[Det är med viss reservation jag skriver min första ”politiska” betraktelse här. Betraktelse, inte debattinlägg. Jag vet var ordet debatt kommer ifrån; för mig står ordet ”debattforum” obehagligt nära ordet ”boxningsring”.
Vi tror ofta att eld kan släckas med eld, att det man i Öst kallar eldhjärnan kan lösa konflikter. Jag tvivlar. Politik kallas det möjligas konst, men i praktiken liknar politik, och massmedia, snarare grälets och konflikternas fotbollsmatch.
Min tes: Allt är inte politik, allt är musik (inklusive politik).
Politiska problem verkar inte kunna lösas med politik, kanske når vi längre med poesi. Eller filosofi. Dessa tar dock tid, till skillnad från instant bröd och skådespel.]
”Alla vill vara någon, ingen vill växa.” (Goethe)
Jag vet inte hur ni tänker men själv ser jag förmågan att ta kritik, och att kunna generera förnuftig självkritik, som en skruvmejsel i människans mentala verktygslåda, en viktig del i utvecklingens maskineri.
Saken handlar om realism. Om jag tror att jag är bäst blir jag inte bättre. (Detta är nästan matematisk logik; det man tror sig redan ha försöker man inte skaffa.)
Om jag tror att jag är klokast, eller i alla fall mer än tillräckligt klok, försöker jag inte förkovra mig. Om jag tror att jag är en alltigenom god människa som aldrig syndar, vare sig mot andra eller mig själv, kommer jag att vara kall mot rannsakan och introspektion. Om jag tror att jag alltid duger rinner mina etyder och självstudier bort i rännstenen.
Varför försöka när man redan kan?
Detta kan vara en knepig balansgång. Vissa saknar helt självkritik, och andras kritik kan de inte heller ta. Andra är självkritiska på gränsen till självmord; här kommer jag att tänka på poeten Chatterton.
Att psyka sig själv och hela tiden intala sig att man är dålig, värdelös, aldrig tillräckligt bra, är ett slags våld. Dock våld mot en själv, vilket inte bestraffas av lagen. Tvärtom ses detta ibland som tecken på att man är en ”fin människa”. Men denna ”fina människa” kommer inte att utvecklas som hon skulle kunna, för hon snubblar ständigt på sin dåliga självkänsla som på ett oknutet skosnöre.
När man kommer med den minsta lilla synpunkt som inte är ”Du är underbar” tenderar dessa överkänsliga själar att tolka budskapet som att de gjort något fel, att de inte duger, att de är ”dåliga människor”. De är öppna för sina fel, vackert så, men de är inte öppna för sina dygder.
Låt mig kalla denna grupp för de Skamsna. Den andra gruppen är de Stolta.
De Stolta vet minsann hur saken ligger till och var skåpet ska stå. De är bra, kloka, vackra och starka; här finns minsann inget man kan klaga på. Det hjälper inte att säga ”ta det inte personligt”; kritik tas ofta som en attack på hela deras person och existens.
”HUR vågar du säga så, till MIG!!?”
Efter några försök att kritisera en Stolt person blir man trött, eller helt enkelt rädd för den aggressiva responsen.
Alla har vi ett skyddande hölje som håller obehagliga sanningar (och osanningar) ifrån oss, men de Stolta har ett veritabelt pansar med knappt en spricka i rustningen. Inte nog med att de har kort stubin och skyddar sig själva med näbbar och klor, de anfaller också den som vågar kritisera. (Men är de verkligen starka? Ja, på ett stelt sätt. Men om det är en styrka att kunna höra sanningar är det de Skamsna som är tungviktarna.)
Frågan om varför folk är skamsna eller stolta kan diskuteras länge och väl. Jag tror att det ligger ett individuellt beslut bakom detta; man väljer i vissa livsfaser (även inkarnationer) att vara mer eller mindre öppen, att se omvärlden och dess feedback som mer eller mindre ”farlig”.
Själv ser jag inte någondera grupp som dålig eller bra, och det säger jag inte bara. De stolta lär sig mindre än de skamsna, men de mår kanske bättre. ”Ignorance is bliss”, ibland. (Enligt Buddha var ignorans den största ”synden”, efter girighet och hat.)
Själv ser jag att både ”stolthet” och ”skam” behövs. Utan den första mår vi för dåligt för att våga gå framåt i våra ambitioner, ens i vår förkovran. Utan den senare kommer vi inte att upptäcka vår Akilleshäl och våra svaga punkter. Sprickorna i vår verkliga sköld, vår livsfilosofi, kommer inte att upptäckas. Istället för att söka det ”rätta” nöjer vi oss med det ”lätta”.
