Present nummer ett

[En äldre text, skriven i viss frustration.]

Som festolog försöker jag studera festens alla aspekter. Nja, kanske inte alla, för sådant som svensexa, firmafest eller bröllopsfest intresserar mig föga. Den första är rituell medan de två senare ofta är ”pliktfester”, dvs. man måste nästan genomföra dem, annars ser det inte bra ut. Visst, man kan ha ett enkelt borgerligt bröllop, men jag tror ändå att bröllopsfesten för många, inte minst för brudparet, innebär mer plikt än ren lust.

Lust är för mig drivkraften bakom en riktigt fest. Den bör, som namnet indikerar, vara festlig. Ack, hur många gånger är den inte raka motsatsen? Hur ofta är inte festbilens bränsle snarare plikt, tvång, och statussökande? Hur ofta är den inte ofestlig och olustig?

Nog med retoriska frågor. Jag håller just nu själv på att ställa in en fest (födelsedagsfest) för att dess förberedelser blivit alltför olustiga. Fest ska inte vara vardag eller arbete. Vi har så mycket vardag och vi knegar så mycket ändå, låt festen vara en fristad.

Men den här festen har förvandlat sig själv till arbete och kneg och därmed är lustelementet borta.

---

När man går på födelsedagsfest är det vanligt att man har en present med sig. Vissa ber att få slippa presenter men de flesta blir nog ändå glada av att bli ihågkomna på det sättet.

Men det finns så att säga två presenter på dylika fester. Vinflaskan, chokladen och den goda boken är present nummer två, uppskattning nummer två. Det finns också en tidigare present, och tyvärr uteblir den ofta.

Jag talar om att svara på festinbjudan.

OSA, om svar anhålles
RSVP, respondez sil vous plait (svara är ni vänlig)
ASAP, as soon as possible, så snart som möjligt

Det hjälper tyvärr inte att säga att man vill ha svar snarast, eller allra senast måndag. Jag får ändå springa runt som en butler eller en kronofogde för att samla in svar från folk som inte orkar svara av sig själva.

Detta är en den främsta anledningen till att jag ställer in. Jag är för bövelen födelsedagsbarnet, jag vill luta mig tillbaka, slappna av och ta emot folkets jubel, vännernas goda vibrationer. Istället flåsar jag runt och jagar folk för att få den, tycker jag självklara, första presenten. Alltså ett JA eller NEJ som svar på inbjudan — i god tid.

Nej, jag tycker inte att det som följer är riktigt god ton, men jag ger upp; jag blir folkbildare. Till mina egna vänner vill jag predika: Tystnad (att inte svara) är INTE inte är detsamma som att säga NEJ, JAG KAN INTE KOMMA. Detta tydliga NEJ (eller förstås JA) skulle kunna vara min första present, men i vår kultur, så van vid informell slapphet, uteblir den.

Det är naturligtvis tråkigt att ställa in en fest, men luften har gått ur mig. När saken mest känns som plikt och kneg har man all rätt att hoppa av.

Festens livluft, jag säger det igen, är det festliga. När atmosfären blir för ofestlig kan man gott ställa in.

Jag minns ett anslag på Nybropaviljongen för rätt många år sedan. Jag gick dit för att lyssna på en konsert men fick vända. ”Inställt på grund av vansinne” stod det på skylten. Inställt på grund av stumhet, kan jag säga.

---

Många ser saken annorlunda och gnetar på till det bittra slutet. Att ställa in är för dem att förlora ansiktet. Men det är inte för ansiktet jag gör fest utan för hjärtat; det är dess glädje som står i centrum. Dessutom är det inte bara mina vänner jag ordnar fest för utan nästan lika mycket för mig själv.

Mitt råd till er festkompositörer: Kräv kul. Acceptera inte att just ni ska ha det tråkigt. Var inte självutplånande som Mr Cellophane. Glädje och njutning bör vara festens motto, inte tristess och utmattning.

Vi ses på nästa party!

Liten hjälpreda ut begreppen för min publik och mina ”lärjungar”

Föredrag, salonger, filosoficafé, workshop – det finns många olika former för mentalt umgänge och visdomsutbyte/cirkulation.

Ingen som läser detta torde behöva några tips om att gå på FÖREDRAG. Man sitter och lyssnar med mobilen avstängd och förhoppningsvis blir man något klokare. Frågestunden är en viktig del av helheten. Efter föredraget går vi ibland på lokal, då är det ännu enklare att ställa frågor.

På mina SALONGER spelar jag mycket pianomusik. Där behöver man inte följa med i tankespåren utan snarare öppna sig för för toner och stämningar.

Det är mindre självklart hur filosoficaféer och filosofiska workshops går till. (Och nu när jag börjar använda F-ordet ska vi kanske vara öppna för att ni och jag eventuellt menar olika saker med ”filosofi”. Var öppna för alternativa, icke akademiska tolkningar.)

Mina FILOSOFICAFÉER ser ut ungefär så här: Vi träffas på café där vi fikar och samtalar under ca. två timmar. Det finns inget på förhand angivet tema eller ämne, detta väljer ni själva. Ämnet är faktiskt inte SÅ viktigt, däremot är det bra om vi har samtal och inte sär-tal. Det är lätt att falla in debattens form, att försöka vinna, övertyga och bevisa saker. Ofta betyder detta att man stänger sig för nya tankar. Filosofi är inte detsamma som intellektuell boxning, snarare som att skingra moln.

FILOSOFISK WORKSHOP är mera stram och målinriktad och passar den som är nyfiken, vetgirig, intresserad av nya insikter och inte bara av att förvalta redan existerande tankar.

