Liten hjälpreda ut begreppen för min publik och mina ”lärjungar”

Föredrag, salonger, filosoficafé, workshop – det finns många olika former för mentalt umgänge och visdomsutbyte/cirkulation.

Ingen som läser detta torde behöva några tips om att gå på FÖREDRAG. Man sitter och lyssnar med mobilen avstängd och förhoppningsvis blir man något klokare. Frågestunden är en viktig del av helheten. Efter föredraget går vi ibland på lokal, då är det ännu enklare att ställa frågor.

På mina SALONGER spelar jag mycket pianomusik. Där behöver man inte följa med i tankespåren utan snarare öppna sig för för toner och stämningar.

Det är mindre självklart hur filosoficaféer och filosofiska workshops går till. (Och nu när jag börjar använda F-ordet ska vi kanske vara öppna för att ni och jag eventuellt menar olika saker med ”filosofi”. Var öppna för alternativa, icke akademiska tolkningar.)

Mina FILOSOFICAFÉER ser ut ungefär så här: Vi träffas på café där vi fikar och samtalar under ca. två timmar. Det finns inget på förhand angivet tema eller ämne, detta väljer ni själva. Ämnet är faktiskt inte SÅ viktigt, däremot är det bra om vi har samtal och inte sär-tal. Det är lätt att falla in debattens form, att försöka vinna, övertyga och bevisa saker. Ofta betyder detta att man stänger sig för nya tankar. Filosofi är inte detsamma som intellektuell boxning, snarare som att skingra moln.

FILOSOFISK WORKSHOP är mera stram och målinriktad och passar den som är nyfiken, vetgirig, intresserad av nya insikter och inte bara av att förvalta redan existerande tankar.

En workshop varar 3-4 timmar och har ett givet ämne som vi försöker hålla oss till. Informella samtal där man hoppar från ämne till ämne, surfar på associationens vågor tills man glömt var man startade – detta har vi gott om till vardags. Däremot ges det få tillfällen att djupdyka och närmare märka världen.

Aha, en sten, säger vi och går förbi.

Hm, låt oss undersöka stenen närmare, säger vi på workshop. Jag vill känna den utan och innan.

”Stenen”, alltså det ämne vi studerar, kan vara kärlek, musik, demokrati, rättvisa, etc. Dessa ämnen är som stenar som vi oftast bara går förbi. Vid närmare betraktande visar de sig vara komplexa, fascinerande, ofta problematiska och allt annat än entydiga.

Ord är schweiziska arméknivar; de kan användas för att kommunicera, för att dölja tankar, för att anklaga, och faktiskt för att stoppa vidare tänkande. Ord kan också vara mordiska.

Och med sådan användning har vi kommit långt från sökande efter visdom. Faktiskt har vi kommit till dess motsats; ovilja mot att tänka, skräck för visdom, det jag kallar FILOFOBI.

Filosofi däremot är att tänka och… tänka vidare.

Vi ses på barrikaderna och i salongerna! Gärna på Visdomsveckan.

(1) Att hålla salong: Introduktion

Umgängesformer kommer och går. Nya föds, gamla försvinner, men strikt talat dör de inte. När en människa slutar andas och läggs i jord kan man inte göra mycket annat än att minnas och begråta henne, bläddra i dammiga fotoalbum, läsa gamla dagböcker och förvara hennes stoft i en urna på spishyllan.

Med umgängesformer är det annorlunda. De tynar bort, somnar in och ligger i koma eller Törnrosasömn – men om en lämplig prins kommer förbi är de snart på benen igen.

Jag är prinsen – och min Törnrosa är salongen.

Min uppgift är inte bara att påminna om salongens lysnade förflutna – och den ÄR förvisso lysande – utan att också ge den frist och framtid. Ärligt talat är den alldeles för bra för att slängas på sedernas soptipp. Salongen förenar två grenar av livsträdet: konst och umgänge. Dessa sfärer ges i vår fantasilösa tid uppmärksamhet en i taget; vi inser inte att konstupplevelsen förstärks, rentav görs till allkonstverk, genom närhet till prat, konversation och pokulering, ej heller att fester och bjudningar kan göras till stor konst.

Salongen är en viktig skärningspunkt; de två grenarna befruktar varandra och kan ge upphov till delikat njutning, och inte bara för mage och strupe utan också för hjärta och intellekt. Erotiken är inte långt borta.

