Kulturella soffliggare

Härom veckan slank jag in på en politisk utfrågning i min egen lilla stad. Representanter för de olika partierna satt på rad och besvarade frågor om äldreboende, parkeringsplatser, befolkningsmängd, m.m. Det slog mig att ingen av dessa politiker, med ett undantag, hade jag någonsin sett på mina föredrag, visdomsveckor eller salonger i den lilla staden. Ens på andras konserter.

Dessa politiker kan kallas icke-kombattanter på konstens slagfält. En sorts soffliggare. Och detta i en kulturstad som älskar att framhålla sitt ovanligt rika kulturliv och -arv.

Men jag insåg att läget var ännu värre än så. Det var inte bara vid kulturevenemang jag saknade dessa individer, jag hade knappt sett dem på gatan. De flesta ansikten var helt nya för mig! Det var alltså inte bara kulturens barrikader de undvek, de rörde sig inte ens i vimlet, på krogen, på caféet.

Illa – att de folkvalda är så långt från folket. Vore det inte logiskt att möta och umgås med de man representerar? Hur ska man annars vara representant?

Jag tycker det är hög tid nu att införa utegångspåbud för våra politiker.

Men det är inte bara politikerna som är kulturella soffliggare. Innan jag gick till den här utfrågningen hade jag själv haft romanskonsert med sångerska. Vi hade räknat själarna i publiken. Det var (alltför) lätt. Tretton.

Och jag kom att tänka på talesättet om goda avsikter. Ni vet, vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter. Att mena väl räcker inte, man behöver också skrida till handling, lyfta på rumpan, stänga av TV:n eller datorn och faktiskt gå ut ur sitt rum.

Att tänka räcker inte heller. Nu när det snart är val uppmanas vi att inte bara ligga på soffan och mena väl, inte bara sitta framför Facebook och tänka rätt. Utan att resa på oss och HANDLA.

Jag hör ingen liknande uppmaning att handla kulturellt. Den ”biten” sköter väl någon annan om, den biffen fixar väl något departement i huvudstaden? Eller?

De tröga politikerna matchas av tröga medborgare som menar väl, tänker gott, och som säkert är kulturella. De har fina böcker i bokfyllan, förlåt bokhyllan, och de lyssnar på klassisk musik, men de är inte vad man i USA kallar patrons. De bevistar inte, stöttar inte, gynnar inte, hjälper inte.

Jag vet inte hur ofta jag möter vänner och bekanta på stan (till skillnad från kommunalpolitikerna rör jag mig i vimlet) som säger till mig: ”Så skönt att du håller grytan kokande. Så bra att du finns. Ge inte upp, du behövs!”

Ursäkta, varför skulle jag inte ge upp? Det gör ju ni. De flesta av dessa entusiastiska supportrar kommer inte på idén att faktiskt besöka mina salonger eller föredrag.

Vad de egentligen säger är: Du behövs, fast inte av just MIG. Andra tar hand om kulturbiten, andra stöttar dig.

Andra! Ständigt dessa andra. Ständigt dessa fromma förhoppningar om att kulturdepartementet, Jultomten eller Florence Nightingale ska fixa biffen och rädda läget.

Men nu tänker jag vara en väckarklocka, gott folk. Use it or lose it. Muskler som inte används återbildas, ord och musik som inte avlyssnas rinner ut i vasken. Kultur som är ”fin” och ”värdefull” men som inte aktivt stöttas av människor — det betyder ER, är jag rädd — återbildas också, förloras också.

Hur tror ni klyschan ”känd och erkänd efter sin död” har uppstått? Den kom till eftersom så många konstnärer, tänkare och genier varit illa försummade av en samtid som bara besökte de gamla vanliga evenemangen, de invanda konsertserierna, de intrampade ölstugorna.

Så res er från soffan, gå från ord till handling. Walk the talk. Om ni tycker något är värdefullt så besök det, stötta det, gynna det. Var inte så bekväma, låt inte första bästa såpopera hindra er från att gå på Operan.

Nej, politiska val kommer knappast att upphöra bara för att ni inte röstar i år. Däremot kommer kulturella manifestationer att upphöra utan er livsuppehållande hjälp.

Ni har i er hand samma gudalika makt som läkarna: Att bevara eller avsluta livet. Och detta val görs inte en gång vart fjärde år, det görs vid varje kulturevenemang av det ”smalare” och ”finare” slaget. (Jag tänker nu inte på konserter som fyller hela Blåkyrkan. Dessa klarar sig.)

Kulturlivets framtid ligger (vilar…?) till stor del i era händer. Tumme upp eller ner, leva eller dö — ni bestämmer.

Om ni tänker vara bödel, sluta åtminstone prata gott om kulturen. Det skorrar illa.

Annonser
Published in: on september 11, 2010 at 9:53 f m  Kommentera  

Rolig och orolig teknik

[Kåseri från Computer Sweden.]

Innan jag blev filosof och nördbromsare var jag musiker. Därmed kan jag jämföra och se vissa intressanta skillnader mellan musikens och IT-sfärens domäner. Låt oss ställa dem bredvid varandra och se vad som händer.

Tänk er ett samtal mellan en ung, framtidskåt IT-konsult och en gammal musiker.

K: Du vet väl att förändringsbenägenhet är lösenordet. Nå, hur stort är ditt tangentbord?

M: Du menar, hur många tangenter det är på mitt piano? Åttioåtta. Den kallas ibland för just åttioåttan. Som glassen.

K: Intressant [gäsp]. Och hur länge har den haft 88 tangenter?

M: Jag vet inte så noga. 150 år kanske.

K: 150 år??? Men är ni inte kloka, ni musiker? När ska ni uppgradera? Ni kan ju inte gå omkring med lika många tangenter som ni haft i 150 år…!

M: Varför inte?

K: Öh… men det förstår väl alla. Så kan man inte ha det. Hur går det för pianobranschen, om ni inte moderniserar och förnyar?

M: Pianobranschen går under, men det har inte med antalet tangenter att göra. Plastsynten som konkurrerat ut pianot som hemmainstrument har ännu mindre klaviatur.

K: 88 tangenter i 150 år… Jag kan fortfarande inte fatta det.

M: Då ska jag väl inte avslöja för dig hur många strängar fiolen har?

