Festlöslighet

[Avsnitt ur min kommande bok Festens Anatomi.]

Jag har fest om tre dagar hos mig och jobbar fortfarande med gästlistan. (Detta arbete fortsätter oftast ända fram till själva festen.)

När jag träffar Mikael på stan tänker jag: Visst kan jag bjuda honom på festen men kommer han att vara intresserad av att träffa nya människor eller prata om något annat än han redan är intresserad av? Jag hör redan i mitt inre hans svar på min outtalade fråga: ”Varför skulle jag göra det?”

Jag kan förstås bjuda honom ändå, men varför, egentligen? ”Bara därför att” är det bästa svar jag kommer på, och det är inte särskilt bra.

Hellre bjuder jag honom en annan gång på en mindre fest med färre gäster, som dessutom är på hans våglängd. Då kan han passa in och blomstra, istället för att nu möta terapeuter och folkhögskoleelever som han ändå inte kommer att konversera.

Han är beredd att gå 10 procent för att möta andra. Det är för litet. 90 eller 100 är på tok för mycket, för självförnekande. (Fotn: Hos vanliga dödliga. Regeln gäller inte upplysta män och kvinnor.)

Mikael är festolöslig.

Sedan stöter jag ihop med Bertil. Han har tydligt deklarerat för mig att han känner sig under isen och inte är tillgänglig för fester just nu. Han kallar sig tråkmåns men är i själva verket mycket smidigare än Mikael. Jag är övertygad om att han skulle blomstra på festen. Bertil har sociala gracer och skulle landa på fötterna i vilket samtal som helst; värden (jag) skulle inte vara nervös ett ögonblick för honom.

Bertil är festlöslig.

Tyvärr vet han inte om det. Kanske har han mest gått på dåliga fester som inte gett mersmak utan tvärtom fått honom att frukta att alla fester måste vara usla. (Han är, tyvärr, i stort sällskap.)