En workshop varar 3-4 timmar och har ett givet ämne som vi försöker hålla oss till. Informella samtal där man hoppar från ämne till ämne, surfar på associationens vågor tills man glömt var man startade – detta har vi gott om till vardags. Däremot ges det få tillfällen att djupdyka och närmare märka världen.

Aha, en sten, säger vi och går förbi.

Hm, låt oss undersöka stenen närmare, säger vi på workshop. Jag vill känna den utan och innan.

”Stenen”, alltså det ämne vi studerar, kan vara kärlek, musik, demokrati, rättvisa, etc. Dessa ämnen är som stenar som vi oftast bara går förbi. Vid närmare betraktande visar de sig vara komplexa, fascinerande, ofta problematiska och allt annat än entydiga.

Ord är schweiziska arméknivar; de kan användas för att kommunicera, för att dölja tankar, för att anklaga, och faktiskt för att stoppa vidare tänkande. Ord kan också vara mordiska.

Och med sådan användning har vi kommit långt från sökande efter visdom. Faktiskt har vi kommit till dess motsats; ovilja mot att tänka, skräck för visdom, det jag kallar FILOFOBI.

Filosofi däremot är att tänka och… tänka vidare.

Vi ses på barrikaderna och i salongerna! Gärna på Visdomsveckan.

Det är oartigt att inte avbryta

Vi har sen barnsben lärt oss att man inte ska avbryta folk.

Däremot fick vi inte lära oss att det finns bättre och sämre sätt att avbryta, inte heller hur olika människor är i sitt p(i)ratbeteende. Ur vissa får man dra orden med tång, andra småpratar glatt men lyssnar lika glatt (ge och ta, ping–pong). Sen har vi olika nivåer av långpratare. A tenderar att bli ”långrandig”, B föreläser, C behärskar tydligen cirkulär andning (behöver aldrig stoppa ordflödet för att andas in) och D är en veritabel Eyjafjallajokull.

Skenet kan dock bedra. Jag har åtminstone två vänner som man lätt tror är evighetspratare, som tycks förvandla alla till publik. Det är inte riktigt sant. Snarare kräver de likvärdiga eller i alla fall aktiva motpratare. Om DU inte säger något kommer de inte att tystna, öppnar du däremot munnen är de goda lyssnare.

Men detta upptäcker du aldrig om du inte tar för dig.

Sen har vi perpetuumtalarna. De är förhoppningsvis bra talare men dåliga lyssnare. Är de enbart tråkiga att lyssna på och inte ens lustiga att se går jag därifrån. Men så är inte alltid fallet. Då gäller det att 1) få en syl (eller flera) i luften och 2) uppfostra dem en aning (för vad är vänner till för?).

Om jag alltså själv vill delta i samtalet, om jag har tankar att presentera, lufta eller prova måste jag avbryta långprataren. Kanske ligger det kvar uppfostringsrester i bakhuvudet som säger att man aldrig får avbryta folk. Det är fint att barn får lära sig självdisciplin, men vissa lär sig regeln alltför väl. Den var inte tänkt att skapa lidande, i vuxen ålder måste den kompletteras med förnuftig egoism.

(Studera gärna programledare i TV. Det var Oprah Winfrey som fick upp mina ögon för hur skickligt man kan avbryta folk.)

Vi tror ofta att det svenska kösystemet fixar biffen. ”Jag avbryter inte just nu utan väntar tills väninnan behöver andas nästa gång…” Detta har inte fungerat för mig; resultatet blir i nio fall av tio att tanken jag var angelägen att framföra kommer bort i hanteringen. Numera avbryter jag direkt (och artigt) när tanken infinner sig.

Det är alltså inte ”fint” att inte avbryta, inte belevat, inte etiskt korrekt. Tvärtom kan en sådan ”väluppfostran” skada relationer på djupet. Vi bryr oss om personen vi aldrig avbryter men en svulst av irritation har kommit mellan oss; ett moln av indignation färgar av sig på allt vi gör tillsammans. Detta är inte ”fint”, det är bara ett sätt att förtrycka sig själv samt försumma tillfället att hjälpa och UT-bilda* en vän.

Vi skulle aldrig göra så mot en bil. Hade den fel på bromsen skulle vi omedelbart lämna in den för lagning.

[*UT-bilda = bilda i UT, umgängesteknologi]

Festens anatomi

(Prospekt för "Festens anatomi", en allomfattande bok under arbete.)

Jag gläder mig åt festens idé men finner intet nöje i dess realitet, skrev J.B. Priestly. Själv lider jag av samma dissonans. Det är för att minska den ibland avgrundslika klyftan mellan festens potential och verklighet som jag skrivit denna bok.

Det finns många sätt att bromsa tiden, från andakt till orgie. En riktigt bra fest är en av de angenämaste bromsarna, och det är inte förvånande att den ges en hedersplats i minnets salar. Man säger att fester ”förgyller” vardagen men en riktig 24-karatsfest har ingenting alls med vardag att göra. Den rör sig på ett annat plan.  

DEL 1 ”Partyröster”

I bokens första del gör vi en ballonguppstigning för att överblicka den förvirrande festdomänen. Alla utgår vi från vår subjektiva festerfarenhet men sammantaget, sedd ovanifrån, är bilden heterogen och splittrad.

Allehanda röster kommer till tals här, historiska observatörer, vänner, främlingar, hotellreceptionister. Man börjar inse att det trots bokens titel inte går att tala om ”festen”. Bara om fester.