K: Jag är beredd på det värsta. Shoot!

M. F y r a. Och ingen talar om flera strängar. Dessutom, de bästa fiolerna byggdes, jag är ledsen att säga det, för 300 år sedan.

Ni förstår vart jag vill komma. I musikens sfär håller vi inte på och uppgraderar våra instrument ständigt och jämt. Det behövs inte. Vi tar saken med ro. Det ska vara ro-ligt att musicera, annars får det kvetta.

Ständig uppgradering skulle stjäla tid från vårt musicerande. Det accepterar inte musiker, till skillnad från datoranvändare som anser att de måste ”hänga med”.

Datorindustrin är ur detta perspektiv en mycket o-rolig domän. Allt ska förändras hela tiden. Man har inte nått lugnet än. Vitsen är att man inte SKA nå lugnet. Hur kan man då sälja nästa version?

Man kan dra en paralell till synten och elgitarren. Någon beskrev skillnaden mellan gitarrister och klaviaturspelare så här: De förra spelar solon, de senare katalogiserar ljud. Elgitarr är rolig teknik, den har hittat sitt lugn. Synten är däremot ganska orolig, man kan alltid ändra en liten detalj här och lägga till fem balla funktioner där. Precis som med datorer.

Nå, man får vara glad så länge de lugna roliga tingen någorlunda balanserar de snabba oroliga. Jag fick ett digitalt julkort härom året. När jag gick till websidan för att öppna det välkomnades jag av en orolig julhälsning. ”Your browser is too old. Upgrade here.”

Det är tur att inte saxen fungerar så. Tänk så retligt, precis när vi ska öppna det spännande hårda paketet under granen hörs en digital röst: Din sax är för gammal. Vänligen skaffa version 5.0

Published in: on september 9, 2010 at 1:06 e m  Kommentera  

Fula finska gubbars försök att förföra ungdomen

[Artikel publicerad i Finland ca 2004. Utan någon som helst reaktion, vare sig från gubbar, gummor eller barn.]

Kära finska bröder och systrar, vad sysslar ni med egentligen?

Detta frågar jag efter att ha hört Matti Alahuhta, VD för Nokia Mobile Phones, tala på Comdex i Göteborg. Alahuhtas presentation hette Driving the wireless future. (Jag undrar om inte ett ord föll bort i slutet av den meningen, ordet ”mad”.)

Alahuhta är inte lika med Finland. Inte ens Nokia är lika med Finland, fast ibland kan man undra. Det var nu länge sen jag var i riktiga Finland men jag minns från mitt senaste besök på Åland att där blåser snåla vindar för kaféfilosofer. Ett kafé på Åland är närmast en saloon. Så gott som varje ungdom lägger upp sin nalle på bordet, som en revolver. Shoot-out blir phone-out med de senaste ringsignalerna.

Alahuhtas presentation var fascinerande. Det han ger uttryck för är förstås en global trend, och inte bara något som Sibelius och Tove Janssons landsmän uppfunnit (även om de tycks vara trendigast).

Jag vill sammanfatta det mobila evangeliets baksida med tre ord: imperialism, frälsningslära, kvacksalveri. Att saken också har ljusa sidor är självklart. Internet och e-mail kan förvisso användas balanserat, men mobiltelefonen är ett extraordinärt redskap som aldrig borde blivit offentlig eller billig.

Låt mig börja med imperialismen. Man säger i dag att IT-teknologin ska försvinna. Det ska den nu inte, snarare ska den bli osynlig och omärkbar.

Tror man på det intelligenta hemmets profetörer (profet + profitör) kommer snart våra hus att vara cybernetiska organismer som, poetiskt nog, styrs från köket. Vi kommer inte att HA dator, vi kommer att BO i dator.

Enligt cybervisionärerna (förr skulle de kallats galna vetenskapsmän, men tiderna förändras) kommer mattan i vardagsrummet att vara vårt nya Internet. Skorna, naturligtvis också datoriserade, går on-line så snart vi trampar på mattan, och laddar därvid ner dagens brevskörd. Den läses med fördel på våra datoriserade glasögons monitorer.

Dagens surrealister drömmer inte om mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord, utan om mötet mellan en dator och textilier i ett intelligent sovrum. På Comdex förevisades t.ex. en interaktiv kudde. Med den kan stressade småbarnsföräldrar mildra sitt dåliga samvete (om de har samvete därtill). Är mamman bortrest på ännu en konferens om social kompetens kan hon umgås med småttingen därhemma genom att krama kudden — ”och på så sätt visa att hon tänker på barnet”. Man får bara hoppas att inte en läskig pedofil får tag på kuddens lösenord.

Intelligenta kylskåp, fönster, toaletter och portvakter (!) är redan på planeringsstadiet. Vi är på god väg mot vad Alahuhta kallar ”total user experience”. Andra kallar saken för pervasive technology (allestädesnärvarande teknologi).

Att tekniken ska ”försvinna” är alltså bara en förskönande omskrivning för att den kommer att finnas överallt. Om man får tro Henning Dyremose från Tele Danmark (också talare på Comdex) har framtidens musik följande refräng: Everywhere, for everyone, at all times.

En något mindre välvillig översättning av pervasive technology kan vara pervers teknologi (att lägga beslag på själva atmosfären och göra sin produkt lika osynlig och oumbärlig som luft tyder på viss megalomani). Eller varför inte brunsås?

IT, i sin tur, bör möjligen uttydas informationsteologi. Vilket leder oss till frälsningläran. Frälsning tvättar vår själ ren och ger livet en klar riktning. Definierar vi livet på ett vulgärmaterialistiskt sätt kan datorer och mobiltelefoner förvisso fungera som Instant Nirvana.

Vi måste konfrontera frågan om livets väsen. Vad är livet egentligen? Vissa svarar, en tåredal (life’s a bitch, and then you die). För andra är livet en skola där man blir klokare av behagliga respektiva obehagliga erfarenheter. Målet är att växa som människa. Men skolmodellen innebär också att en dålig student inte flyttas upp en klass om han inte är läraktig. Detta tycker många är orättvist, så skolmodellen är inte särskilt populär.