Stoltheten har som sagt två nivåer: undanmanöver och attack.
I det första fallet väljer den Stolte att slå dövörat till, vilket gör att den som kom med rådet eller kritiken tröttnar, och till slut får den Stolte inga råd alls. Även om han skulle vilja gå framåt är det ingen som orkar hjälpa honom.
Det är inte kul att tala till en vägg.
Den andra nivån är mer problematisk. När den Stolte får kritik blir han aggressiv. Han inte bara vänder ryggen till utan anklagar oss för att vara hans fiender. ”Den som inte är med mig är mot mig” är en typiskt stolt logik som gör det möjligt att fortsätta blunda för våra brister och fel.
En sådan person ser bara två positioner: för eller emot. Han saknar förståelse för ordspråket ”Den man älskar, agar man”. Det vill säga, den man tycker om och värderar vill man också hjälpa upp ur villfarelsens brunn; åtminstone vill man inte svälja vänlig kritik.
”Vet du att du säger ”alltså” och ”va?” efter varje mening?” ”Vet du om att du sörplar?” Den som får en örfil när han påpekar detta lär sig att tiga. Om den kritiserade omedelbart springer till mammas kjolar (läs, en ledare för sin minoritetsgrupp) och klagar på oss, rentav drar oss inför domstol, lär vi oss samma läxa: tig och låtsas om ingenting.
Det är förvisso en konst att framföra kritik så den inte hamnar i mottagarens vrångstrupe. Men ibland varken kan eller vill vi vara diplomatiska och pedagogiska. (Speciellt i Sverige finns det en fix idé att varje kritiskt ord måste vägas på guldvåg innan den uttalas – eller sväljs.) Ibland måste budskapet ut, vare sig ögonblicket är rätt eller ej, vare sig vi hittat de ”rätta orden” eller ej.
Nå, ponera att budskapet lyckas forcera censorn (käften) – och att man får på käften. Då tänker man sig för tre gånger nästa gång, och den Stolte får fortsätta vara ignorant om sina svagheter och fel.
Detta är dålig existentiell ekonomi.
Med de Skamsna är problemet det motsatta. De tolkar allting som en invitation att betrakta sina fel, tills de ser fel överallt. I praktiken kan dessa människor vara helt underbara, men de vet inte om det.
Nå, det finns en anledning till att jag skriver detta just på Förintelsens minnesdag. Denna betraktelse är motiverad av den svårighet jag upplever när det gäller att formulera och framföra kritik och synpunkter på sådant som har att göra med judar och Israel.
Individer, grupper och nationer är komplexa och sammansatta. Ingen är enbart god, ingen enbart ond. Det onda finns här och där och har inget ”ansikte”. (Det är en osmaklig, och massmedialt populär, teori att vissa individer skulle ge ondskan ett ”ansikte”. Härmed får vi en fin (effektiv) ursäkt för att blunda för att ondskan även finns i VÅRT hjärta, och låter oss kasta inte bara den första utan också de efterföljande stenarna. Med andra ord, detta synsätt tillåter och sanktionerar vår viktiga men oformulerade rättighet: hatfriheten.)
Vi kallar inga människor, grupper eller folkslag för Onda, men kritik är ändå svår. Inte nog med att man möts av Den som inte är med oss är mot oss-(o)logiken, man har också en känsla av att om man är alltför frispråkig kan de kritiserade dra i trådar så att man råkar illa ut, arbetstillfällen kommer att sina, etc.
Denna andra nivå av Stolthet är inte bara farlig för den som kritiserar (genom att de kritiserade kan skada honom) och de kritiserade (för att de inte ser sina brister, inte försöker förbättra sig själv och inte utvecklas), utan också för hela tankeklimatet, där fri cirkulation byts mot fegt, försiktigt tassande.
Precis som Nätsidor numera liknar minerad mark – om man är oförsiktig i sitt klickande trampar man rakt på en spamblaffa, POFF! – blir ett debatt- eller samtalsklimat i vilket minsta antydan om reservation eller kritik tolkas som ”anti-semitism” en futil övning i självförsvar, i stället för ett frimodigt, sokratiskt givande och tagande där bägge parter har gett sig tusan på att lära sig något nytt, alltså ett samtal i vilken det är den som lär sig mest som ”vinner”.
”It’s a trick, we always use it.”
The Harmonious Library 
Kommentera