DEL 2 ”En sann bohem bjuder till fest utan hembiträde”

Detta kapitel är en rekonstruktion av en av mina egna större fester. Här kryper vi in i festkompositörens huvud och observerar partyt inifrån. Vad tänker och känner värden bakom sin urbana, sofistikerade fasad? Är han alls där? Finns det en avsikt och vilja bakom hans handlingar, eller blir festen bara som den blir?

Ta på er inneskorna och beakta anslaget på dörren: ”Ni som här inträden, låten bekymren fara!”

DEL 3 ”Festens harmonilära”

I bokens sista och längsta del försöker författaren förstå festdomänen i sin helhet genom satellitbilder och rapporter från diverse utsända spioner. Häs skissas också (möjligen för första gången) en festkarta.

Grundtanken är att vi inte kan göra bättre fester utan bättre, alltså större, medvetenhet. Det finns otaliga böcker om festteknik men här handlar det om festteknologi, alltså läran om tekniken. Vilket är något annat än simpla tips av arten ”Gör så, men undvik att göra si”. Teknologi smäller högre än teknik, att själv bli vinkännare högre än att få heta vintips av en vinkännare.

Tanken här att man ska kunna bli både festkännare och upptäcktsresande, eftersom Festonia märkligt nog är ett fortfarande outforskat land.

Vad är då bokens mål? Intellektuell analys?

Inte alls, snarare större hedonistisk behållning. Att vinkännare behöver kunskap är självklart, att denna kunskap kan leda till större njutning lika självklart.

Bokens perspektiv är subjektivt utan ursäkter. Jag har föga (faktiskt ingenting) att säga om firmafester eller bröllop; boken innehåller inte ett enda recept; ord som ”nätverk” och ”flärd” lyser med sin närvaro. Däremot undersöker jag festen ur många oväntade perspektiv, bland annat musikaliska.

Några av underrubrikerna

Piff, Pirr, Raff; Obducera inte gästen!; Mingel, klimpar, kohesion; Festens fysik; Festens Feng-Shui; Mannen som kom in från köket; Det är inte gästen uppgift att ha roligt; Festtvång och andra tortyrmetoder; Fest som maktspråk; ”Kommer det någon jag känner?”; Döden på fest; Mat och dryck som njutning och lidande; Dionysos på galej; Gästen – från ängel till djävul.

Ladislaus Horatius

Kontakta mig om salonger, föredrag och workshops om ”festens anatomi”. Intresserade förlag är också välkomna.

Festdefinitioner

[Avsnitt ur min kommande bok Festens Anatomi.]

JOBB Ett fult ord i min festfilosofi. Jobbet lämnar vi hemma eller hänger i tamburen. Och på en fest ska man, särskilt gästen, inte jobba utan just festa.

HEDONISM Att följa lustprincipen och se njutning och glädje som gott.

HEDONISTISK Ett av väderstrecken på min festkarta. Att dras mot (mer eller mindre sinnlig) njutning.

ASKETISK Ett av väderstrecken på min festkarta. Att avsäga sig (mer eller mindre) sinnlig njutning. Att späka sig, banta, vara avhållsam. Se också SMAL, BRED, FORMELL, INFORMELL.

NÅGONTING Program i vid betydelse. Mat, dryck, uppträdande, musik, lekar, etc.

INGENTING En viktig faktor på fester. Utan ingenting blir festen som ett belamrat rum eller ett överfullt bord. Ibland måste det få hända ”ingenting”. Inte sällan är detta de festligaste ögonblicken, när gäster får rå sig själva och inget program kastar skugga över umgänget. (På informella fester finns ingen anledning att tala om ingenting, för det finns inget NÅGONTING (program) heller.)

SKUGGA Varje fest har olika beståndsdelar, dessa kan arrangeras mer eller mindre konstfärdigt. Att inget kastar skugga över – dvs förminskar, tar udden av – något annat är idealet. I telekombranschen talar man om radioskugga som gör mottagning svår. På fester kan det uppstå matskugga, musikskugga och barnskugga. Statusskugga handlar om att förminska andra och förstora sig själv. Statusfester är ett slags skuggspel som handlar om hur man ställer andra i skuggan.

PLATT FEST En fest som bara vänder sig till en del av människan. (Oftast magen och strupen.)

FLERVÅNINGSFEST En holistisk fest som vänder sig till och tillfredsställer flera delar av människan: magen och strupen, hjärtat, intellektet, och, som överkurs, också underlivet.

PIRR En slags elektricitet som uppstår på bra fester, speciellt av det hedonistiska slaget.

PIRRIG En högelektrisk fest.

PIFF En känsla för de små detaljernas stora betydelse. se också RAFF

PIFFIG En fest(kompositör) med hög piff-faktor. se också RAFFIG

RAFF En känsla av (nästan erotisk) elektricitet som förmärks på goda fester, särskilt av det hedonistiska slaget. Släkt med PIRR.

RAFFIG  Sägs om en fest(kompositör) med hög RAFF-halt.

HEDONERA Det man gör på en bra hedonistisk fest.

HIPP-HAPP Aleatorik, slumpmässighet. Fester med hög hh-faktor ”blir som de blir”, för ingen har siktat på ett visst resultat. Ingen vet riktigt varför de blev bra eller dåliga, man har ingen koll. (Moderna informella fester är oftast hipp-happ.)

ÖVERKOKT Om en fest där planering kör över spontanitet. Allt ska koreograferas i minsta detalj, varje person är en bricka i ett spel som syftar till kontroll mer än glädje. Programinslag följer på programinslag och marginalen för gästens rörelsefrihet är minimal.