Synnerligen populär är däremot Mallorcamodellen (livet som semesterparadis). Det viktiga enligt Mallorcamodellen är att solen är varm, drinkarna kalla, kvinnorna kurviga (life’s a beach!) och modemet snabbt som attan. Radioskugga får inte finnas. Men hjälp av mobil (!?) teknik ska man kunna stå helt stilla när man ringer och torrsurfar. Inte ens fem meter behöver man gå till en stationär telefonkiosk.

Medan skolmodellen ser något gott i ansträngning vill Mallorcamodellen avskaffa blod, svett och tårar. Ju mindre muskelarbete, desto bättre liv. Informationsteologernas treenighet heter Snabbheten, Enkelheten och den Heliga Komforten.

Accepterar vi (om än omedvetet) denna modell, då är förvisso IT och Telekom en frälsare. Det intelligenta hemmet kommer att skämma bort oss som enbart kejsare förr kunde bli bortskämda.

Religioner utkämpar ofta heliga krig, och IT är inget undantag. Dess jihad är kriget mot friktionen. Bromsar, kritiskt ifrågasättande och transpiration är av Djävulen, medan strömlinjeformad bredbandsseglats leder till den optimala bekvämlighetens lycksalighet: koma. Det var väl dit vi ville komma?

Både de gamla analoga och de nya digitala industrialisterna har lärt sig att den som gör livet bekvämt för medborgarna (även om de redan innan var mer än tillräckligt bekväma) kan tjäna grova pengar. Detta bör dock motiveras med altruistiskt klingande fraser, som ”konsumentmakt” eller ”identifying and satisfying the needs of our computers”. Förlåt, customers.

Observera ordet need (behov), ett ord lämpat att stryka konsumenten medhårs. Whim (nyck) låter inte alls lika bra. Vem vill få det påpekat att man, när man säger ”Ursäkta, jag måste svara i min mobil”, egentligen menar ”jag har LUST att svara”? Vi är väl inte hos psykoanalytikern, eller?

Jo, möjligen är vi faktiskt just där. ”Horizontalization”, som Alahuhta talar om, pekar i den riktningen. Varsågod, lägg dig på soffan och berätta om dina identitetsproblem.

Här måste vi titta på frågan om legitimitet. Kvacksalveri är förbjudet enligt lag. Om jag påstår att jag kan hjälpa tonåringar att utveckla sin identitet med hjälp av örter och salvor får jag omedelbart läkarkår och massmedia efter mig. Läkare ska vara legitimerade, därmed basta.

När filosofer i ett domänöverskrivande experiment (detta har gjorts i Norge, bl.a.) tar emot patienter som annars brukar gå till psykiater, blir det också starka protester. Filosof, bliv vid din bok — lämna de psykiskt sjuka i fred.

Men om min medicin består av tuffa ringsignaler och logotyper till mobilen, då gäller plötsligt andra regler. Då har man större tolerans.

Everybody talks, everybody walks — sägs det i den fartfyllda reklamfilm som illustrerar Alahuhtas presentation. Vafalls, är det de gamla gummistövlarna som spökar, igen? Men det räcker inte med att först snacka, och sen gå. Walk the talk! Vilket betyder att man ska ha täckning, både på fötterna och i huvudet.

När Alahuhta pratar om ”individual values” är han ute och surfar. Vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Han har på detta område lika stor (in)kompetens som en psykiater som ska tillverka kretskort. Mobiltelefontillverkare, bliv vid din WAP!

Man säger ofta att kläder hjälper oss att göra ett ”statement”. Visst uttrycker vi oss genom våra kläder, men den berusande känsla som en dyr kavaj, en snabb sportbil eller den senaste teknologiska prylen skänker förbleknar med föremålets (allt kortare) livstid. Man är inte sin rekvisita. Inte ens sin krycka, inte ens sin rullstol. Det inser man om inte förr när bensinen tar slut och batteriet laddas ur.

Individualism handlar inte, som Alahuhta & Co. vill få oss att tro, om ”my look and feel, my applications, my games, my headset”. Än en gång sammanblandar profetörerna godis med godispåse, content med container.

Kostymskifte är inte paradigmskifte. Man blir inte en ny människa för man byter kalsonger. Än mindre för man skaffar ny kåpa till nallen. Att inbilla tonåringar att identitet har något med uppgradering av mobiltelefonen att göra är fula finska gubbars försök att förföra ungdomen.

Det är också kvacksalveri.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad. IT är, trots framtoningen, inte någon vetenskaplig, rationell företeelse. IT är rumsren new-age.

Published in: on september 9, 2010 at 12:56 e m  Kommentera  

EHO! (Vad är en ”röst” och vad ska man göra med den?)

En röst är något som kommer ur en människas mun. Men den har också med vår individualitet att göra. Vi säger att en musiker eller skådespelare har ”egen röst”, dvs. han har (till viss del) hittat sin egen natur, sin essens.

Rösten är alltså vår signatur och handlar om identitet. I det konstnärliga arbetet (även i arbetet med att bli en riktig människa) är sökandet efter egen röst ständigt pågående. Det är ett allvarligt jobb som kräver mycket tanke och energi.

Hur är det då med det politiska röstandet? Där är vi förstås inte lika unika. I en alternativ verklighet röstar alla på sig själva men i denna värld bildar vi grupper och röstar på diverse stora rikspartier (partier  betyder delar).

Delning och splittring är inbyggt i själva systemet. Vissa delar (partier) är mer splittrade, och SPLITTRANDE, än andra. Vissa partier är egoistiska genom att de bara fokuserar på en liten del av verkligheten, en liten grupp eller minoritet. Andra är mer omfattande och kan ”krama om” större delar av världen och mänskligheten; de är mer orienterade mot allmänintresse än särintresse.

Nå, men hur ska vi rösta den 19 september? På vem, på vilket parti?

Redan när jag hade mitt första parti sa folk till mig: ”Vi sympatiserar med dig men kommer inte att rösta på dig.” Detta kallas tydligen taktiskt röstande. Man kan också kalla det Bosse Parnevik-röstande. Bosse hade förstås sin egen röst men var en fena på att härma andras röster. Detta har sin plats i underhållning och komik. Men politik ska kanske inte vara komisk.

Man kan tycka att vår politiska röst borde avspegla vem vi är, vem och vad vi sympatiserar med.

Jo, säger folk till mig,  men du är så liten i det politiska spelet. En röst på dig är en bortkastad röst.