Men denna avsomnade umgängesform är inte helt lätt att behärska, särskilt inte när vi kollektivt tappat handlaget och förlorat receptet. ”Konst är det svåra, annars är det ingen konst”, yttrade en lustigkurre. Nåja, den behöver inte vara så svår, men om den vore strömlinjeformat lätt skulle den inte leda till någon större njutning. Vi stiger med utmaningar.

Denna bok är en puss på den sovande skönhetens mun, en inspiration till att hålla salonger, och en vägledning för de ovana, men nyfikna, som ännu inte vandrat salongens stig.

Att hålla salong

Min salongsbok är klar. Jag kommer att lägga upp den här i det nya ”tältet”.

Håll till godo – vi ses i salongerna (de forna ”barrikaderna”).

E N    B A K G R U N D

Salongen – dvs. att hålla salong – är en kombinerad konst- och umgängesform.

Med rötter i renässansen hade salongen en blomstringstid i Franrike under 16- och 1700-talen, då var den var ”tidens melodi”.

Salongsmadamerna formligen slogs om författare, konstnärer och filosofer. ”Han ska vara på MIN salong….” ”Nej min!!” ”MIN!!” (Sådana estetiska slagsmål är svårare att hitta i dag.)

Efter denna blomstring började plantan långsamt vissna, förde en allt mer tynade tillvaro, och nu kan man om inte dödförklara så åtminstone se salongen som en fisk på torra land. Om man är hoppfull kan man säga att den sover en Törnrosasömn.

Salongens fall hör ihop med konstens devalvering. I salongen fann alla möjliga och omöjliga konstnärer en fristad där de kunde bli älskade och beundrade, för omväxlings skull äta sig mätta (på någon rik aristokrats räkning), pokulera (och kanske det andra ordet), konversera på hög lina, gräla, konspirera, starta sammansvärjningar och nya ismer, framföra sonetter och sonater för en lyhörd och inte bara artig publik.

Senare blev caféerna ett bra tillhåll för denna vildvuxna grupp. Men med tiden kom hemlösheten över oss – samt den uttorkande cocooning-tendensen (= stanna hemma och drick ditt rödvin och thé i nedsänkt ensamhet).

Konsten är död, det enda som lever är konstatomer = ensamma konstnärer. Och var ska dessa atomer mötas, sammansmälta, explodera och alstra barn nu när cafékulturen också tynat bort och salongen inte längre öppnar en välkommande dörr?

Salongens borttynande + konstens hemlöshet = SANT

På den plats där salongen en gång fanns gapar nu ett stort hål. Andra umgängesformer (inte minst digitala) har uppstått men salongen har egentligen inte ersatts.

Man kan naturligtvis kalla Yahoogroups och ungdomsgårdar för ”en sorts salong”, precis som man kan kalla päron för ”en sorts äpple”. Jag menar att det är olika saker. Om du aldrig smakat äpplen är du kanske villig att sammanblanda dem med päron. Om du aldrig varit på en salong med finess går tanken kanske till ungdomsgård. Men det är inte samma sak.

Min ambition är att skapa en ny renässans för salongen och du är inviterad till detta äventyr. Saken kräver en del mod, för vi har kollektivt lärt oss att vara rädda, rentav skräckslagna, inför F-orden:

fin
finess
förfinad
finstämd

Man kan förklara orsakerna till denna rädsla på olika sätt, men det förändrar egentligen ingenting, det skänker ingen tröst. Hålet gapar ändå tomt.

Jag var salongsmadam i ett tidigare liv och även i detta har jag alltid känt mig dragen åt salongsumgänge. (Dock utan snobbighet, stel konversation och snörpta munnar.)

Denna min gest är delvis en protest mot vår tids kärlek till GATAN, en förälskelse som gjort oss blinda för rummets kvalitéer. Men än mer handlar saken om positiv kärlek till den konversation, moments musicales, Sokratiska möten och lättsinniga infall som just rummet möjliggör.

Vår kultur är gatutillvänd även när den håller sig inomhus; tidsvindarna är nu sådana. Låt oss balansera dessa vindar med mer finstämda, mer rumsliga upplevelser.

Ladislaus Horatius (salongsarrangör)

I N N E H Å L L

Salong och matlagning

Börja från början

Varför?
Hurdan?
Vem?

Salongens ingredienser

Rum
Möbler
Gäster: Tips för gästlösa

Salongens tre viktklasser

Lätt
Mellan
Tung

Salongen i tiden

Nytta och nöje