ICKEFEST  En riktigt ofestlig fest.

MINUSFEST En fest så dålig att man tvingas använda negativa värden om den.

VARUHUSFEST En fest med speciell relation mellan JAG/OSS och de ANDRA. Man tittar på de Andra men pratar bara med Varandra (som man gör på stora varuhus). Man vet vad man har men inget om vad man missar. Vanlig festform i Sverige.

SOFFGRUPP Försoffad och ofestlig formation. En grupp människor som placerar sig kring en soffa, ett bord och några stolar, därmed skapande en litet minifängelse. Någon pratar, de andra lyssnar, alla har tråkigt.

KLIMP Ett mindre sällskap, 2-5 personer, som bildar en utbrytargrupp, en fest i festen. Består ibland av

DISSIDENTER, folk som inte är intresserade av den EGENTLIGA FESTEN

KLIMPIG Om en fest med många klimpar och kotterier.

SUPERKLIMP En klimp så stor att den inte bara bryter sig ut ur den egentliga festen utan också konkurrerar med den. Kan vara en slags KAPNING.

DEN EGENTLIGA FESTEN Den fest som värden har tänkt sig och försöker skapa. Ofta existerar den inte. Många fester har så hög HIPP-HAPP-faktor att man inte kan tala om någon egentlig fest.

UPPSTÅNDEN FEST Fest som bara uppstår, som inte särskilt planeras, som improviseras mer än komponeras. (Se HIPP-HAPP)

KOMPONERAD FEST Fest som planeras med (mer eller mindre) omdöme och eftertanke. Kan lätt bli ÖVERKOKT.

KLIMP Ett mindre sällskap, 2-5 personer, som bildar en utbrytargrupp, en fest i festen. Består ibland av

DISSIDENTER Gäster som inte är intresserade av den EGENTLIGA FESTEN

SUPERKLIMP En klimp så stor att den inte bara bryter sig ut från den egentliga festen utan också konkurrerar med den. Kan vara en slags KAPNING.

DEN EGENTLIGA FESTEN Den fest som värden har tänkt sig och försöker skapa. Ofta existerar den inte. Många fester har så hög HIPP-HAPP-faktor att man inte kan tala om någon egentlig fest.

STENGÄSTEN Den osynliga (NB) gäst som står i ett hörn av festen och som hemskt gärna breder ut sig om man inte ser upp. Stengästen sprider ensamhet och ödslighet omkring sig. En av värdens viktigaste uppgifter (särskilt i länder som Sverige) är att oskadliggöra Stengästen eller åtminstone minimera hans inflytande.

ELDGÄSTEN Stengästens motsats. Också en osynlig gäst som vill breda ut sig, men här handlar det snarare om att sprida aggression, råhet och våldsamhet omkring sig. Vanligare i latinska länder. Åkallas och frammanas lätt med alkohol.

LIVBOJ Ett föremål men oftare människa (se Medhavd klimp) med vilken man försöker rädda sig själv från att a) drunkna i festens anonymitet b) falla i Stengästens, dvs. ensamhetens och ödslighetens klor.

MEDHAVD LIVBOJ eller KLIMP En person man har med sig på fest för att 1) slippa känna sig ensam och övergiven 2) slippa träffa nya människor 3) för att gå emot logiken ”ensam är svag” och verka starkare. Se också ENTOURAGE

ENTOURAGE Det följe som särskilt ”kändisar” envisas med att släpa med sig på fester. Kan uppgå till trettio eller ännu fler personer. Skapar ofta subfester och superklimpar, är ibland en indirekt kritik av den egentliga festen. När den inte är hedonistiskt betingad handlar den om försvar och rädsla och fungerar som en sköld eller livvakt som hindrar Homo novus från att närma sig.

[Och så problematiserar vi festen och tittar på hindren för dessa lyckliga utveckling.]

DISSIDENT Person som inte deltar i den EGENTLIGA FESTEN utan kör ett slags solo-race, antingen helt ensam (ovanligt) eller tillsammans med andra (som kan vara DISSIDENTER eller ej). En läcka i festens båt, särskilt på små fester. Släkt med KAPAREN, TERRORISTEN och VAMPYREN. Förväxla inte med BORTKOMLINGEN som gärna deltoge i festen bara hon blev bättre omhändertagen och välkomnad. Se också FESTOLÖSLIG.

VAMPYR En person som suger energi ur festen och de andra gästerna. Alla tycker Vampyren är jobbig men av missriktad artighet är det ingen som gör något åt honom. Logiken tycks vara att den som en gång blev bjuden måste vara utan tadel; stör inte störaren. En god värd är inte så undfallen. Man kan ha sjösatt skeppet med en viss passagerarlista, men inget säger att alla måste stanna kvar på hela resan. Upptäcker man att någon bär sig illa åt, sänker stämningen och punkterar festen bör man åtgärda problemet. Nej, inte med påle i hjärtat, såvida det inte handlar om en tvättäkta bokstavlig vampyr. (En äkta vampyr är en strålande conversation piece med hög R-faktor.)

KAPARE En person som omdirigerar festens energi och riktar om spotlighten, som regel mot sin egen person. Kaparen känns igen på den effekt han har på en god värd, alltså en som bryr sig om sina gäster. Värden blir plötsligt ansatt av yrsel och en vilsen känsla: ”Öh, vad hände med min fest…?”