Intressant term, ”bortkastad röst”. Den tycks indikera att det är ingen idé att åka mot nordost när alla (eller de flesta, eller de många) åker mot söder. Ingen idé att vara baryton när alla är basar. Ingen idé att vara sig själv när alla…

Men tänk så här: Du har en politisk röst. Den kan du lägga här eller där. Var gör den mest skillnad?

Din röst kan vara röd, grön, blå eller grön. Ponera att du vill hindra att blå vinner. Hur stor skillnad kommer din ensamma röst att göra? Stor, liten, ingen… ?

Ponera å andra sidan att du sympatiserar med Filosofiskt Initiativ (som har gul som sin färg). Du anser att politik i sin helhet är på fel spår, att hela det politiska språket, systemet, modellen bör ses över och öppnas för en större värld. Att proffspolitikerna spelar ett spel som gynnar dem själva och diverse storindustrier, men inte helheten, inte folket, inte allmänintresset (vad de nu är, inget lätt begrepp). Du anser att det är av ondo att politik är en isolerad domän som inte är öppen för impulser och röster (sic) från filosofi, existentialism, musik.

I så fall vill du vara mer radikal i ditt val, du vill se en större förändring än det ständiga lilla gungandet mellan färg A och färg B.

Lägger du din röst på A eller B bidrar du bara till ett liten, förutsägbar oscillation. Ett mer radikalt gung och ett ärligare val vore att lägga rösten på det du verkligen tror på. Inte A eller B, kanske på F. Oavsett vad dina vänner och kamrater röstar på. Bortsett från att få eller ingen talar om flera än 3-4 alternativ (abcd).

Saken handlar om hur vi ser på förnyelse. Tänk dig att du varit frustrerad ett längre tag. På ditt jobb är det nämligen ett trist fantasilöst vokabulär som gäller.  Folk säger hela tiden ”den som vill ha kaffe räcker upp en hand”. Men du gillar gamla ord, som till exempel ”eho”.

Vore det inte finare att säga ”eho som vill ha kaffe”? Visst låter det tjusigt och remarkabelt? Men du vågar inte, du slår ner blicken, ställer dig i ledet och pratar som alla andra, med kollektivröst.

Men en vacker dag har du fått nog. Du samlar mod, harklar dig och så kommer det högt och tydligt ur strupen: EHO!!!

Alla tappar hakan och bara stirrar på dig. Låt dem stirra, du är sann mot dig själv och då kan du inte vara osann mot andra.

Du har manifesterat din röst. Den står för dig; ni är ett och inte två (eller tjugo). Du har också, trots att det är ett gammalt ord du älskar, bidragit till förnyelse. Du har varit modig, ett exempel för dina medmänniskor. Samt även gjort atmosfären mera ärlig. Världen har blivit unset bättre.

Detta är en diger katalog av meriter.

På liknande sätt i politik. Varför säga ”den som” när du vill säga ”eho”, varför rösta på färger du inte älskar, som inte är du? Varför ljuga?

Vore det inte taktiskt, en klokare taktik, att rösta på precis det du sympatiserar med, det du sanerligen tror på? För tänk om (hemska tanke!) en hel drös människor tänkte likadant som du: ”Jag tror på F men kommer att rösta på A (eller B).”

Hur i all sin dar ska F, det NYA, någonsin få en chans om alla sväljer sin röst och sina egentliga sympatier?

”Den vita mannen röstar (talar) med kluven tunga.”

Vita man och kvinna [oavsett hudfärg är de flesta av oss vita i själen, och detta är inte sagt som beröm] – visa att det inte måste vara så!

Det är en mycket bättre taktik att rösta på det man verkligen älskar än att ”rösta taktiskt”.

Ladislaus Horatius för Filosofiskt Initiativ

Published in: on augusti 26, 2010 at 10:42 f m  Kommentera  

Pamflettism

Jag tillhör en utdöende ras. Jag är pamflettist.

Det som påmint mig om detta förhållande är en god väns våndor med en politisk pamflett. När jag kommer med synpunkter på hans text inser jag att vi talar om generella råd för kommunikation. Alltså skriver jag ner vad jag vet om saken.


En pamflett bör vara i dubbel mening tilltalande. Man talar förvisso till personen men bör samtidigt tala med personen. Det måste finnas plats för den ”tilltalade”. Vi måste mötas på bron, gärna ungefär halvvägs.

Om jag bara talar utifrån mitt eget privata perspektiv måste läsaren gå en jobbigt lång väg och kommer förstås att fråga sig: What´s in it for me? Inte minst inom politik tror jag att detta är fråga Nr 1.

Varför ska läsaren anstränga sig för att förstå mig om han känner (åtminstone undermedvetet) att JAG inte anstränger mig för att tala till honom? Det finns ingen anledning till detta.

Pamflettisten måste alltså vilja kommunicera, dvs möta läsaren mitt på bron. (Egentligen gå 60 % av vägen. Om han går ännu längre hamnar vi i det populistiska politiska träsket (och vilken politik är inte egentligen populistisk? Alla försöker väl vinna röster, eller?). Går vi 90-100 % av vägen kan vi bara säga sådant som allmänheten redan tänker eller redan accepterat som sant och självklart. Vi kan då bara förmedla de värsta, mest utspädda flosklerna och klyschorna, vilket också är vad många eller de flesta politiker gör. Läsaren-väljaren betraktas som, om inte tandlös, så åtminstone som någon som inte är intresserad av att tugga (tänka) själv.)

Om jag inte möter läsaren är jag kanske inte intresserad av att kommunicera, snarare föreläsa, hålla låda, orera. Det kan jag göra när jag fått plats i talarstolen; är föredragets rätta tid. Pamfletten däremot är mera som att gå fram till en främling på gatan, lägga handen på hans axel och säga: ”Du, jag har något att prata med dig om. Ge mig fem minuter. Kom och sätt dig så tar vi en kopp kaffe och språkas vid om livet.”

Den hale politikern kan också göra detta, men i själva samtalet kommer han att utgå från det redan existerande. Han väljer sina ord så att lyssnaren ska få känslan att de är överens om det mesta, att saken bara handlar om att titta på några små detaljer. Hans budskap: ”Vi är väl redan överens, eller hur?”. Därmed befäster den hale politikern status quo, och blockerar dörren för nyheter och förändringar.

