och flyg. De smälter samman till ett. Tåget försöker bli fågel – med patetiska resultat. Jag kommer att tänka på underrubriken till Nietzsches sista bok Ecce homo: Hur man blir det man är. X 2000 är ett exempel på hur man blir det man INTE är. X 2000 är varken hackat eller malet, det är en anrättning med grava identitetsproblem som på flera sätt upprör magen.

Tåget kan köras snabbt eller långsamt, stanna på många eller få platser. Man kan servera mat och dryck, från skräp- till gourmetnivå. Man kan bjuda på kultur. (Vad hände med Kulturvagnen som fanns för några år sedan?) Här finns inget säkerhetsbälte. Jag kan strosa runt på tåget och skaffa nya bekanta, jag kan t.o.m. veva ner rutan och sticka ut huvudet i lufthavet! (Vi talar nu förstås Intercity.)

Ett flygplan kan däremot inte åka i promenadfart, då ramlar det ner. Det kan bara stanna på stora flygplatser, såvida inte passagerare som bor på småorter hoppar ut med fallskärm. Här finns klara begränsningar som tåget inte har. På flyget gör man det bästa av situationen. Detta är ärligt kvantitetstänkande och därmed rätt sympatiskt. Flyget är bättre för mentalmiljön.

VADÅ ”UPPLEVELSEINDUSTRI”?

Högfartståget X 2000 är en helt annan sak. Den är varken ärlig eller sympatisk. SJ skulle kunna skilja sig från flyget genom att betona sin särart. Man skulle kunna fokusera på kvalitéer som är specifika för tåget, helt sonika vara det man är. Istället leker man maskerad. Och det är ingen charmig lek det handlar om, snarare trista wannabe-fasoner.

Och det märkligaste av allt: övergången från resa till frakt sker samtidigt som man mer och mer talar om Sverige som en ”upplevelsenation”, satsar mer och mer på upplevelseindustrin. Just då bantar SJ bort den sista gnutta upplevelse som fortfarande fanns i tågresan. Det är för mig ännu ett tecken på hur SJ är ute och cyklar.

En meter ovan marken.

Utan kräkpåse.

Ladislaus Horatius

Den svåra självkritiken

[Det är med viss reservation jag skriver min första ”politiska” betraktelse här. Betraktelse, inte debattinlägg. Jag vet var ordet debatt kommer ifrån; för mig står ordet ”debattforum” obehagligt nära ordet ”boxningsring”.

Vi tror ofta att eld kan släckas med eld, att det man i Öst kallar eldhjärnan kan lösa konflikter. Jag tvivlar. Politik kallas det möjligas konst, men i praktiken liknar politik, och massmedia,  snarare grälets och konflikternas fotbollsmatch.

Min tes: Allt är inte politik, allt är musik (inklusive politik).

Politiska problem verkar inte kunna lösas med politik, kanske når vi längre med poesi. Eller filosofi. Dessa tar dock tid, till skillnad från instant bröd och skådespel.]

---

”Alla vill vara någon, ingen vill växa.” (Goethe)

Jag vet inte hur ni tänker men själv ser jag förmågan att ta kritik, och att kunna generera förnuftig självkritik, som en skruvmejsel i människans mentala verktygslåda, en viktig del i utvecklingens maskineri.

Saken handlar om realism. Om jag tror att jag är bäst blir jag inte bättre. (Detta är nästan matematisk logik; det man tror sig redan ha försöker man inte skaffa.)

Om jag tror att jag är klokast, eller i alla fall mer än tillräckligt klok, försöker jag inte förkovra mig. Om jag tror att jag är en alltigenom god människa som aldrig syndar, vare sig mot andra eller mig själv, kommer jag att vara kall mot rannsakan och introspektion. Om jag tror att jag alltid duger rinner mina etyder och självstudier bort i rännstenen.

Varför försöka när man redan kan?

Detta kan vara en knepig balansgång. Vissa saknar helt självkritik, och andras kritik kan de inte heller ta. Andra är självkritiska på gränsen till självmord; här kommer jag att tänka på poeten Chatterton.

Att psyka sig själv och hela tiden intala sig att man är dålig, värdelös, aldrig tillräckligt bra, är ett slags våld. Dock våld mot en själv, vilket inte bestraffas av lagen. Tvärtom ses detta ibland som tecken på att man är en ”fin människa”. Men denna ”fina människa” kommer inte att utvecklas som hon skulle kunna, för hon snubblar ständigt på sin dåliga självkänsla som på ett oknutet skosnöre.

När man kommer med den minsta lilla synpunkt som inte är ”Du är underbar” tenderar dessa överkänsliga själar att tolka budskapet som att de gjort något fel, att de inte duger, att de är ”dåliga människor”. De är öppna för sina fel, vackert så, men de är inte öppna för sina dygder.

Låt mig kalla denna grupp för de Skamsna. Den andra gruppen är de Stolta.

De Stolta vet minsann hur saken ligger till och var skåpet ska stå. De är bra, kloka, vackra och starka; här finns minsann inget man kan klaga på. Det hjälper inte att säga ”ta det inte personligt”; kritik tas ofta som en attack på hela deras person och existens.

”HUR vågar du säga så, till MIG!!?”

Efter några försök att kritisera en Stolt person blir man trött, eller helt enkelt rädd för den aggressiva responsen.

Alla har vi ett skyddande hölje som håller obehagliga sanningar (och osanningar) ifrån oss, men de Stolta har ett veritabelt pansar med knappt en spricka i rustningen. Inte nog med att de har kort stubin och skyddar sig själva med näbbar och klor, de anfaller också den som vågar kritisera. (Men är de verkligen starka? Ja, på ett stelt sätt. Men om det är en styrka att kunna höra sanningar är det de Skamsna som är tungviktarna.)