Kapningen behöver inte göras med onda avsikter; personen tror kanske att allt kommer att bli så mycket trevligare och festligare om bara hans stjärna får lysa klarare. Kanske har han omotiverat höga tankar om sig själv som underhållare. Dessa är ofta dominanta, men på en teater vet man att publiken kommit för att lyssna på just honom. Så är inte nödvändigtvis fallet på en fest.

BORTKOMLING Person som känner sig bortkommen på en fest eller generellt på fester. Ofta är han det också, borttappad i hanteringen av en slapp värd (ofta själv bortkommen i sin värdroll). Detta hanterar ”bortkomlingen” på olika sätt. Vissa (de passiva bortkomlingarna) bara försvinner och blir osynliga, andra långtidsparkerar vid baren eller bordet med plockmat. Den aktiva bortkomlingen går åt andra hållet och blir dominant. För att inte helt osynliggöras börjar han berätta långa, tråkiga historier, dra menlösa vitsar och på andra sätt försöka neutralisera sin desperation och ledsnad över att vara bortglömd. Vi förstår honom. Vi är ofta själva bortkomna.

VITSARE Person som har mani på att dra roliga historier på fester och som inte betänkt följande sentens av Runer Jonsson: ”En stor humorist är rolig när det passar honom. En halvstor humorist är rolig när det passar publiken. En liten humorist är rolig när det inte passar sig.”

KANSKAR (rimmar på ”danskar”) Pluralis av KANSKE (rimmar på ”handske”). Gäster som kanske kommer på din fest, kanske inte. Man vet aldrig med en KANSKE.

OSA-DROP OUT Person som inte svarar på inbjudan, eller svarar en halvtimme före festen. Ger värden huvudvärk eftersom han naturligtvis behöver veta hur mycket mat, dryck och extrastolar han behöver införskaffa. Blir ofta inte bjuden igen.

WILD CARD På mina fester en person jag knappt känner eller nyss träffat, bjuden för att tillföra ett element av äventyr. Det är en konst att krydda mat, och även på fester behövs det kryddor. Oförutsedda element kan göra festen busig och RAFFIG – eller helt torpedera den. (Jag talar nu inte om hipp-happ-fester, där nästan allt är oförutsett – fast på ett förutsägbart sätt.)

FESTLÖSLIG En person som relativt lätt smälter in i en fest, som gärna beblandar sig och kommunicera med andra gäster.

FESTOLÖSLIG En person som inte smälter in på fester, som gärna står utanför eller vid sidan om, föga intresserad av att träffa och kommunicera med andra, nya människor. Kan vara en TRÅKMÅNS.

TRÅKMÅNS En gäst utan sociala gracer, en död punkt på festen. Kan vara hur intressant och trevlig som helst i andra sammanhang, men på en fest aktiverar hon den förödande gäspimpulsen. Man ska dock påminna sig att ”It takes two to tango”. Tråkigheten kommer ofta utifrån, från en frånvarande värd, tanklös gästlista och allmän slapphet i festplaneringen. Jag tar mig numera rätten att vara en skamlös tråkmåns på trista fester.

FESTFRIGID Sagt om någon som inte kan njuta av fester. Mycket sällsynt åkomma. Som tur går den att bota. Feldiagnosen är vanlig; frigiditeten släpper när man får uppleva några riktigt bra fester, men man måste först få personen att släppa sin motvilja mot allt vad fest heter.

FESTLIG Sagt om något som skapar munterhet, glädje och upprymdhet. En lätt, ickevardaglig känsla i Kairos domän.

KAIROS De ögonblick som bryter sig ur rutinen.

KRONOS Tid som bara går och går och går.

KOLLEKTION Ett festsurrogat som, i kvantitetstänkandets namn, ofta förväxlas med en riktig fest. Man har vissa ingredienser (mat, dryck, gäster, musik, m.m.) och tror att dessa i sig kan skapa en fest. Kanske har man lagt ut massor av pengar men stämningen vägrar ändå att infinna sig. Då talar vi inte så mycket om en fest som om en KOLLEKTION.

Festlöslighet

[Avsnitt ur min kommande bok Festens Anatomi.]

Jag har fest om tre dagar hos mig och jobbar fortfarande med gästlistan. (Detta arbete fortsätter oftast ända fram till själva festen.)

När jag träffar Mikael på stan tänker jag: Visst kan jag bjuda honom på festen men kommer han att vara intresserad av att träffa nya människor eller prata om något annat än han redan är intresserad av? Jag hör redan i mitt inre hans svar på min outtalade fråga: ”Varför skulle jag göra det?”

Jag kan förstås bjuda honom ändå, men varför, egentligen? ”Bara därför att” är det bästa svar jag kommer på, och det är inte särskilt bra.

Hellre bjuder jag honom en annan gång på en mindre fest med färre gäster, som dessutom är på hans våglängd. Då kan han passa in och blomstra, istället för att nu möta terapeuter och folkhögskoleelever som han ändå inte kommer att konversera.

Han är beredd att gå 10 procent för att möta andra. Det är för litet. 90 eller 100 är på tok för mycket, för självförnekande. (Fotn: Hos vanliga dödliga. Regeln gäller inte upplysta män och kvinnor.)

Mikael är festolöslig.

Sedan stöter jag ihop med Bertil. Han har tydligt deklarerat för mig att han känner sig under isen och inte är tillgänglig för fester just nu. Han kallar sig tråkmåns men är i själva verket mycket smidigare än Mikael. Jag är övertygad om att han skulle blomstra på festen. Bertil har sociala gracer och skulle landa på fötterna i vilket samtal som helst; värden (jag) skulle inte vara nervös ett ögonblick för honom.