Den smarta pamflettisten vill också hitta en gemensam mark i samtalet. Men han söker inte de invada, söndertuggade tofflorna… jag menar klyschorna, utan de verkliga beröringspunkterna mellan sig och mottagaren. Och eftersom han ofta försöker göra revolution kan dessa punkter inte vara av banalt allmän karaktär. Sådant som ”Du vill väl vara lycklig?” eller ”Du vill väl ha mera pengar?” duger inte. Detta var inga nyheter. Sådant snarare befäster världen och människorna i sina intrampade skor, alltså spår.

Nej, för att få till förändring måste man appellera till människans progressiva sida. Vilket oftast betyder att tala till missnöjet. Och inte bara missnöjet över för lite lön eller för långsamt bredband utan missnöjet över frågor som sträcker sig bortom vår privata, egoistiska horisont. Alltså missnöje över större förhållanden och missförhållanden.

Fast den som bara pratar om sådant som är bortom individens lär inte få hans öron. Det måste finnas någon slags koppling mellan privat och social sfär. Jag menar, varför skulle till exempel jag engagera mig i frågor om bättre golfbanor eller lägra villaskatt när jag varken spelar golf och aldrig skulle skaffa villa?

Appellen måste spontant slå an en sträng hos mig. Det viktiga ordet är spontant. Jag kan visst sätta mig ner och filosofera om villor och golf, och komma fram till en övertänkt hållning i frågan. Men pamflettisten måste tala till den som inte tänker sätta sig ner och filosofera fem minuter över saker som inte uppenbart har omedelbar relevans för honom. Attraktionen måste vara ögonblicklig, eller inte alls.

Om man betänker hur annorlunda pamflettistens värv är jämfört med politikerns – efter att ha läst en välskriven pamflett måste nya impulser ha fötts hos läsaren, eller gamla försummade impulser stärkts – inser man att de spelar i helt olika divisioner. Läsaren bör helst inte vara samma människa efter att ha läst en effektiv pamflett, medan han är ännu mer samma människa efter att ha hört ett insmickrande, väloljat politiskt tal.

Det krävs alltså stor skicklighet för att göra en bra pamflett. Skickligheten består till störtsa delen av språkhantering (eftersom pamfletten till största delen består av ord). Ordens valörer måste beaktas som om man vägde guldklimpar. För att göra detta måste man vara en språklig världsmedborgare, kunna många språk. Då menar jag inte svenska, engelska, tyska, portugisiska, etc. Jag tänker snarare på riksspråk, slang, högtidligt språk, olika fackspråk och dialekter.

Betänk Kiplings

”If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings – nor lose the common touch”
[Läs hela dikten.]

Om jag ska kunna möta någon på en bro måste jag tala om inte hans specifika språk så åtminstone ett språk som han utan problem kan förstå. Man vill inte att han ska se ut som ett ”?” (frågetecken).

Nej, de skiljetecken jag vill att han ska likna är ”…” (punkt punkt punkt) vilket betyder ”jag funderar…” och ”!” (utropstecken) vilket betyder ”I sanning, du har rätt! Det ligger en råtta begraven här.” (Punkt punkt punkt är viktigast.)

Om pamflettisten tillhör exakt samma gruppering som den troliga läsaren talar de redan samma språk. Inga problem. Om han däremot kommer från en speciell subdomän (medicin, affärsvärlden, juridik, New age, akademia, konstvärlden, etc.) måste han besinna sig; det går inte att tala fackspråk till allmänheten. De blir möjligen ”imponerade” av detta, men den som blir imponerad känner sig ofta dum, och den som känner sig dum har ingen anledning att läsa vidare i skriften, hur bra den för övrigt är.

Pamflettisten måste vara en språkmänniska. Vilket innebär en tankemänniska. Man måste hantera tankar på ett mästerligt sätt. (Detta är inte långt från reklamen, förstås.) Helst bör han vara en filosof på samma gång. Allt detta för att snabbast möjligt gå till (och ta med sig läsaren till) frågans pudelkärna, i stället för att vandra av och an kring den heta gröten. Pang på, mitt i prick – detta är bästa taktiken i en kort pamflett. (En tegelsten på flera hundra sidor fungerar naturligtvis annorlunda.)

Sammanfattningsvis: En pamflett är som regel revolutionär eller i alla fall omstörtande till sin natur. För att folk ska lyssna på dess budskap behöver de känna att de blir lyssnade på (även när de bara läser). Alltså att de är förstådda. Pamflettisten söker gemensamma grundvärderingar, ofta försummade eller bortglömda, hos sin publik. På denna grund bygger han sin katedral.

Konststycket består i att övertyga och visa läsaren att man kan bygga helt andra katedraler än man nu bygger, större, mindre, vackrare, djärvare. Rentav att man inte behöver bygga någon katedral alls. Kanske är det bättre med en rymdraket, eller en kanot eller ett tält.

Den som kan övertyga folk om att det är bättre att bo i tunna än i hus får axla Diogenes gamla kappa.

Published in: on augusti 11, 2010 at 1:31 e m  Kommentera  

Den stora språkomläggningen (PTH)

[Kåseri från Sydsvenskan, ca 2004-05]

En gång i tiden talades det SMSO i Sverige. Alltså, man talade svenska med svenska ord. Vissa hävdar att det inte finns något svenskt språk, med tanke på alla låneord. Tror de att engelsmän hittat på alla sina ord själva? En svensk bil kan naturligtvis innehålla utländska komponenter och ändå vara svensk.

De som menar att rätt och fel inte spelar någon roll, att huvutsaken er att man jör sej förstodd, kommer att vinna slaget om språket. Förändringsobenägna ordnjutare som föreningen Nya Tungomålsgillet kan redan nu måttbeställa likkistan.

Visst existerar svenska språket. Men som sagt, inte för länge (not for long). För att finna genuin SMSO får vi åka till Ukraina, där både tiden och språkutvecklingen står still. Behöver jag påpeka att invånarna i svenskkolonin Gammalsvenskby inte fattar ett jota av vad vi säger?