Frågan om varför folk är skamsna eller stolta kan diskuteras länge och väl. Jag tror att det ligger ett individuellt beslut bakom detta; man väljer i vissa livsfaser (även inkarnationer) att vara mer eller mindre öppen, att se omvärlden och dess feedback som mer eller mindre ”farlig”.

Själv ser jag inte någondera grupp som dålig eller bra, och det säger jag inte bara. De stolta lär sig mindre än de skamsna, men de mår kanske bättre. ”Ignorance is bliss”, ibland. (Enligt Buddha var ignorans den största ”synden”, efter girighet och hat.)

Själv ser jag att både ”stolthet” och ”skam” behövs. Utan den första mår vi för dåligt för att våga gå framåt i våra ambitioner, ens i vår förkovran. Utan den senare kommer vi inte att upptäcka vår Akilleshäl och våra svaga punkter. Sprickorna i vår verkliga sköld, vår livsfilosofi, kommer inte att upptäckas. Istället för att söka det ”rätta” nöjer vi oss med det ”lätta”.

Stoltheten har som sagt två nivåer: undanmanöver och attack.

I det första fallet väljer den Stolte att slå dövörat till, vilket gör att den som kom med rådet eller kritiken tröttnar, och till slut får den Stolte inga råd alls. Även om han skulle vilja gå framåt är det ingen som orkar hjälpa honom.

Det är inte kul att tala till en vägg.

Den andra nivån är mer problematisk. När den Stolte får kritik blir han aggressiv. Han inte bara vänder ryggen till utan anklagar oss för att vara hans fiender. ”Den som inte är med mig är mot mig” är en typiskt stolt logik som gör det möjligt att fortsätta blunda för våra brister och fel.

En sådan person ser bara två positioner: för eller emot. Han saknar förståelse för ordspråket ”Den man älskar, agar man”. Det vill säga, den man tycker om och värderar vill man också hjälpa upp ur villfarelsens brunn; åtminstone vill man inte svälja vänlig kritik.

”Vet du att du säger ”alltså” och ”va?” efter varje mening?” ”Vet du om att du sörplar?” Den som får en örfil när han påpekar detta lär sig att tiga. Om den kritiserade omedelbart springer till mammas kjolar (läs, en ledare för sin minoritetsgrupp) och klagar på oss, rentav drar oss inför domstol, lär vi oss samma läxa: tig och låtsas om ingenting.

Det är förvisso en konst att framföra kritik så den inte hamnar i mottagarens vrångstrupe. Men ibland varken kan eller vill vi vara diplomatiska och pedagogiska. (Speciellt i Sverige finns det en fix idé att varje kritiskt ord måste vägas på guldvåg innan den uttalas – eller sväljs.) Ibland måste budskapet ut, vare sig ögonblicket är rätt eller ej, vare sig vi hittat de ”rätta orden” eller ej.

Nå, ponera att budskapet lyckas forcera censorn (käften) – och att man får på käften. Då tänker man sig för tre gånger nästa gång, och den Stolte får fortsätta vara ignorant om sina svagheter och fel.

Detta är dålig existentiell ekonomi.

Med de Skamsna är problemet det motsatta. De tolkar allting som en invitation att betrakta sina fel, tills de ser fel överallt. I praktiken kan dessa människor vara helt underbara, men de vet inte om det.

---

Nå, det finns en anledning till att jag skriver detta just på Förintelsens minnesdag. Denna betraktelse är motiverad av den svårighet jag upplever när det gäller att formulera och framföra kritik och synpunkter på sådant som har att göra med judar och Israel.

Individer, grupper och nationer är komplexa och sammansatta. Ingen är enbart god, ingen enbart ond. Det onda finns här och där och har inget ”ansikte”. (Det är en osmaklig, och massmedialt populär, teori att vissa individer skulle ge ondskan ett ”ansikte”. Härmed får vi en fin (effektiv) ursäkt för att blunda för att ondskan även finns i VÅRT hjärta, och låter oss kasta inte bara den första utan också de efterföljande stenarna. Med andra ord, detta synsätt tillåter och sanktionerar vår viktiga men oformulerade rättighet: hatfriheten.)

Vi kallar inga människor, grupper eller folkslag för Onda, men kritik är ändå svår. Inte nog med att man möts av Den som inte är med oss är mot oss-(o)logiken, man har också en känsla av att om man är alltför frispråkig kan de kritiserade dra i trådar så att man råkar illa ut, arbetstillfällen kommer att sina, etc.

Denna andra nivå av Stolthet är inte bara farlig för den som kritiserar (genom att de kritiserade kan skada honom) och de kritiserade (för att de inte ser sina brister, inte försöker förbättra sig själv och inte utvecklas), utan också för hela tankeklimatet, där fri cirkulation byts mot fegt, försiktigt tassande.

Precis som Nätsidor numera liknar minerad mark – om man är oförsiktig i sitt klickande trampar man rakt på en spamblaffa, POFF! – blir ett debatt- eller samtalsklimat i vilket minsta antydan om reservation eller kritik tolkas som ”anti-semitism” en futil övning i självförsvar, i stället för ett frimodigt, sokratiskt givande och tagande där bägge parter har gett sig tusan på att lära sig något nytt, alltså ett samtal i vilken det är den som lär sig mest som ”vinner”.

---

”It’s a trick, we always use it.”