Bertil är festlöslig.

Tyvärr vet han inte om det. Kanske har han mest gått på dåliga fester som inte gett mersmak utan tvärtom fått honom att frukta att alla fester måste vara usla. (Han är, tyvärr, i stort sällskap.)

UT, en nödvändig balans till IT

För cirka tio år sedan försökte man (även kvinnor försökte) inbilla oss att vi skulle byta paradigm och gå in i något som kallades kommunikationssamhället. Vi lär leva i det paradigmet nu.

På köpet fick alla lära sig förkortningen IT. På något sätt är tydligen kommunikationssamhälle lika med IT-samhälle.

Det torde inte finnas många medborgare i landet Sverige som inte vet vad IT betyder, åtminstone på det stora hela. (Eller som tror att det har något med ”sex appeal” att göra.)

IT = informationsteknik [teknologi vore intressantare] handlar om Internet, mobiltelefoner, chat, SMS, YouTube, Facebook, Twitter, m.m.

Nå, men om detta är vårt nya paradigm så stämde inte riktigt benämningen ”kommunikationssamhälle”.

Det borde heta tele[fjärr]kommunikationssamhälle.

Jag vet. Jobbigt lång beteckning. Men mycket sakligare.

Vårt kommunikationssamhälle har slagsida eftersom vi fjärrkommunicerar så mycket och närkommunicerar så lite. I Sverige har närkommunikation (att fika tillsammans, ses ansikte mot ansikte, knacka på hos grannen när andan faller på) aldrig varit någon stor hit. Den var inte lysande före paradigmskiftet och torde ha kommit av sig ännu mer efter.

För balansens skull och för att inte den pampiga termen kommunikationssamhälle ska bli helt missvisande bör vi komplettera fjärrkom med närkom, IT med UT.

UT?

Ja, umgängesteknologi. UT är till skillnad mot IT ”äkta bredband”. Alla sinnen är online (jag ser ditt ansikte och dina rörelser, kan ta på dig, känner doftpartiklar från din parfym/after shave/ transpiration, hör ditt tonfall, i vissa fall kan jag till och med pussa, och därmed smaka på dig) och tar emot och bearbetar gigantiska mängder information. På Nätet finns bara en blek kopia av detta.

Snabbt smalband, kallar jag kommunikation på Nätet. Mycket snabbt, men mycket smalt (få sinnen är involverade).

Låt oss alltså inte försumma det äkta bredbandet. Det fjärran vill putta ut det nära ur bilden. Jag vill putta in den igen.

---

Nå, men vad innehåller då domänen UT? Vi har koll på IT men bara en vag bild av UT-s, eller närumgängets livssfär.

Efter att ha engagerat mig under många år i IT (som föredragshållare, skribent, debattör) är det nu dags att rikta ljuset mot UT.

Numera skriver, debatterar och håller jag föredrag om filosoficaféer, fester, salonger och konversationskonst.

FILOSOFICAFÉ

är ett slags umgänge där det svala tänkandet för en gångs skull spelar huvudrollen. Det är en unik mötesform eftersom den förenar oliktänkande och fred.

När olika tankar och idéer möts uppstår ofta debatt. Men debatt är en slags verbal kampsport. Du anfaller mig, jag försvarar mig; efteråt är troligtvis vår gamla ståndpunkt än mer cementerad. Vi har inte lärt oss någonting nytt (och det var väl aldrig tanken heller).

Fred å andra sidan betyder alltför ofta ickegenuin enighet. För sämjans, trevnadens, och ”kärlekens” skull söker vi harmoni, konsensus, rentav konformism. Konflikter är jobbiga och svåra att hantera, alltså undviker vi ämnen som kan antända någons stubin och betonar i stället det gemensamma, enighet, kollektiv och ”community”. (”New age” kan ibland fungera så här.) Inte heller här får vi insikter i Eureka-klass (även om vi kramas mycket).

Men i filosoficaféet skapas en rar syntes, en fredlig debatt där det är den som lär sig mest nytt som ”vinner”. (Åtminstone går det till så  så i mitt filosoficafé Café Sofi.)

FESTER

finns det mycket att säga om (så skriver jag också en tjock bok om ämnet).

Min grundtes är på sätt och vis enkel: fester bör vara festliga. I praktiken står många hinder i vägen för  festlighet, njutning, och äkta trevnad. Att göra riktigt bra fester är en konst, men denna konstart är på dekis. En av livets stora njutningsämnen behandlas styvmoderligt, med vänster hand. Fester kan vara bättre än (bra) erotik, men många har aldrig upplevt en riktigt minnesvärd fest.

Som en slags gammaldags sexualpionjär står jag i talarstolen och agiterar: ”Kräv bättre orga… jag menar, bättre fester. Nöj er inte med smulor, gott folk.  Uttråkade i alla länder, förenen eder. Gör umgängesrevolution!”

SALONG

är en speciell slags fest. Intim, med färre gäster och med hjärta, etik och estetik i centrum. Salongen som rum öppnar sig för det sköra, för nära möten och konversation.

Salongen har betytt otroligt mycket för konst, kultur och naturligtvis umgänge. Den har tyvärr gått in i en dekadent fas där den blott är skuggan av sitt forna jag. Själv arbetar jag för en salongsrenässans, genom att hålla salonger och genom en ny bok som heter just ”Att hålla salong”.

KONVERSATIONSKONST

är den röda tråd som förenar filosoficafé, fest och salong. I UT är det – tyvärr och lyckligtvis – nödvändigt att öppna munnen, uttala ord och samtala.