Sverige närmar sig Dagen E, då alla ska lära sig att ”prata till höger”. För att inte pensionärer, purister och poeter ska protestera går man varsamt fram. Vi har en mellanfas som kallas EMSO (prata engelska med svenska ord). Vilket menas, att du fortfarande använder de svenska orden, men språk struktur är mer likt engelska. Du översätter för exempel litterärt från engelska till svenska, eller du använder ett engelskt idiom utan försöka till finna dess ekvivalent i svenska.

SMSO är som ni hör mycket tuffare än Strindbergs språk, inte minst invandrare inser detta. De är förresten till stor hjälp i detta paradigmskifte. Fast egentligen klarar vi oss lika bra utan dem, man behöver inte längre vara invandrare för att prata som en.

Omläggningen görs förstås med IT-stöd. Internet, detta självklart engelskspråkiga medium, förlåt media, jag menar medie, är ett viktigt verktyg för bortskaffandet av överflödigt språkbråte.

Vårt surfande folk har redan vant sig vid ett språk utan ringar och prickar. No rings, no pricks. SKANSKA ska ha en eloge för sitt pionjärsarbete. Språkomläggningen gäller ju lika mycket öga som öra. Vi reagerar inte längre mot nätadresser som horby. se eller horcentralen.se. Pricken finns numera i betraktarens öga.

En annan Internetinspirerad innovation är ihopskrivningen. Naiva aktivister har försökt att stoppa särskivning (man kan lika gärna ställa sig framför ett X 2000-tåg). Ihopskrivning däremot genomförs utan protester, folk lägger knappt märke till den.

Vare sig man särskiver, ihopskriver eller reaktionärt rättskriver gäller det att lattja med versalerna. I den gamla svenskan kunde stor bokstav endast användas i början på ord, och då inte vilka ord som helst. Strikta regler höll oss på mattan.

I Britney Spears era är allt mycket lättare, den språkliga tvångströjan är borta och alla får visa magen. Dessutom blir språk alltmer en fråga om design. Framtidens musik är här redan i dag, framförd av Malmö SymfoniOrkester, NorrlandsOperan, och RadioUnderholdningsOrkestret. Vi botaniserar lite i TrädgårdsShopen, går sedan hem och äter LättOst med Skinka och dricker litet KvällsÖrtTé.

Hur mycket coolare är inte detta jämfört med den gamla trista svenskan?

Så nu väntar vi på den stora dagen, dagen E. E som i EMEO (prata engelska med engelska ord). Vi kommer dock att behålla svenskan som tillvalsämne, med inriktning på Svenska kocken. Vi har ju turistnäringen och svenskättlingarna från USA att tänka på.

Ack, så nostalgiska och glada de kommer att bli när de i våra butiksfönster får se skylten ”We speak Swedish”.

Published in: on augusti 11, 2010 at 10:31 f m  Kommentera  

Livet med och utan själ

[Artikel ur tidningen HÄLSA.]

Vi lever i vetenskapens guldålder. Självklart är vi glada för dess välsignelser, som penicillin, snabba bilar och datorer, elektricitet, television, och sällskapsdjuret Tamagotchi.

Vetenskapens framsteg kommer ur den vetenskapliga metoden: experiment i stället för lösa antaganden, exakta mätningar istället för tro.

Våra mätapparater är förvisso fantastiska, ingen tvekan om den saken. Men vi har gått för långt. Allting ska mätas, vare sig det behövs eller inte. Statistik är vår ständigt uppgraderade Bibel med ständigt nya sanningar – även om man statistiskt har bevisat att nästan vad som helst kan bevisas med statistik.

Nyttighet som överdrivs blir till mani. Vår tid lider av mätmani. Vi vill mäta allt. Och inte bara det, vi tror att man KAN mäta allt också.

Men ursäkta, hur mår ni just nu? Bra? På glatt humör? Är det riktigt säkert…? Kan ni bevisa det, får vi ta några blodprov och se om det verkligen stämmer?

Jamen, inte behöver jag lämna blodprov för att veta vad jag är på för humör. Jag är en fantastisk mätapparat själv. Jag vet att jag är glad eller ledsen eller uppgiven, helt enkelt genom att jag UPPLEVER detta.

Vissa saker behöver inte mätas, för de kan upplevas. Och upplevelser är ingen exakt vetenskap. Harry Martinson skrev en gång: Ungefärlighet är det högsta mänskliga, ungefärlighet är själ.

Men i en tid som har dille på att mäta gäller snarare motsatsen: Kan det inte mätas så finns det inte. Vilket skulle innebära att skönhet, lycka och trevnad är hjärnspöken. De hör möjligen ihop med vissa hormonförändringar, men de har ingen egen existens.

Och själen ska vi bara inte tala om. Jo förresten, att TALA om den går för sig. NK har ju sedan många år tillbaka en avdelning för Kropp och Själ. Men vetenskapsmännen är misstänksamma. Den har ju fortfarande inte kunnat MÄTAS. Istället för att misstro sina trots allt primitiva apparater misstror de själen. Eller för att uttrycka det hela mer positivt: de tror på den Heliga Mätbarheten. Mätbarhet, inte ungefärlighet, är Gud.

Även humanister och filosofer är drabbade av viruset. Själens existens ska prompt BEVISAS. Att uppleva den räcker inte. Upplevelse har ingen vikt, visaren ger inga utslag.

Som sagt, visst har vår värld fått många gåvor av vetenskapen. Men den har också tagit mycket ifrån oss. Helgdagar som handlar om mer än kommers, tacksamhet över det lilla, Gud, och sist men inte minst, vår själ.

Nuförtiden tycker vi att det var en bra affär. Vad ska man med själ till egentligen? Var den inte någon slags blindtarm?

Men livet med och utan själ är som olika planeter. Utan själ är sjukdom att fall för städfirman Medicin & Co. – med själ är den en invit till paus, besinning och djupband. Utan själ är kärlek en fråga om kemiska reaktioner – med själ det som får jorden att snurra. Utan själ är livet en febril engångsjakt på pengar, sensationer och trygghet. Med själ är livet allt det föregående, plus ett äventyr, ett mysterium, en följetong vars både början och slut ligger höljt i dimma.

Vetenskapens välsignelser visar sig vid närmare betraktande ha varit nog så dyrköpta.

Published in: on augusti 10, 2010 at 3:35 e m  Kommentera  

Den öppna dörren

[En fri reflektion över frågan ”Vad krävs det för att bli filosof?”]

Following my fortune now the Holy Grail is found
And the Holy Bread of Heaven it is given all around
Farewell sorrow, praise God the open door
I ain’t got no home in this world any more

Poor as the birds but to give their song away
Gathering possessions round to make a bright array
Dark was the night, praise God the open door
I ain’t got no home in this world anymore.
(Incredible String Band, Ducks on a pond)

Det finns en egenskap, en kvalitet, en talang, som i hög grad skiljer människor från varandra. Det är den öppna dörren.

Den öppna dörren betyder att man kan öppna en dörr och ta emot något nytt. Jag menar inte svälja; jag talar inte om den öppna munnen. Munnen är ofta vidöppen för allehanda maträtter, nyttiga som onyttiga. Nej, jag menar den dörr genom vilken man kan ta emot en gäst, en ny tanke, en ny modell, en ny insikt.

Om jag tar emot en gäst i mitt hem betyder det inte att han blir en familjemedlem, eller flyttar in hos mig. Men jag öppnar dörren och står inte i vägen när han kommer in.

Det gör vi däremot ofta när vi möter en ny idé. Vi blockerar halva passagen, eller mer, med egna färdiga tankar, med associationer som leder någon annanstans (oftast till en trygg lägereld), med gamla vanor som gör motstånd (ofta av ingen bättre orsak än trots).

Som sagt, det handlar inte om att äta mat, inte heller om att svälja en idé med hull och hår. Det handlar om att kunna lyssna på en tanke, med inställningen ”det finns nytt under solen”.

Inte minst på mina filosoficaféer observerar jag hur vi skiljer oss åt på denna punkt. Vissa öppnar bara dörren för att själva gå ut, för att berätta om det de redan har. De öppnar sin skattkista och vill visa världen sina tankejuveler, sin kollektion av mentalt (stöld)gods. Som ISB sjunger: ”Gathering possessions round to make a bright array”.

Men de tänker inte på att de kan skaffa sig nya skatter, kanske mycket större än de redan existerande.

Andra öppnar dörren på glänt men håller hårt i dörrhandtaget; gästen är inte helt välkommen. Nytt betraktas med misstänksamhet. Som en annan sång säger: Gimme that old time religion, it’s good enough for me.

Man kanske tycker man bör vara öppen, men är inte själv övertygad om saken. Halvhjärtat öppnar man dörren men förhåller sig kyligt distanserad.

Andra åter har, genom temperament, medfödd talang eller inre arbete lärt sig att öppna dörren. Det betyder inte att de är lättpåverkade, bara att de kan lyssna.

Att öppna dörren betyder att öppna öronen, att inte mentalt prata i mun på den som framför en ny idé.

Solen återföds varje dag, sägs det. Den förnyar sig. Låt oss då imitera den en smula. Om en så stor himlakropp är öppen för nya vindar så kanske vi också kan vara det.

Published in: on juli 18, 2010 at 9:40 f m  Kommentera  

Liten hjälpreda ut begreppen för min publik och mina ”lärjungar”

Föredrag, salonger, filosoficafé, workshop – det finns många olika former för mentalt umgänge och visdomsutbyte/cirkulation.

Ingen som läser detta torde behöva några tips om att gå på FÖREDRAG. Man sitter och lyssnar med mobilen avstängd och förhoppningsvis blir man något klokare. Frågestunden är en viktig del av helheten. Efter föredraget går vi ibland på lokal, då är det ännu enklare att ställa frågor.

På mina SALONGER spelar jag mycket pianomusik. Där behöver man inte följa med i tankespåren utan snarare öppna sig för för toner och stämningar.

Det är mindre självklart hur filosoficaféer och filosofiska workshops går till. (Och nu när jag börjar använda F-ordet ska vi kanske vara öppna för att ni och jag eventuellt menar olika saker med ”filosofi”. Var öppna för alternativa, icke akademiska tolkningar.)

Mina FILOSOFICAFÉER ser ut ungefär så här: Vi träffas på café där vi fikar och samtalar under ca. två timmar. Det finns inget på förhand angivet tema eller ämne, detta väljer ni själva. Ämnet är faktiskt inte SÅ viktigt, däremot är det bra om vi har samtal och inte sär-tal. Det är lätt att falla in debattens form, att försöka vinna, övertyga och bevisa saker. Ofta betyder detta att man stänger sig för nya tankar. Filosofi är inte detsamma som intellektuell boxning, snarare som att skingra moln.

FILOSOFISK WORKSHOP är mera stram och målinriktad och passar den som är nyfiken, vetgirig, intresserad av nya insikter och inte bara av att förvalta redan existerande tankar.

En workshop varar 3-4 timmar och har ett givet ämne som vi försöker hålla oss till. Informella samtal där man hoppar från ämne till ämne, surfar på associationens vågor tills man glömt var man startade – detta har vi gott om till vardags. Däremot ges det få tillfällen att djupdyka och närmare märka världen.

Aha, en sten, säger vi och går förbi.

Hm, låt oss undersöka stenen närmare, säger vi på workshop. Jag vill känna den utan och innan.

”Stenen”, alltså det ämne vi studerar, kan vara kärlek, musik, demokrati, rättvisa, etc. Dessa ämnen är som stenar som vi oftast bara går förbi. Vid närmare betraktande visar de sig vara komplexa, fascinerande, ofta problematiska och allt annat än entydiga.

Ord är schweiziska arméknivar; de kan användas för att kommunicera, för att dölja tankar, för att anklaga, och faktiskt för att stoppa vidare tänkande. Ord kan också vara mordiska.

Och med sådan användning har vi kommit långt från sökande efter visdom. Faktiskt har vi kommit till dess motsats; ovilja mot att tänka, skräck för visdom, det jag kallar FILOFOBI.

Filosofi däremot är att tänka och… tänka vidare.

Vi ses på barrikaderna och i salongerna! Gärna på Visdomsveckan.

Visdomsvecka 12-18 Juli

Published in: on juli 3, 2010 at 9:36 f m  Kommentera  

Visdom (1)

Visdom är ett ord man nästan aldrig hör, vilket är eller borde vara konstigt eftersom min sort kallar sig Homo sapiens (den visa människan). Inte ens filosofer talar särskilt ofta om visdom, trots att deras namn betyder ”vän av visdom”. Och nästan inga filosofiska uppslagsböcker har slagordet ”visdom”.