Till samtalet har vi dock  en  konstig relation. Dels sätter många likhetstecken mellan prat och konversation, vilket är oriktigt. Att ha kamera är inte = vara fotograf, och att prata är inte = att konversera. Den som har kamera KAN bli fotograf om han övar och tränar, och den som inte är stum kan bli en bättre konversatör.

Men på grund av vissa kulturella dumheter och blinda fläckar betraktas det som fint att aspirera till fotograf men närmast suspekt att vilja vara en konversatör. Detta är en orsak till att det är så lätt att gäspa käken ur led på fester och bjudningar.

Samtidigt är det många som längtar efter att lämna det försagdas öken och komma ut ur den stumma garderoben. Tystnaden är sällan frivillig, den kommer sig av bristande teknik. Möjligen kan min kommande bok ”Konversationskonst – för dig som tröttnar på att vara tyst och tråkig” ändra bilden.

Härmed sätter jag punkt och hoppas att ni bättre förstår domänen UT. Och inte bara förstår utan även praktiserar. Lämna datorn, gack och fika, pokulera, träffa era gamla vänner, skaffa nya, ställ till med salong, filosoficafé och fest!

Vi ses på barrikaderna.

Den ibland svåra vänskapen

Jag kommer inte ifrån det här ämnet, att förstå vänskap är en orgelpunkt för mig. I förlängningen handlar nog saken om att förstå kärlek. (Och det är möjligen allas orgelpunkt.)

Facebookvänskapen har jag redan skrivit om. Den vill jag katalogisera under ”lättviktig och rätt tanklös vänskap”. Därmed klen – för tanklösa vänner är inga höjdarvänner. De glömmer vad de lovat, vad som sagts, att man alls existerar.

Facebookvänskap är binär, har bara två lägen. Antingen är vi Facebookvänner, eller inte.

Utanför FB rymmer vänskap regnbågens alla färger, och så några till. Utanför FB förändras vänskap hela tiden; den växer, krymper, läggs på is, startas på nytt, kör i diket, brinner upp, växer till intensiv kärlek, blir fickljum, fadd, möglig. Den rör på sig. (Och det var väl det som gjorde att Fingal Olsson inte var död?)

Frågan har många sidor, just nu tänker jag på likheter, olikheter och vilket som är viktigast.

Det är naturligtvis skönt och bekvämt att vännen A tycker precis som vi i alla frågor. Vi är kanske tvillingsjälar? Alternativt kan en sådan vänskap smaka som gammal mellanmjölk; det slår inga gnistor, det blir ingen eld och inget ljus. Eller så är det just den bekvämlighetsnivån vi söker. (Kanske kan mycket gamla själar nå en sådan fullständig enklang utan att gäspa käken ur led.)

Det kan vara spännande och vitalt att vännen B tycker olika på vissa punkter, och att vi kan gräla om dessa punkter. Att gräla är en konst. Att balansera likheter och olikheter och utvinna nya nyanser på vänskapens färgpalett kan i bästa fall vara alkemi. Man utmanas, ifrågasätts, ges chans att lämna gamla ovanor bakom sig, kort sagt, man växer.

Med vännen C har jag också olikheter. Men det visar sig att vissa föreställningar, teser och principer är så viktiga för C att ett frejdigt (Freja, fruktbarhetsgudinna) samtal inte är möjligt. ”Fint att vara vänner, visst, men jag kan inte rucka på mina religiösa, politiska eller filosofiska lojaliteter. Partiet kommer i första hand, du vet.”

C är smått fanatisk och att jag ens talar om vissa politiska och/eller religiösa frågor får vänskapen att kallna. Här är skillnaderna i tankesätt inte spännande utmaningar utan snarare vägspärrar, en krockvägg mot vilken man slår huvudet blodigt. Ingen vet utgången av den dragkamp mellan sympatier och cementerade olikheter som nu inleds. Är C en ”true believer” enligt Hoffer, en memebot, kommer olikheterna att vinna kampen.

Och då måste jag fråga mig: betraktar jag fortfarande C som en vän även om hon väljer att låta lojaliteten med ”partiet” och principerna gå före vår vänskap och slutar kommunicera med mig eftersom jag tänker helt annorlunda?

En svår fråga. Jag kan besluta mig för att, som jänkarna säger, ”agree to disagree”. Kruxet (moment 22) är bara att för att göra detta så måste parterna vara överens om detta – och det är just det vi inte är.

Ni hör att saken är komplicerad. På intet sätt kan problemet reduceras till svartvita nollor och ettor.

---

Låt oss prova en annan väg. Människor har olika temperament. Vissa säger aldrig vad de tänker av rädsla för att stöta sig med någon, andra säger ALLTID vad de tänker. Mellan dessa minoritetsytterligheter (den senare gruppen är den mest rara på dessa breddgrader) har vi en stor majoritet som ibland är diplomatisk, ibland rakt ärlig. Denna grupp har det på sätt och vis jobbigast för den behöver ta så många beslut. ”Hur ska jag göra nu då? Ska jag vara snäll och tycka lika, eller avvika? Och hur långt vågar jag avvika, en liten bit eller köra in på en helt annan väg?”

Med andra ord, hur ärlig kan jag vara? Hur stor roll ska den kanske diplomatiska, kanske bara fega kameleontkomponenten spela i mitt liv?

Denna fråga kan vara ett livsprojekt att lösa, ofta är den inte ens löst på dödsbädden. Vi velar och vacklar och står aldrig helt raka. (Gammelföräldrarna Big Brother och Big Mother tycker om sådana böjda människor.) Detta hör ihop med investeringar; ju mer vi verkligen funderar över saken, desto lättare kan vi komma till ett svar eller en harmonisk hållning.