Det kallar jag ynkedom! (Ibland talas det om visfestivaler men det är något annat.)

Den visa människan som inte bryr sig om visdom, vänner av visdom som aldrig tar ordet i mun – en märklig situation. Man får naturligtvis vara öppen för att Linnés namn för vår sort var övermodigt, en felaktig varubeteckning. När bagaren kallar skadliga kemikalier för ”saffran” har vi en falsk varudeklaration. Det kan man anmäla till Konsumentverket.

Men vem ska anmäla Homo sapiens för falsk självvarudeklaration? Det måste hon göra själv. Till vilken instans? Till sig själv. Intressant nog visar och demonstrerar en sådan ”anmälan”, en sådan förståelse för att vi inte är vad vi kallar oss, visa. Hur var det Sokrates sa? Jag vet att jag inget vet.

Men vi får inte bli uppgivna. Det är bra att veta att människan seglar under falsk flagg, att vi inte är särskilt visa, men det betyder inte att vi ska sluta sträva. Det är därför min filosofiskola heter Våga vara vis (VVV),  aude sapere.

Inte minst bör vi våga stå emot filofobin, alltså skräcken för visdom, oviljan mot att tänka.


Nå, men vad ÄR visdom? Vi kan väl inte fortsätta resonemanget utan att klargöra exakt vad vi talar om.

Jo, det kan vi. Genom att byta ut en bokstav (R mot D) får vi en bättre fråga: VAR är visdom?

Att definiera visdom är svårare, och mindre viktigt, än att igenkänna den. Alla har en visdomssträng på sin lyra, en filosofisk visdomstand som vibrerar – mer eller mindre starkt – när vi kommer i kontakt med stor klokhet.

Men var finner vi då visdomen?

Många söker den i lärda böcker, böcker skrivna av lärda män. Men är lärd detsamma som vis? Bara om vi inte reflekterar nämnvärt över saken. Det finns många spränglärda men dumma professorer – veritabla kunskapsbomber – vars liv inte uppvisar några tecken på visdom.

Själv lägger jag tunga böcker åt sidan; jag tror på det korta. Ju mer vi förstår av någonting, desto kortare kan vi formulera oss. Detta är inte en absolut sanning men dock värt att betänka.

Man kan förstås säga att visdom hittas här och där. I en tjock bok, i ett TV-program, hos en gammal bonde på landet, osv. Visdomen har ingen särskild hemvist, den finns lika mycket, eller lika litet, överallt.

Detta är inte min erfarenhet. I särskilt två domäner har jag observerat ovanligt höga halter av visdom. Om jag vore skolminister skulle jag införa dessa ämnen i skolan. I dessa ämnen skulle det inte vara förhör utan lustprincipen skulle få härja fritt (visdom under tvång är inte vist). Och jag skulle naturligtvis aldrig använda ordet visdom.

De domäner där jag har funnit ovanligt höga halter av visdom är ORDSPRÅK och HUMOR

Tänk på Arkimedes och badkaret. När Arkimedes fick en plötsligt insikt blev han så till sig att han sprang naken (och blöt) på gatan och ropade EUREKA. Han fick en så kallad aha-upplevelse (large). Våra dagar är annars snarare fyllda med jaha- (medium) och blaha-upplevelser (small).

Exempel på JAHA: ”Jaha, så intressant! Kan du ge mig en internetadress så ska jag titta närmare på saken. Men jag kommer inte att springa naken på gatan.”

BLAHA: ”Du, den där trötta klyschan har jag hört tusen och en gånger. Kan du byta skiva nu?”

Kunskap må vara JAHA men det är visdom som är AHA. Och humor innehåller faktiskt höga halter AHA. Varje gång vi fattar poängen i en vits – som utlöser en liten explosion av skratt – har vi en (h)aha-upplevelse, en kort, bildlig nakenpromenad på gatan. (Streaking är möjligen den fysiska motsvarigheten till visdom.)

Jag skulle alltså dela ut böcker med bra vitsar i skolorna. Vitsar är fulla av ovanliga, oväntade perspektiv. De ger oss intellektuell stretching – utan tårar.

Humor och maximer står inte långt från varandra. Bägge kan innehålla livsinsikter som den gängse, av särintressen dikterade världsbilden (modell blaha) blundar för eller rentav förbjuder. Jag skulle också dela ut citatböcker i skolorna och därmed presentera tankar på tvären, tankar som kör i diket, respektlösa, aviga, fräcka, eleganta tankar – allt detta som motvikt mot de massiva mängder BLAHA som TV och tidningar spyr ut varje dag.

En bra citatbok är sprängfull av Aha-vitaminer.

Ordspråk alstrar kanske inte skratt, snarare ett nickande och ett igenkännande ”just det”. Ordspråk är som sönderrivna spelkort; man behöver hitta den andra halvan för att nå AHA. Den andra halvan är en situation där ordspråkets visdom kommer i dagen. Det är lätt att säga ”skrattar bäst som skrattar sist”, men i vissa lägen är detta inte bara ett ordspråk utan själva kontentan och essensen (”läxan”) av en situation.

Ordspråk är bättre eller sämre på att stå på egna ben. Vissa känns alltid aktuella och relevanta, som det isländska ”alla tycker om lukten av sin egen fis”.

Ordspråk har kritiserats för att motsäga varandra, och därmed vara mindre ”sanna”. Men ursäkta, vi talar inte om naturlagar här utan om psykologiska, mänskliga insikter formulerade i några korta ord. Den mänskliga erfarenheten har många vinklar, färger och facetter; det har också ordspråken.

Om jag av stor respekt lyfter på hatten för en helig man KAN du naturligtvis replikera med ”De små tjuvarna hänger man, för de stora lyfter man på hatten”. Detta kan vara men är inte självklart ett passande ordspråk. Det krävs en människa, inte en dator, för att passa ihop ordspråk med livssituation.

Som sagt, vi kan lägga ner mycket tid och energi på att definiera visdom utan att själva bli visa. Jag föreslår att vi riktar om spotlighten – från information och kunskap till visdom. En värdig uppgift för någon som, med eller utan täckning, kallar sig Homo sapiens.

(forts. följer)

Published in: on juni 9, 2010 at 1:00 e m  Comments (1)