Extremisterna som aldrig säger vad de tänker, ibland kallade ”blyga” eller ”hämmade”, väljer en väg. Den andra extrema vägen, att alltid säga det man tänker, kan vara en fråga om temperament eller filosofi. För vissa är detta helt självklart, det ligger inget arbete (i detta liv) bakom ärligheten, direktheten och ”klumpigheten”.

Andra har kommit till rättframheten på filosofisk väg, exempel på detta är Brad Blantons ”radical honesty”. Nietzsche skrev så här (i engelsk översättning): If you want the bond to hold, bite on it, hard and bold. Detta kan appliceras på vår fråga om vänskap. Om du vill att vänskapens band ska hålla (inte blott bestå), testa den genom att bita i bandet. Så testade man mynt i gamla filmer.

Vi talar om vänskapens hållfasthetslära.

(forts. följer)

The ABC of OSA

[Det följande är ett litet avsnitt ur min kommande bok FESTENS ANATOMI. Jag önskar att den inte behövdes, men det gör den tyvärr. Om inbjudna gäster kunde respondera i tid vore den onödig; som det nu är får värden en massa huvudvärk när svaret på hans fråga evaporerar någonstans i etern.]

---

The ABC of OSA

It takes two to tango. En lyckad fest är en dans, ett samspel mellan värd och gäster.

Och festen börjar med inbjudan, och svaret på den. För en värd finns det två sorters svar på OSA/RSVP (Om svar anhålles/ Répondez s’il vous plaît): begripliga och obegripliga.

BEGRIPLIGA SVAR

JA = Ja, jag kommer på din fest

NEJ = Nej, jag kan inte komma på din fest

KANSKE = Jag kanske har möjlighet att komma

OBEGRIPLIGT SVAR

Inget svar på inbjudan betyder = ?!?

Och ?!? betyder ett av följande av alternativ.

1. Nej, jag kan inte komma på din fest, vilket väl framgår av att jag inte svarar…? [Nej, det gör det inte. Se andra tolkningsalternativ nedan.]
2. Jag har haft datorkrasch
3. Jag är/var bortrest
4. Men tänk om Kungen ringer…?
5. Jag har läst och förstått men är för stressad för att svara
6. Jag är för nonchalant för att svara
7. Vad är en ”fest”?
8. Jag går inte på mindre fester än de som ordnas av Bindefeld
9. Jag missade din inbjudan, och när jag väl läste den var det för sent [Nej, det var det inte. Se nedan.]
10. Din bjudning är alltför oviktig för att jag ens ska ta mig tid att besvara den
11. Jag hade för liten marginal, invitationen kom i senaste laget
12. Jag råkade ut för en olycka så jag fick aldrig din inbjudan.
13. M. fl.

När jag får ett obegripligt svar hänger jag i luften och står med skägget i brevlådan. Vilket alternativ gäller? Ingen vet, man kan bara gissa. Ibland kastar jag i desperation tärning om saken och ni förstår att det inte är trevligt om alternativ 6 kommer upp.

Observera att svar efter själva festen också tillhör kategorin ”begriplig”, Den visar att man läst, förstått och brytt sig. Även ett försenat svar är välkommet, medan inget svar alls är obegripligt, förvirrande, och lämnar dålig eftersmak.

Dessutom, den som returnerar alltför många obegripliga svar blir antagligen inte bjuden igen. Detta är ren matematik: Ointresse [för att svara] skapar ointresse [för att bjuda].

Låt oss alla, gäster som värdar, bjuda till lite mera. För festens större ära (FFSÄ).

---

Några ord om boken Festens anatomi

Jag gläder mig åt festens idé men finner intet nöje i dess realitet, skrev J.B. Priestly. Själv upplever jag samma dissonans. Det är för att minska klyftan, rentav avgrunden, mellan potential och verklighet som jag skrivit denna bok.

Det finns olika sätt att bromsa tiden, från andakt till orgie. En riktigt bra fest är möjligen den bästa bromsen och ges också en hedersplats i minnets salar. Man säger att den ”förgyller” vardagen, men en 24-karatsfest har inget alls med vardag att göra.

Min premiss är att vi inte kan göra bättre fester utan större medvetenhet. Det finns otaliga böcker om festens teknik (gör så här), men här handlar det om festens teknologi bortom simpla tips och tricks. Smäller det inte högre att bli vinkännare än att få vintips av en dylik? Här kan ni bli festkännare. Och upptäcktsresande, eftersom festens land fortfarande är rätt outforskat.

Målet är inte analys utan större hedonistisk laddning. Jag har föga att säga om firmafester, boken innehåller inte ett enda recept, och ord som ”nätverk” och ”flärd” lyser med sin närvaro. Däremot undersöker jag festens musikaliska parametrar (rytm, ton, och harmoni).

Några kapitelrubriker: Piff, Raff och Paff; Obducera inte gästen!; Mingel, klimpar, kohesion; Festens fysik; Festens Feng-Shui; Mannen som kom in från köket; Det är inte gästens uppgift att ha roligt; Festtvång och andra tortyrmetoder; Fest som maktspråk; ”Kommer det någon jag känner?”; Döden på fest; Mat och dryck som njutning och lidande; Dionysos på galej; Gästen från ängel till djävul.

Boken tillgänglig till sommaren 2010.

Ladislaus Horatius (musiker, författare, festkompositör)